Archive for the ‘musik’ Category

h1

Filmisk musik

december 17, 2011

Jag är en sån där som är svag för filmmusik. Inte bara i filmerna, utan till och med som lösryckta musikstycken ur filmer jag inte ens har sett. Det har till och med gått så långt att en starkt bidragande orsak till att jag sett vissa filmer har varit vetskapen om vem som komponerat filmmusiken.

Yann Tiersens musik till Amélie och Good Bye Lenin! har länge varit långtidsfavoriter, likaså en skiva med blandad filmmusik av Björn Isfält (det är han som bland annat skrivit musiken till Resan till Melonia, Mitt liv som hund, Änglagård – andra sommaren och Ronja Rövardotter).
Snubblade över vetskapen om en motsvarande skiva med Stefan Nilssons filmmusik, och kunde inte låta bli att göra en liten biblioteksreservation. Satt sedan igår kväll och fascinerades vid upptäckten att jag utan att kolla med cd-omslaget omedelbart kände igen musiken från de filmer jag faktiskt sett (Jerusalem och Den ofrivillige golfaren). I synnerhet det avskalade flöjtintrot till Forsen ur Jerusalem stannade kvar länge efteråt.
Sedan gick det så där märkligt som det ibland går med musik man annars hör ganska sällan (bara så ofta som man ser om en favoritfilm): Den dyker upp överallt. Ett dygn efter första lyssningen på länge har jag både kommit på mig själv med att nynna flöjtintrot ett antal gånger, och dessutom till min stora förvåning mött det i senaste avsnittet av FST:s Boktid.

Nu skulle ni förstås gärna vilja ha en länk till Spotify eller Youtube? Jag också. Men både Stefan Nilssons och Björn Isfälts musik är väl undangömda pärlor. Fjärrlån eller fantastiska second hand-fynd verkar vara enda lagliga alternativet att komma över dem. (Själv håller jag mycket hårt i den Isfält-cd som jag råkade hitta på en stockholmsk skivbörs för flera år sedan.)

(Okej, nästa gång jag bloggar om musik ska jag vara mindre navelskådande och blogga om något som man kan lyssna på utan att vänta i flera dagar på biblioteksreservationer.)

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

h1

I kampen mot mörkret

december 4, 2011

Skapar en ny spellista till iPoden och till resten av vinterns mörka morgnar. Saknar en funktion i iTunes som låter en skriva korta kommentarer till spellistorna. Sommarens Spårvagnsmorgnar får ligga kvar i iTunes även om både namnet och innehållet till viss del har blivit inaktuellt. De mörka morgnarna kräver mer än drömska Yann Tiersen-låtar. Går ut hårt med Patrick Wolfs The City som nästan kan få mig att dansa även om det är becksvart senhöstmorgon. Ont ska med musik fördrivas.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

h1

Ikas ordbok 9

oktober 31, 2011

Bitterljuvt. Känslan man får när man sjunger en ny och mycket vacker sång tillsammans med den kör man alldeles snart ska flytta ifrån.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

h1

De underbara pojkarna Movits!

juli 21, 2011

Om man ser mig på gatan och jag plötsligt ler är det mycket möjligt att det beror på att iPoden slumpat fram lite Movits! i lurarna. Igår morse log jag brett redan vid introt till Balaclavaboogie.
Inte ens jag kan undgå att tokälska hiphop när den kommer så här ljuvligt kombinerad med jazz och en massa sköna blåsinstrument (och banjo!). Och dessutom: texterna! Så sinnrika, och så späckade med referenser härs och tvärs, och ofta med ett bitskt och politiskt budskap.
Just bland budskapen är nog Balaclavaboogie kung i mina böcker för tillfället:

En bankrånare är inte en som rånar en bank, en bankrånare är en bank som rånar ett land. Det är inte längre Charles-Ingvar eller bröderna Dalton, ”vi tar och vi tar” är direktörernas allsång.

In på grooveshark och lyssna!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

h1

Bläddra skivor till livemusik

maj 24, 2011

Man går till tians bibliotek en tidig tisdagskväll efter jobbet och gör upptäckten att en folk- och fantasyinspirerad grupp underhåller en med ljuv stråkmusik medan man bläddrar skivor i mjuka plastfodral.
Bara sådär, en vanlig tisdag. Nu hoppas jag att det här är normalt beteende för centralt belägna bibliotek i Helsingfors, och att det här i princip kan hända mig fler gånger i sommar.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

h1

Det stora, och det vemodiga

april 24, 2011

Vi är drygt hundra personer. Vi är så mycket mer än enbart ett instrument i dirigentens hand – och ändå är det just det vi strävar efter att vara. Och det är mäktigt och omvälvande stort att vara så många som omfamnar samma mål. Det är mäktigt att se publiken strömma in och fylla stol efter stol. Det är mäktigt att känna laddningen av förväntan i atmosfären när musikerna intar scenens vänstra hörn, och det är mäktigt att höra preludiet börja, startsignalen för vårt tågande ner mot scenen.

Musik är en av de här stora sakerna vi inte har ord för, inte ens fast musikteorin nästan slår knut på sig själv. Den här påskdagen har jag ägnat åt den där stora sortens musikaliska upplevelser när man själv deltar bland många andra, inför ännu fler andra. Vi sjunger en modern påskpassion som kastar oss mellan känslor och musikaliska uttryck. Den känns och den lever, den får oss att sjunga oss svettiga men lyckliga. Vi njuter, som vi gjort redan under vinterns övningar, och vi njuter också av att se publiken strömma till, av att se det här stora projektet bli verklighet. Och efteråt – det tomma och vilsna. Vi vet inte riktigt vad vi ska göra av oss när allt blivit efteråt, när vi sjungit färdigt, när vi inte längre har ett mål och ännu en konsert att förbereda oss för.
Går hem vemodig medan måsarna klagar vårskrik ovanför mig. Går hem till väntande packning och tänker att redan imorgon kväll går jag på en annan stads gator, ännu längre från de flesta av de andra deltagarna i passionen.

Tack alla underbara – vi gjorde det så bra tillsammans. När får jag sjunga med er igen?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

h1

Jobb och musik

april 10, 2011

Jag får en hastig inblick i hur jag kanske skulle ha det om jag skulle jobba med musik. Efter sex timmars körsjungande kommer jag hem, och kan fortfarande inte förmå mig att lyssna på musik eftersom huvudet är alldeles fullt av påskpassion som virvlar runt i blandade slingor. Kanske är det tur att jag inte vistas i det där på heltid i alla fall.

Men på ett helt annat sätt hinner jag tänka där jag står på min plats och fokuserar på dirigentens anvisningar samtidigt som jag lyssnar in resten av kören och min egen stämma i synnerhet: så här borde arbetslivet vara också.
Sådär att man drar åt samma håll för ett gemensamt stort projekt, sådär att man sporras av stämningen att göra sitt bästa och känner sig mycket motiverad. Och sådär att man har en chef som klarar av att hålla i alla trådar så att man själv kan koncentrera sig på sin egen uppgift till fullo.
Det är stort, det här att sjunga tillsammans med hundra andra. Det är mäktigt att uppleva helheten som man är med om att skapa. Och jag tänker att när det går att göra såna här storverk med människor som du och jag som ingredienser i körsammanhang, nog måste det väl också gå att föra ut samma inspiration och samverkan i arbetslivet också? För inte kan det väl enbart handla om att alla vi hundra deltar frivilligt?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

h1

Lite jul på gränsen till mars

februari 28, 2011

Började den vakna delen av dagen genom att lyssna på julmusik – Sarah McLachlans Wintersong är skimrande vacker också om solen står så hög och bländande under februaris sista dag att ingen skulle kunna missta snön för julväder.

Efter andra förrättade värv i stil med påfyllnad av loppisbordet, allmänna ärenden på stan och tidskrävande dammsugning är det kanske dags att ta sig an de eftersatta 30 bokdagarna. Jag har nosat reda på en lista bestående av 30 musikdagar också, men borde väl egentligen bli avskräckt av min oförmåga att ta mig genom 30 bokliga dagar utan allt för många och långa pauser längs vägen.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

h1

Musikbonus

februari 16, 2011

Jag hittade till Emma Salokoskis musik via filmen Förbjuden frukt där man kunde höra underbart vackra Katsele yössä. Eftersom den inte hittat till spotify än gick jag istället till biblioteket och lånade skivan Kaksi mannerta, enbart för Katsele yössäs skull. Resten av skivan kom liksom med på köpet, även om jag inte blev så salig på den till en början. Men Kaksi mannerta är en sån där skiva som växer om man ger sig tid att lyssna, och häromdagen slogs jag av hur vackert titelspåret är. Faktiskt så vackert att jag var tvungen att ta reda på dess ursprung. Till min förvåning upptäckte jag att det är en dikt skriven av Aulikki Oksanen, tonsatt av Emma Salokoski själv.
Nu ska ni veta att i min böcker har Aulikki Oksanen ända sedan hösten 2000 varit den där finska sångerskan vars politiska kampvisor brukade vara en inte vidare njutbar del av mina internatmorgnar i delat sovrum. Hon den där som lät så arg och bestämd när hon sjöng, som en Lilla My i musikform. Allt sedan dess har hennes namn fått mig att minnas min plågsamt morgonpigga rumskamrat och den kalla morgonluften genom mellanblå gardiner.
Jag skulle inte ha trott det här om vare sig Aulikki Oksanen eller mig själv, men det visar sig alltså att även hennes ord växer med tiden, även om jag ännu inte är helt övertygad om att detsamma gäller för hennes sång.

Katsele yössä är inte Salokoskis egna låt, för övrigt, utan en cover på den här Pekka Streng-låten. I min värld där pianot intar en särställning bland stränginstrumenten är Salokoski-versionen ändå finast.

Gå in på Youtube och lyssna! Jag tror inte att man nödvändigtvis behöver förstå vad hon sjunger för att uppleva det vackra (i synnerhet inte i skimrande Katsele yössä), även om det förstås ger en extra dimension.

Nu när jag bloggar så här lyriskt om finskspråkig musik känner jag att jag egentligen borde skicka en länk till mina forna finskalärare under rubriken ”Det trodde ni inte!”.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

h1

Söndagens spänning

februari 8, 2011

Jag hade tänkt berätta om söndagskvällens spänningsmoment, men sedan kom de trettio bokdagarna emellan, och så gick det och hände andra spännande saker. (Jag körde bil för första gången någonsin, och fick till och med köra i centrum. Euforin över färderna in på nya landvinningar!)

I söndags kväll var det i alla fall mycket, mycket spännande att efter en stunds googlande till slut våga sig på att synkronisera iPoden. Enligt vad jag läst mig till från en del forumanvändare behåller iPoden de låtar som finns i iTunes-biblioteket även om datorn inte kan hitta låtarna på hårddisken. Enligt andra forumanvändare var det lite mera tveksamt – låtarna kanske stannar kvar på iPoden, men man kan ha problem med att iTunes hänger sig. Bära eller brista-situation, med andra ord.

Och hur det gick? iTunes meddelade att hundra låtar inte kunde flyttas till iPoden eftersom de inte kunde lokaliseras på hårddisken, och jag suckade och tänkte att dit for mina rariteter. När iPoden hade synkats färdigt och jag kopplade ur den visade det sig ändå att även de från hårddisken försvunna låtarna går att lyssna på i iPoden. Jubel och fröjd!

Om det här var så spännande för er andra? Tveksamt i de flesta fall, men efter drygt tre år googlar folk sig fortfarande in till min blogg när de har fått ohyra i murgrönan, och jag tänker mig att det kanske finns fler än jag som har gått och blivit av med musiksamlingen och våndas över att synka iPoden. (Däremot, om ni har mystisk spindelväv i murgrönan har ni förmodligen likt mig glömt att vattna den tillräckligt ofta och fått spinnkvalster. Här kan man läsa om hur jag såpbehandlade murgrönan. Jag kan dock berätta att min hårt angripna murgröna dog i alla fall, men gör trots allt ett försök med såpvatten, eller duscha den bara med ljummet vatten och ganska hård stråle – ofta, ofta, så ger krypen upp till slut. Förhoppningsvis innan växten blir utmattad.)

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,