Att inte vända sig bort

I dag avslutade jag arbetsdagen genom att träffa en kvinna som jobbar för de mänskliga rättigheterna bland de kastlösa i Nepal. På väg tillbaka till redaktionen tänkte jag att mitt eget liv kändes så futtigt i jämförelse. Som om jag borde göra någonting.

Sedan tog jag en spårvagn hem, trängdes med andra människor och lyssnade på musik. Tills jag plockar ut hörlurarna ur öronen eftersom det pågår något längre fram i spårvagnen. En medelålders man har höjt rösten och talar högt och ljudligt om för alla i närheten vad han tycker om de somaliska kvinnor som sitter i närheten. Hur de har kommit hit för att stjäla av honom och hans fyra barn, och av oss allihop. Hur det redan finns hundratals här som skolas till terrorister. Hur de stjäl av oss varje gång de tar ut pengar i bankomaten.
Jag skäms och blir arg om vartannat, och letar mig fram till det ökande tumultet, för två andra män i närheten börjar också höja rösten, och säga åt den första att han ska hålla käft. Jag lutar mig fram mot en av kvinnorna och ber henne att inte tro att vi alla är sådär. För det är där det börjar – bara de inte tror att vi alla står här och håller med honom i tysthet. Bara inte. Och sedan, när han har åsikter om att jag pratar med dem vänder jag mig mot honom. Jag har inte alla ord till den här sortens samtal, i den här sortens sinnestillstånd. Inte på finska. Jag står där och önskar förtvivlat att jag visste hur man säger hets mot folkgrupp på finska när jag ska gå i försvar för att han börjar vifta med yttrandefrihetskortet.

Han gick förmodligen av spårvagnen med lika otäcka åsikter som när han gick på den, även om jag upplyste honom om att jag skämdes, och sa till honom att det inte pågår några stölder här.
Jag gick av arg och darrig av upphetsningen, men någonstans också lite glad över de andra som höjt rösten och protesterat. Över att jag var med i en folkmassa där alla inte försökte tiga ihjäl honom. Jag tror att vi har tigit alldeles tillräckligt.

Vi räddade inte världen idag, men vi tog ett steg bort från det värsta. Kanske med inspirationen från det tidigare mötet som påminde mig om att vi kan göra skillnad. Kanske också med inspiration från Tubbs, som har varit min idol sedan jag läste den här texten. (Läs den om ni förstår finska. Och tack Tubbs, för ryggraden och för inspirationen!)

Jag ger utmaningen vidare, till alla som möter den här sortens beteende och åsikter. Lite speciellt till mina landsmän, med tanke på att Sannfinländarna gör sitt bästa för att göra rasismen rumsren. Här ett uttryck som man tydligen behöver ha tillgängligt när man rör sig bland folk i det här landet: Kiihotus kansanryhmää vastaan.

Läs även andra bloggares åsikter om rasism, hets mot folkgrupp, motstånd, civilkurage

Annons

Valkval

Jag gjorde Yles valtest Valkompassen, och för en liten stund fick jag en sån där lugn och lycklig känsla av att bitarna faller på plats. Den känslan inföll sig vid fråga 34 när man fritt fick välja vilka partier man helst vill se i nästa regering. Notera att man alltså fick välja fler än ett.
Sedan nådde jag slutet på valtestet, och inte blev jag klokare för det. Jag har aldrig närmat mig ett riksdagsval med lika stor beslutsångest som den här gången. Mina värderingar har svårt att rymmas i ett enda parti, och jag tror faktiskt att det här landet styrs bättre av en regering där flera partier samverkar, än där ett parti regerar ensamt. Problemet är bara att jag ska rösta på en enda ynka kandidat, och frågan är om jag ska välja den enskilda människa som kommer någorlunda närmast mina egna åsikter eller om jag ska rösta på en kandidat från ett parti som har någorlunda rätt värderingar och dessutom har en rimlig chans att bli invald.

I år är det ännu värre, mot bakgrund av pågående språkstridigheter och hot mot svenskan. Nu borde jag dessutom ännu mer än tidigare hitta en kandidat som är medveten om att hon (eller han) dessutom måste jobba för bevarandet av det tvåspråkiga Finland. Är det inte fler än jag som tycker att det är ganska problematiskt att dryga 5 % av befolkningen för att trygga sin grundlagsskyddade rätt att använda sitt modersmål trots allt måste rösta enligt språkfrågan i första hand, och enligt andra värderingar i andra hand? Är det inte lite orättvist att resten av landets befolkning glatt kan ägna sig åt värderingarna i första hand, trygga i förvissningen om att inget ändå hotar deras existens på modersmålet. Är inte en av poängerna med grundlagsskyddade rättigheter att vi inte ska behöva bråka om dem i varenda riksdagsval?

Läs även andra bloggares åsikter om riksdagsval, val, politik, Finland

Det är den tiden på året…

… när jag verkar vara kommunist. ”Den tiden” är i det här fallet liktydigt med valtider. Jag testar Vasabladets valmaskin, och dessvärre gör resultatet mig mest förvirrad. Sfp, sfp och ännu mera sfp i toppen. Vad är det här, tänker jag, och surfar in på Yles valmaskin. Där återställs ordningen, genom att Finlands kommunistiska parti hamnar bland toppresultaten, och sannfinländarna och samlingspartiet bland de minst lämpade. Jag blev ju nästan rädd där ett tag…

Nej, jag tänker inte rösta på kommunisterna den här gången heller, men jag vill fortfarande inte rösta på SFP. I riksdagsval och liknande känns det aldrig aktuellt, för inte ens valmaskinerna försöker föreslå det. I kommunalval blir det plötsligt knepigt på mer än ett sätt, och jag börjar ana varför SFP ofta har ett så stort stöd i tvåspråkiga kommuner. Att de har det i de svenskspråkiga kommunerna, det övergår mitt förstånd. Om jag bodde i, säg Korsnäs, skulle det aldrig falla mig in att rösta på SFP, vilket bevisar att min bild av SFP fortfarande går ut på att de är bra på att jobba för svenskheten, men i övriga frågor litar jag inte alls på dem.
Sen sitter man i sin tvåspråkiga kommun och har fått tillräckligt många språkliga törnar i sitt liv för att börja inse att någon faktiskt måste jobba för svenskan. Men fortfarande: jag har personligen svårt att förlika mig med tanken på att ”min” representant i fullmäktige skulle tillhöra SFP. Jag skulle känna mig så förtida medelålders, på ett väldigt negativt sätt. Jag skulle känna mig som om jag gett upp det sista av mina ideal, resignerat och gett upp. Utmattad börjat följa med strömmen. Och det är inget fel på att vara medelålders, men jag vill inte bli det före trettio års ålder.

Åh, det här blev långt och säkert späckat med fördomar. Jag skyller det på att jag är fostrad till skåpkommunist – jag röstar inte på kommunisterna, men jag vet om att jag i många frågor sympatiserar med dem. Jag tror inte på kommunismen, men lustigt nog tycker deras kandidater ofta ungefär som jag. Och jag tror att det kommer hemifrån, de där värderingarna som sitter i ryggmärgen och som man inte alltid inser är politiska. Kanske är det bara kommunisterna som orkar vara lika idealistiska som jag. Eller kanske är det SFP som är för långt högerut.

Andra bloggar om: val, valmaskiner, SFP, kommunism

Plötsligt avgår en minister

Igår när jag kom hem från jobbet frågade hon jag delar lägenhet med om det är sant att utrikesministern har avgått, eller om det är ett aprilskämt.

Och sedan vaknar man upp den andra april, läser morgontidningen och konstaterar att det faktiskt hände, att Ilkka Kanerva faktiskt blev tvungen att avgå. Läser också om dansösen Johanna Tukiainen som Kanerva skickade de nu så berömda sms:en till, hur hon får mängder av mail från folk som tycker att hon har förstört Kanervas karriär. Som om inte män på 60 år skulle kunna ta vara på sig själv och ta ett ansvar för sina handlingar.

F ör övrigt tycker jag att hela grejen med avgående ministrar är lite fascinerande. Jag minns sommaren 2003 när Anneli Jäätteenmäkis karriär som statsminister tog slut. På något sätt hör hennes avgång för avigt ihop med den dubbla sats bullar som jag bakade den där tidiga sommarkvällen, samtidigt som jag timme för timme kunde följa radionyheterna om statsministerns avgång. Ljudinspelningen från presidentens sommarviste, där Anneli lämnade in sin avskedsansökan, bilden från samma plats som dök upp på tidningens förstasida nästa gång. Och kaneldoften, solen utanför fönstret.

Idag fascineras jag än en gång, medan jag vevar hopprep och kisar mot solen. Det är de där dagarna när politiken plötsligt är på allas läppar. Någonstans tror jag aldrig att sånt här ska hända. I Jäätteenmäkiaffären var det en nästan hisnande känsla att inse vad som händer – det var hisnande och sorgset på samma gång. I fallet Kanerva är jag än mer förvånad. Jag hade tänkt mig att om skrällen skulle komma, skulle den redan ha kommit.

Andra bloggar om: Ilkka Kanerva, Anneli Jäätteenmäki, ministeravgång

Ibland är det en fröjd att läsa Husis

Idag, t.ex.

• Förstasidesnyhet: Naze Aghais utvisning är bordlagd i väntan på förvaltningsdomstolens besvärsutredning.

• Kultursidorna: Intressant artikel om filmfestivalen i Venedig, och om hur filmerna idag har fått överta en del av massmediernas funktion – att rapportera om vad som händer omkring oss, exempelvis på olika oroshärdar. Paul Haggis, amerikansk regissör (aktuell i Venedig med I Elahdalen):

I amerikanska medier publiceras bara de krigsnyheter som Pentagon vill se i tryck. Då måste det vara vår och andra konstnärers uppgift att ställa frågor och så  tvivel.

 Ännu en punkt att sätta upp på listan äver varför kulturen behövs, varför den är så viktig, varför den har ett värde som inte i första hand mäts i pengar. Jag kan för övrigt inte låta bli att dra en liten privat parallell till boken jag läste ut för tio minuter sedan – Karin Alfredssons 80 grader från Varmvattnet.

• Veckoslutsmagasinet Volt: Singeltema med hejdlöst roliga, hjärtskärande och vansinniga citat ur verkligheten. Lite som Tjuvlyssnat, fast på finlandssvenska.

[…]
”Bli ihop med Jenny då.”
”Det sku va helt perfekt, hon vill det och jag vill det, men jag måste vänta tills jag blir kär i henne.”

”Oh shit, hör på det här messet: ‘Tänker du undvika mig i dag igen?’ Vad fan ska jag svara!?”
”Ingenting, månne hon inte märker.”

Kan vi inte få det här som ett återkommande inslag i Volt i höst, snälla redaktionen?

val, val, val…

Jag vet inte om just det här valet är ovanligt snårigt, eller om det är ålderns fel att det är så svårt att välja kandidat. Det känns som om det var lättare de två första gångerna. YLEs valmaskin gör det inte lättare. Deras tio-i-topp över kandidater med liknande åsikter som mina innefattar kandidater från Vänsterförbundet, De gröna och Finlands kommunistiska parti. Jag vet inte hur stor tilltro man kan ha till valmaskiner, men det känns åtminstone betryggande att just den här valmaskinen rekommenderade kandidater från de två partier jag velar mellan. Resultatet var inte direkt överraskande.

Jag vill fortfarande tro att just min röst kan göra skillnad, och det är väl där grunden för beslutsångesten ligger. Snart ska jag företa söndagspromenad till vallokalen och ge denna min viktiga röst åt en enda kandidat. Jag önskar att jag fick rösta på två kandidater, understöda två partier. Nej, det är inte demokratiskt att just jag ska få en extra röst att avge bara för att jag minsann vet vilka två partier som skulle behöva få lite mer understöd i det här valet.

Jag läste en gång om någons mormor eller farmor som klädde sig i finkläder när hon gick för att rösta. För henne hade det aldrig varit en självklarhet att man får rösta i val. Jag klär inte upp mig, men måste medge att det känns lite högtidligt. Flaggorna vajar, och jag vet att jag är en del av en större helhet, att vi är många som delar samma sysselsättning idag. Det känns fortfarande lite mera ”på riktigt” att få rösta på valdagen och inte bara förhandsrösta. Ändå var det större när jag var nyss fyllda 18 och fick rösta i mitt första val, som dessutom råkade vara ett riksdagsval. Jag var mera naiv och oförstörd, mera av en idealist. Jag hade sett mindre av politikens realiteter och baksidor.

Ändå. Idag är det riksdagsval, och idag vill jag tro att min röst verkligen har betydelse, att den kan göra skillnad. Jag vill tro att den kandidat och det parti som får min röst verkligen kommer att jobba för det som jag upplever som viktigt, och att deras arbete kommer att ge resultat.

En bok för alla nedläggningshotat

Men jäkla svenska borgare! Hur kunde jag gissa redan innan jag läst SvD:s artikel att det naturligtvis är Sveriges borgerliga allians som står bakom det här? No wonder, liksom. Lägg ner EBFA ni bara, och fortsätt lägga ut texten om individens friheter och fantastiska möjligheter, om att kulturen ska klara av att stå på egna ekonomiska ben utan att vara beroende av statligt understöd. Vad ska ni med läsfrämjande verksamhet till, vad ska ni med rabatterad kvalitetslitteratur till? Ni har ju redan ert på det torra. Jag blir så arg! Jag skulle kunna svära en lång ramsa, min vana otrogen, men jag bör väl lägga band på mig själv.

Och vad har jag som finländsk medborgare att göra med den svenska kulturpolitiken? Det handlar inte bara om solidaritet med folket på andra sidan vattnet. Det handlar lika mycket om egennytta. Vi finlandssvenskarna behöver det rikssvenska kulturutbudet, för att bevara vårt språk, för att få influenser från ett större område än vår egen ankdamm. Det är klart att jag blir både arg och oroad av att följa de svenska borgarnas kulturpolitik. För den kultur de tränger in mot ett hörn, den kulturen tar jag också del av. Jag snyltar på Sveriges public service, trots att det inte är mina skattemedel som uppehåller den. Majoriteten av de böcker jag äger har getts ut av sverigesvenska bokförlag. Det är klart det angår mig hur den svenska regeringen sköter sin kulturpolitik.

Finland har så vitt jag vet ingen motsvarighet till En bok för alla. Det är synd. Fast mig personligen påverkar det förstås inte så mycket, eftersom jag läser försvinnande lite på finska. Men det finns ju andra än jag. Finland har också rätt mycket borgare i regeringen. Och varje morgon när jag läser tidningen möts jag av en störtskur finlandssvenska borgare som tycker att jag ska rösta på dem. Tji får de, även denna gång. Frågan är inte om jag röstar vänster om SFP, frågan är hur mycket till vänster om SFP jag röstar. Inte för att det hjälper Sveriges kulturpolitik, men det tror jag inte att SFP gör heller, även om de nog gärna låter påskina det.

Jag vet att det här är ganska politiskt inkorrekt, men det lär väl vara ett välkänt faktum att vi finländare roas när sverigesvenskarna ställer till det för sig. Jo, det är lite fånigt, jag vet. Som finlandssvensk vet jag ju att mitt beroende av Sverige faktiskt är ganska stort, även om jag absolut inte skulle vilja bosätta mig där. Sverige är en sorts garant för att min egen språkliga ö inte blir för trång. Likväl är det ju lite irriterande med denna storebror och hans garantier för ens egen språkliga tillvaro, och det är väl också därför jag och många med mig tycker om att gotta oss i sverigesvenskarnas mindre lyckade projekt. Så förlåt mig, men jag kan faktiskt inte låta bli att tycka att det var en stor dumhet att ge Alliansen makten. Tyvärr kan jag ju inte likt i många fall konstatera att svenskarna får skylla sig själv, för politik stannar sällan enbart inom det egna landets gränser.