Archive for the ‘mat’ Category

h1

oktoberupptäckter

oktober 1, 2008

(Jag tänkte skriva om ett i-landsproblem, men det bidde inget.)

Oktober inleds och det blev plötsligt så mycket höst med regn och blåst och mörker utanför fönstren. Går på möte och diskuterar ett stort skrivprojekt som jag eventuellt kommer att ta på mig. Fortsätter hem till familjen i höstmörkret, klappar katt och upptäcker en ny musikförtjusning – The Killers Human. Suckade nyss över att det fortfarande bara finns gröna citrusteer i familjens teskåp (plus en del svarta, men svart te gillar jag oftast inte alls). Man – jag – kan ju inte dricka citruste innan man somnar! Citruste är för dagens början eller andra stunder när man behöver en liten energikick. Härav i-landsproblemet alltså. Men det går faktiskt ingen nöd på mig, jag öppnade mammas nyinköpta jasminte i stället, och upptäcker i detta nu att jag faktiskt tycker riktigt bra om jasminte nuförtiden. Antingen har jag vuxit i smaken, eller så är Forsmans rättvisemärkta jasminte särdeles gott.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

h1

Blir de goda fler och fler?

september 30, 2008

Fråga till den livsmedels- och mikrobiologiskt kunniga allmänheten: Blir naturell yoghurt nånsin ohälsosam på ett smygande sätt? I klartext: Om den ser normal ut och smakar surt på ett trevligt sätt, kan det ändå hända läskigheter under ytan? Man skulle ju inte tro det, men samtidigt blir jag lite fundersam över de sista resterna i en jätteburk 10 %-ig grekisk variant som öppnades för en och en halv vecka sedan. Fast de snälla bakterierna blir kanske bara fler och fler så länge allt ser okej ut?

Om inte annat så kan jag agera försökskanin, eftersom jag ämnar äta upp den sista yoghurten tillsammans med mina klyftpotatisar nu.

Andra bloggar om:

h1

Cookiesdoft och sagorock

augusti 22, 2008

Det är en bra idé att baka sista-dagen-på-jobbet-cookies innan man går hemifrån, så att det fortfarande doftar väldigt mycket nybakt när man kommer innanför dörren. Det får det att kännas lite mera som om det här faktiskt är mitt hem, fastän mina möbler saknas.

Sagorock i ruinerna ikväll, med Thoby Loth, gregoriansk kör och häftiga elddansare. Riktigt läckert, riktigt duktiga musiker. Hoppas att det blir en återkommande augustitradition.

Sedan är det en mindre bra idé att tjejsnacka i bilen på gatan utanför tills klockan är midnatt med tanke på att jag ju faktiskt ska jobba den där sista dagen imorgon. (Väldigt motsägelsefullt det här – å ena sidan kommer jag att sakna jobbet väldigt mycket, å andra sidan behöver jag få komma ikapp med mitt liv lite nu, lägga tid och energi på lite andra saker än jobbet. Och soova!)

Andra bloggar om: , , ,

h1

Nästan-ärtsoppa

april 12, 2008

Likt förra lördagen matbloggar jag, och den här gången allra mest för mig själv. För andra gången den här månaden har jag letat reda på ett recept i loggfilen från en msn-konversation med kommandot ctrl+f och idogt bläddrande. Idag insåg jag att det skulle vara enklare att ha receptet på bloggen.

Det här receptet härstammar från en husmor på Husö biologiska station, och jag fick det av en kompis som vistades där en vårvecka för flera år sedan. Rätten heter nästan-ärtsoppa, och innehåller föga överraskande mitt köks stapelvara framom andra – röda linser.

Det är inte svårare än så här: man fräser en hackad lök och ett par finfördelade vitlöksklyftor i en skvätt olja, tillsätter en liter grönsaksbuljong samt tre deciliter röda linser (husmor på Husö tyckte tydligen två deciliter, jag tycker att det blir för blaskigt). låt puttra i en halvtimme, krydda med salt, peppar, timjan och mejram. Ät med bröd. Gott och billigt, och ett snabbare alternativ till vanlig ärtsoppa. Utmärkt mat de dagar när man saknar inspiration till matlagning men vet att man ändå måste äta.

Andra bloggar om: , ,

h1

veckans matvanor

april 6, 2008

I fredags kväll, medan jag sömnigt satt och tuggade i mig nyligen upptinad och uppvärmd lins- och tomatsås med rester av quinoa slog det mig plötsligt att jag förmodligen ätit röda linser i en eller annan form under hela veckan. Än har det varit linslasagne, än linssås och än nästanärtsoppa (som alltså kokas på röda linser istället för på ärter). Ibland har jag lagat maten från grunden, ibland plockat portionslådor ur frysen. Och jag insåg faktiskt inte förrän på fredag kväll, att jag ätit linser fem dagar i sträck. Utan att det ens kändes tjatigt.

Jag vet att man kan köpa ris säckvis, och tanken slog mig att jag kanske borde börja köpa linser säckvis, eftersom det känns som om det alltid är tomt i linsburken.

Hur som helst – efter denna insikt insåg jag att även om överkonsumtion av röda linser knappast kan anses skadligt är det ändå så att något måste göras för att skapa lite variation, och dessutom hade jag en bit blåmögelost som behövde användas å det snaraste. Projekt baka pizza kändes för omfattande, och jag kände inte för att äta broccolisås. Alltså passade jag på att leta upp ett för mig nytt recept, och fastnade för det här från tasteline. Riktigt lyckat! Nu gjorde jag i vanlig ordning vissa modifieringar – bland annat har jag ingen aning om vad cantadou ädelost egentligen är, men jag kan berätta att Valios Auraost också fungerade alldeles utmärkt. Jag skippade också det här med att skålla och kärna ur tomaterna eftersom jag av princip inte ägnar mig åt dylikt. (Det kan hända att man borde göra så i finare kök, men det är där min gräns går. Ingen har dött av lite tomatskal och dito kärnor, allraminst jag.)
Créme fraiche-mängden (här reserverar jag mig för stavfel och önskar att man även på svenska kunde prata om fransk grädde precis som man gör på finska, för någonstans borde väl vi språkanvändare inse att det bara är pinsamt att låna in ord som vi ändå inte klarar av att stava?) var tilltagen i underkant – även om jag använde en hel burk blev det här mera av en röra än en sås. Det är nämligen mycket grönsaker i den här såsen, och nästa gång kommer jag förmodligen att minska grönsaksmängden en aning för att få bättre plats i stekpannan.
Det här med att tillsätta tomatbitarna i slutet var en ny idé – men smått genial, eftersom man får den där färska och friska tomatsmaken, istället för den syrliga och kokta. Måste absolut experimentera med halvstekta tomater i fler rätter!

Andra bloggar om: , , ,

h1

plats, pastavatten!

februari 12, 2008

Varje gång jag kokar pasta ställer jag mig frågan varför italienarna inte har kommit på en motsvarighet till kinesernas riskokare. Ris är det minsann ingen konst att koka i en vanlig kastrull (må vara att riskokaranvändarna skryter om dess smakförhöjande effekt), men pasta. Hur kommer det sig att pastavattnet kräver ständig och koncentrerad övervakning för att man ska kunna förhindra att det antingen lämnar det kokande stadiet
eller ger sig iväg långa vägar utanför kastrullen?

Seriöst, det finns en anledning till att jag tycker att det är väldigt bekvämt att äta couscous och nudlar, som kan tillredas i en skål fylld med hett vatten, och därmed inte kan koka över.

(Och till er som tänker kasta er på kommentarslänken och upplysa mig om att pasta med fördel kokas utan lock vill jag säga: Betänk energiförlusterna!)

h1

Ansökan vs soppa: 1-0

februari 7, 2008

Arbetsansökan skickad, och just nu känns det ungefär som när man efter en veckas uppsatsångest en sen kväll sitter och pressar ur sig det sista och till sist tycker att inget spelar någon roll, och att man bara vill bli av med eländet. Bara det att det spelar roll, och jag tror att den här ansökan kan ge lika mycket dagen-efter-ångest som vilken uppsats som helst. Ni vet: Åh nej… varför skrev jag ? Och hur kunde jag missa att ta upp det?

Hur som haver konstaterade jag nyss att det inte blir något av mina ambitiösa planer på att koka soppa ikväll. Det blir antingen färdigmat eller tärande på förrådet hemgjord färdigmat i frysen som jobblunch imorgon. Lutar åt linslasagne som motvikt till dagens lunch som var så proteinbefriad att jag var tvungen att äta en halv påse jordnöts- och russinblandning omedelbart efteråt. Ytterligare ett bevis på att det inte är alldeles omotiverat att jag blir aningen nervös när jag ska äta vegetarisk mat tillagad i för mig obekant storkök.

Andra bloggar om: , ,

h1

soppsöndag

januari 20, 2008

Under körlägret fick jag, som en kommentar till att jag inte ätit kyckling på över tio år, av en annan deltagare höra att i hennes familj är en söndag utan kyckling otänkbart.

Fast jag vet inte, jag tycker fortfarande att linssoppa var ett utmärkt middagsalternativ en dag som denna när det blåser från Nordpolen direktimporterad isvind.

Andra bloggar om: , ,

h1

teprovsmakning del 2

december 9, 2007

Jag smakar mig vidare genom Greenfields teer…

Mate Aguante hamnade i koppen efter min sena frukost. Det här är inte ett te i ordets rätta bemärkelse, eftersom det inte härstammar från tebusken. Det räknas snarare som örtte, men i smaken tycker jag att det påminner om ett milt grönt te. Jag trodde till en början att det här mate-teet var helt naturellt, men enligt Greenfields sidor har man tillsatt en lätt citrusarom. mycket lätt skulle jag vilja påstå, jag märkte den inte alls. Mate Aguente smakar milt och försiktigt, faktiskt är smaken så mild och mjuk att jag skulle kunna tänka mig det som kvällste. Det skulle dock knappast vara en bra idé eftersom mate motverkar utmattning, piggar upp och stärker koncentrationen. De här egenskaperna kändes som något jag behöver just nu, återstår att se om dagen känns mer energisk än vinterdagar brukar göra. Wikipedias svenska artikel låter i alla fall lovande, kanske jag borde dricka mate oftare under mörkermånaderna?

EDIT: Kanske skulle det trots allt inte vara så fel med mate som kvällsdryck. Läser på Vitt-te bloggen att mate även används mot sömnlöshet.

Andra bloggar om: , ,

h1

teprovsmakning del 1

december 8, 2007

Sådär sakteliga håller jag på att smaka mig igenom de tesorter jag fick av Helena genom vårt tebyte. Hittills har jag bl.a. testat Greenfields Creamy Rooibos och Classic Breakfast.

Jag är lite skeptisk till vad Greenfields svarta teer utan smaksättning kan göra för mig. På senare år har jag lärt mig att jag faktiskt kan dricka grönt te utan smaksättning, och att det kan vara riktigt givande om man kommer över en bra sort. Fast svart te är ju inte lika mycket min grej som grönt, och de svarta sorter jag dricker regelbundet dricker jag ju för smaksättningens skull. Nu fanns det ju en del smaksatta svarta sorter med i Greenfields provutbud också, men jag känner att jag vill spara dem till ett aningen mera speciellt tillfälle. Att Christmas Mystery ska drickas en dag som känns extra julig är ju givet, men frågan är om jag orkar vänta till påsk med Easter Cheer…
Classic Breakfast drack jag faktiskt som morgonte en av de morgnar när jag hade bråttom iväg och visste att det i stort handlade om att stjälpa i sig te och samtidigt undvika att bränna sig allt för mycket. (Morgnar inte min grej, nej.)
Jag är medveten om att det här inte låter som ett ultimat scenario för teprovsmakning, och det var det knappast heller. Å andra sidan dricker jag nästan alltid svart te såna här morgnar, i synnerhet sorter jag gärna vill ha ur skåpet, sorter jag annars inte väljer så ofta. Detta därför att risken är stor att jag aldrig hinner dricka upp hela min tekopp, och ska man hälla ut te får det ju gärna vara en sort som man inte är jätteförtjust i.

Classic Breakfast luktade förfärande likt Liptons Yellow Label, men smakade dessbättre neutralt svart te. Yellow Label har en gång gjort en mycket snabb vända i min magsäck, om man säger så, och därav gick jag under flera år långa omvägar förbi det. Numera kan jag dricka det om jag måste, men det kommer aldrig att få en plats i mitt köksskåp, var så säkra.

Creamy Rooibos däremot blev en större favorit. Doftade väldigt mycket apelsin när jag öppnade påsen, vilket kändes lovande. Rooibos verkar gå bra ihop med apelsin, har testat andra apelsinsmaksättningar av rooibos tidigare och det har alltid funkat bra. I Greenfieldfallet är aplesinsmaken i den färdiga drycken inte lika tydlig, där mjukas den upp med något vaniljliknande. Jag irriterar mig lite på att påsarna inte bistår en med någon innehållsförteckning. Greenfield lägger gärna ut texten om vilket gott te det här är, men håller tyst om smaksättningen. När de nu en gång packar de enskilda påsarna i folieblandad plast (rena miljörysningen, även om det påstås hålla teerna fräscha och förstklassiga) med vackra, ofta lite drömska bilder, tycker man att de kunde ha fulländat sin förpackning med lite tydlig information om vad teerna innehåller, därmed alltså också om hur de smakar. Hemsidans beskrivning bekräftar mina aningar av vanilj och min ganska tydliga vetskap om apelsin, men inte ens där vill man på allvar avslöja vad som gömmer sig i påsen.

Men Greenfield hittills alltså: Creamy Rooibos skulle gärna få återkomma i teförrådet, men Classic Breakfast slipper jag helst i fortsättningen.

Andra bloggar om: , ,