Archive for the ‘musik’ Category

h1

När till och med Kate Nash känns som ett uppror

februari 3, 2011

The Smiths är inte ett band jag lyssnar speciellt aktivt på – det är något i musikstilen som inte lägger sig mjukt tillrätta i min musiksmak, utan skaver lite. Utmanande, javisst, men inte alltid alldeles lockande. (I min musikvärld är Smiths nära släkt med Joni Mitchell – jag tycker så väldigt mycket mer om hennes texter än vad jag klarar av att älska hennes musik.)
Ändå kommer en av deras textrader för mig när jag vandrar hem i ännu mera snöfall och lyssnar på Kate Nash, eftersom just Kate Nash-lyssnandet känns så väldigt upproriskt just den här kvällen. Jag tänker på sammanhang där jag ibland önskar att jag skulle känna mig som hemma, men där jag ändå känner mig som en gästande främling, för hundrafemtioelfte gången. Går hem och lyssnar till Kate Nash som inte alltid uttrycker saker i ljuva ordalag, men som får dem att kännas, och så kommer den där Smiths-raden:

Because the music that they constantly play
IT SAYS NOTHING TO ME ABOUT MY LIFE

Det finns så många ord som folk radar upp som inte säger något om mitt liv.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

h1

Imorgon ska jag synka. Kanske.

februari 2, 2011

Varje dag tänker jag att idag ska jag bara ta tag i det där att synkronisera iPoden, och så får vi leva med resultatet. Och så går jag en runda och lyssnar på något som känns så fantastiskt bra, och sedan vågar jag inte.

För ett par veckor sedan började den hårddisk som innehöll mina drygt 20 dagar musik andas väldigt mycket jag-ligger-på-min-dödsbädd-rosslande, och sedan hade jag plötsligt ingen musik på datorn. Alls. Sedan dess har jag inte vågat synkronisera iPoden, vilket i längden är ganska ohållbart – bland annat för att jag som ett resultat av en osynkad iPod blir tvungen att börja lyssna på ljudböcker direkt från cd:n igen.
Nu behöver ingen säga något om att göra backup på saker och ting – att inte backuppa musiken var ett medvetet val, eftersom musik någon annan har gett ut på skiva inte är oersättlig information. Sedan har det visat sig att allt inte är så lätt att ersätta, men det här har ändå varit en intressant upplevelse i kategorin skräckblandad frihetskänsla. 20 timmar musik är trots allt mer än jag rimligtvis kan säga att jag behöver, så det har varit lite av en lättnad att kunna börja om igen. En hel del har flyttat in igen ur min skivsamling, och jag har också hunnit låna ett par rejäla högar med cd-skivor från biblioteket.

Likväl finns det musik i min iPod just nu som jag inte har någon annanstans, och jag är inte säker på om jag får behålla de filerna där när iPoden upptäcker att iTunes inte hittar dem på min hårddisk längre. Det börjar bli dags att testa och se vad som händer, men den tidiga kvällens promenader gjordes till musik som just nu känns omistlig – alltså väntar jag ännu en dag. Eller två.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

h1

Åh, sången.

januari 25, 2011

(I söndags skrev jag det här, och trodde att jag publicerat det också. Bara nästan, tydligen.)

Ända sedan jag skrev årssammanfattningen har jag tänkt att det fattas en aktivitet där, under saker som fått mig att bli glad eller saker som fått mig att må bra. Förra året som i år som alla år: Att sjunga. Extra tydligt blir det en söndag som den här när jag ägnat sex timmar, minus mat- och kaffepaus, åt att sjunga påskpassion med drygt hundra andra körsångare.
Så mäktigt att det når gränsen för vad man kan beskriva i ord – att vara så många att man redan i sin egen lilla fraktion har en vägg av röster att luta sig mot i sången, att vara så många att till och med sjungandet av bordsbönen Glädjens herre blir mäktigt och flerstämmigt och att vara så många att redan sorlet blir mäktigt och att uppsjungningen skapar ett ljudlandskap som för tankarna till både bikupor och djungler.

Mäktigt det här. Både musiken och den hisnande känslan i att vara verkligt många som just nu drar åt samma håll, medverkar till samma helhet. Mäktigt både i de ljuvligt klingande konsonanta stämmorna, och i den åttastämmiga disharmonin, även om de framkallar olika sorters rysningar. I nuläget vet jag inte ens om jag kommer att kunna vara med när hela härligheten uppförs inför publik – men redan övningarna är belöning nog.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

h1

Spridda tankar på temat musik

januari 6, 2011

En söndagskväll före jul, jag och brorsan i bilen på väg från föräldrahemmet till stan. Jag säger: Vet du vad som irriterar mig med den nya versionen av spotify? Och innan jag hinner fortsätta säger han: Att den inte visar ens senaste sökningar – och det var exakt vad jag hade tänkt komma till.
Det irriterar mig fortfarande, måste jag säga. Spotify-teamet, hör ni mig? När ni ändå håller på kunde ni gärna lägga till en funktion som gör att man kan klicka på en låt och se i vilken av sina spellistor man har lagt till den.

Igår kväll såg jag Dome Karukoskis Förbjuden frukt (Kielletty hedelmä) som var ännu bättre än jag hade vågat hoppas på. Efteråt tänkte jag på hur många gropar man kan gräva åt sig själv om man gör en sån här film, och hur han lyckats med att inte falla i någon av dem.
Sedan pausade jag filmen under eftertexterna och letade filmlåtar på spotify, och blev frustrerad när Emma Salokoskis fina version av Katsele yössä inte fanns. Blev upplivad igen när jag upptäckte att den fanns på bibliotekets musikavdelning, stod i hyllan till och med – men sedan återigen frustrerad, för vad ska man med en sådan upptäckt till strax före två natten före helgdag?
Spotify om något har gjort mig till en här och nu och genast-människa när det gäller musiklyssnande. Allt, och det genast. Ibland är det nästan skrämmande.

När jag åt frukost idag tänkte jag på hur annorlunda det hade varit att bli musikaliskt förälskad i en bit av filmsoundtracket för, säg, 15 år sedan. Ponera att jag hade gått på bio, och hört en ny låt i filmen. Inte bara det att det inte fanns något spotify att leta låtar i, utan också frågan om hur jag hade fått reda på vad låten över huvud taget hette.
Jag vet ju att folk levde alldeles lyckliga utan spotify, utan att pausa eftertexter, och utan att att googla utdrag ur en låttext för att hitta titeln och artisten. Jag undrar inte över hur de klarade sig. Jag undrar kanske mest vad de lade sin tid och energi på i stället. (Jag vill tro att det hade varit bokläsning i mitt fall.)

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

h1

Året som gick

januari 3, 2011

1. Gjorde du något i år som du aldrig har gjort förut?
Såg en opera live, åkte berg-och-dalbana, jobbade som webredaktör, klippte ljud och skaffade glasögon.

2. Höll du några av dina nyårslöften?
Jag hade ett (bättre skämmas idag än harmas imorgon), och jag höll det bättre i vissa perioder, sämre i andra. Det ska följa med mig till 2011 också.

3. Fick någon du känner barn?
Många, känns det som. Jag är i den där barnafödande åldern nu, och även om det inte på minsta sätt är aktuellt i mitt eget liv märks det väldigt bra i bekantskapskretsen.

4. Dog någon som stod dig nära?
Min lilla mormor dog den 15 november, och nästan på dagen en månad senare dog hennes tvillingsyster. Nu finns det inte längre någon som håller reda på våra namnsdagar.

5. Vilka länder besökte du?
Inga.

6. Är det något du saknade 2010 som du vill ha 2011?
Lite mera stabilitet i tillvaron, lite mindre av ”undrar vad jag ska göra nästa månad”.

7. Vilket datum kommer du alltid att minnas?
Jag är inte bra på att memorera datum, även om jag minns händelserna de hör ihop med väldigt bra.

8. Vad är det bästa som hänt dig under året som gått?
Vårterminen på folkhögskolan, tror jag att jag kom fram till under nyårsnatten.

9. Vilket var ditt största misstag?

Att inte efterleva nyårslöftet alla dagar.

10. Vilket var ditt bästa inköp?
Objektivet som jag köpte i början av året, och kameran som jag köpte i slutet av året.

11. Vad spenderade du mest pengar på?
Förutom oundvikligheter som mat och boende tror jag att optik är ett ganska bra samlingsnamn på de större utgiftsposterna. Nya glasögon, nytt objektiv, ny kamera.

12. Vad gjorde dig riktigt glad?
Mina vänner. Riktigt bra kulturupplevelser. Sommarvärmen och sommarljuset. Känslan i huvudet när jag formar text.

13. Har du varit sjuk eller skadat dig?
Min inte alldeles väl omhändertagna kropp straffade mig med mitt livs första tonsillit i augusti. Först hade jag halsont som jag aldrig haft ont i halsen förut, lämnade svalgprov och slapp äta antibiotika eftersom inga streptokock c visade sig i provet. Sedan hann jag jobba en dag efter sjukskrivningen innan jag tappade rösten, och fick kommunicera med vårdpersonalen med hjälp av papper och penna.

14. Vilka låtar eller artister kommer få dig att tänka på 2010?
Det här brukar bli så omfattande att jag sparar det till ett eget inlägg.

15. Mådde du bättre eller sämre under 2010 än vad du gjort tidigare år?

Det beror på vilka år man jämför med. Jag har sannerligen haft bättre år, men också sämre.

16. Finns det något du önskar att du lagt mer tid på?
Att skriva, och att vara lite mera spontan.

17. Finns det något du önskar att du lagt mindre tid på?
Att slösurfa på nätet.

18. Hur var din julafton?

Traditionell och mysig.

19. Blev du kär?

Jag trodde kanske att jag blev det.

20. Vilket program har varit det bästa på tv?
2010 var året när jag faktiskt började följa dokusåpor, sådär tio år efter alla andra. Bonde söker fru och Ung & bortskämd fastnade jag i.
Annars blev Grey’s Anatomy en stor favorit i samband med att jag var sjuk i augusti, och Grey’s har varit det jag tittat allra mest på sedan dess. How I Met Your Mother innehade den positionen under första halvan av året.

21. Hatar du någon som du inte hatade förut?
Jag hatar egentligen ingenting, det är bara något jag kan få för mig om morgnarna.

22. Vilken var den bästa boken du läst under året?
Ondvinter och Eldbärare av Anders Björkelid, Berlinerpopplarna av Anne B. Ragde, Underfors av Maria Turtschaninoff och Min kamp av Karl Ove Knausgård.

23. Vilken var din största musikaliska upptäckt?

Laura Marling, Lisa Mitchell, Mumford & Sons (fast jag antar att jag lyssnade på dem redan i slutet av 2009 även om det verkliga genombrottet hos mig kom 2010), Marina & the Diamonds, Kate Havnevik och Duffy.

24. Önskade du dig något som du fick?

Sommarjobb på tidningsredaktion.

25. Önskade du dig något som du inte fick?

Någon sorts uppgift i tillvaron och karriär efter sommaren.

26. Vilken var årets bästa film?
Nyckeln till frihet, Maria Larssons eviga ögonblick, Mammut och Försoning. Detta alltså enligt vilka filmer jag har sett 2010, inte enligt vilka som hade biopremiär 2010.

27. Vad gjorde du på din födelsedag?
Sjöng i Taizémässa, blev sjungen för av hela skolan och hade besök.

28. Vilka var de bästa människorna som du träffade?

Folkhögskolekompisarna, fast de träffade jag ju redan hösten 2009. Bästa annars har nog varit människor som funnits i mitt liv sedan tidigare, men som jag har haft precis rätt samtal med just när det behövdes som mest.

29. Hur skulle du beskriva din klädstil?
2010 var året när klänningarna blev en del av min stil. Fast allra mest gick jag nog i jeans och tunika, eller kjol och topp.

30. Vad fick dig att må bra?
Sommarljuset, att skratta tillsammans med folk, att sova ikapp och att skapa.

31. Vilken kändis var du mest sugen på?
Kändisar, schmändisar.

32. Vem saknade du?

Någon som bodde för långt från min vardag.

33. Vilken var din bästa månad?

Maj och september, skulle jag tro. Maj för ljuset och den fantastiska värmen, för vårens dofter (minns en majkväll när jag harvat färdigt för dagen och satt i traktorn med dörren öppen och drog in den ljuvliga vårluften i näsan, varm, fuktig och med starka undertoner av jord och grönska) och för energin och förväntningarna. Maj var förstås lite sorglig också, eftersom mitt folkhögskoleår tog slut och eftersom vi skingrades för vinden.
September för att jag fick rå mig själv efter en sommar av intensivt jobbande, för att den tidiga hösten var så fin i skärgården och för att min härliga kusin med familj var på besök.

34. Finns det något som du skulle kunna ha gjort bättre?

Jag hade kunnat oroa mig mindre, och vara bättre på att ta tag i saker.

35. Hur kommer nästa år att skilja sig från det här?
Just nu har jag ingen aning, men jag hoppas att det kommer att skilja sig. 2010 har väl inte varit något katastrofår, men efter alla upptäckter 2009 och 2008 har 2010 känts frustrerande i jämförelse.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

h1

Om verser och vintermörker

december 12, 2010

Körjulfest imorgon, och jag har lovat ordna sångblad. I vanlig ordning sitter jag sista kvällen och googlar texter till julsånger – och häpnar i vanlig ordning över uppsjön av versioner. Inte visste jag att Betlehems stjärna egentligen har fyra verser, men självsvåldigt nog tog jag bara med de två vanligast förekommande. Jag tror att det räcker med att vi planerar att sjunga den ovanligare melodin.
Nu har jag gjort ett återbesök i InDesign-land och försökt fumla mig fram till det jag en gång visste, med insikten om att jag går omvägar för att uppnå det jag en gång kunde göra på enklare sätt. Men för att inte också omvägarna ska växa igen måste jag envisas med att göra sångblad i InDesign fast mina medkorister antagligen hade accepterat ordbehandlingsversionen. (Jag hade inte. Word och dess gelikar har inte med layout att göra, oavsett om de försöker ge sken av det.)

Nu räknar vi elva (egentligen tio den här tiden på dygnet) dagar kvar till vintersolståndet, och jag kan egentligen inte vänta längre på att nå djupet av mörkret och veta att det vänder igen. Någon gång var de här korta dagarna andlöst vackra i sina solnedgångsfärger, nu skymmer mörkret sikten och jag väntar på solens återkomst på allvar.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

h1

Nya noter, gammal kamp

oktober 31, 2010

En söndag med timmar av sång och med en gammal bekant frustration över notläsandet som är så svårt, så svårt.
I mitt vanliga körsammanhang är jag befriad från noter och får koncentrera mig på att lära in melodierna på det sätt som jag alltid har gjort bäst – genom att lyssna och härma. I projektkören är tidsschemat ett annat, och noterna är ett måste, även om de innebär en återkommande kamp. Efter fjolårets lektioner i musikteori förstår jag tecknen på ett teoretiskt plan, vartenda ett – men jag har ändå svårt att sortera och förstå stämmorna. Jag hade rätt förra hösten när jag insåg att knäckandet av notkoden knappast kommer att komma som en stor uppenbarelse. De är sega, de där tecknen. Mitt huvud vill inte, det vill lyssna istället. Jag som annars läser mig till det mesta – men musiken är ett undantag.

Det tacksamma är ändå att en del melodier och teman börjar återkomma, och någon gång under dagens femte eller sjätte timme med sång når jag ett stadium där jag vet. Det är inte så mycket noterna, det är musiken omkring mig. Jag börjar få grepp om helheterna, och hamnar i ett fascinerande flöde där det känns som om jag sjunger på instinkt.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

h1

En gång livsviktigt

oktober 30, 2010

Bilfärd in mot stan (efter några timmar i föräldrahemmet på landet, där vädret var exakt precis lika grått som i stan) och Radio X3m pratar (musik)minnen från lågstadiediscon. Nu har jag Daddy DJ spelandes om och om i mitt huvud, och borde väl vara tacksam för att vi hann ut ur bilen innan de började spela Markoolio.

Alltså jag vet ju inte, men alla de här upptempolåtarna – hur kan folk komma ihåg dem i efterhand? Eller var det bara under min skoltid som upptempolåtarna kom och gick likt en transportsträcka utan att någon lade dem på minnet. I stället hade vi tre låtar som var ett måste på varje disco och party: Bon Jovis Bed of Roses, Scorpions Wind of Change och Bryan Adams Everything I Do (I Do It for You). Vi var i tolvårsåldern och vi ville dansa tryckare, allt annat var av underordnad betydelse. En gång var det livsviktigt att hålla reda på att Everything I Do (I Do It for You) höll ett ögonblicks paus utan att för den skull ta slut. Vad ska man göra med allt vetande som har blivit irrelevant med åren?

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

h1

I förskott

oktober 29, 2010

Vi pratar om november som om det var i den månaden vi levde just nu – och skillnaden är hårfin, oktober redan tung av novembers mörker. Mörkret, som får oss att ta ut allt elände i förskott, till och med november.
Det här är ingen tid att fatta genomgripande beslut om livet, eller skaffa sig en ny livssyn. Det är en tid att bita ihop och att minnas att ljuset återvänder till den som uthärdar.

(Helt klart uthärdligare blir höstmörkret av vacker visjazz med Visa vi en fredagskväll på Doo-Bop. Vackraste musiken på Doo-Bop sedan Soffa & co hade singer-songwriter-kväll luciadagen 2008 – det säger jag nu, väl medveten om att jag kanske kan få anledning att ta det tillbaka innan året tar slut. Det må det vara värt i så fall.)

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

h1

Blinka lilla

oktober 24, 2010

Är det kanske fler än jag som har undrat vad det är för musik som har skymtats i bakgrunden till Spotifys Nissan-reklam? Det där som låter lite förvillande likt Regina Spektors röst och pianospel, men som sedan dränks i reklamrösten?

Google vet, och nu vet även jag. Det är Fredrika Stahls version av Twinkle, Twinkle, Little Star. Praktiskt nog finns den på Spotify i en version utan reklamröst också.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,