Archive for the ‘recensioner’ Category

h1

Hästboksfrossa

augusti 29, 2007

… eller snarare Pysen-frossa. Det började så försiktigt: Jag tog en liten loppisrunda och hittade Pysen och hans lilla föl av Marie-Louise Rudolfsson. Den fick följa med hem, eftersom Pysen-serien hör till de hästböcker jag fortfarande samlar på. Jag var naturligtvis tvungen att läsa den också, läsa om Mimmi och hennes häst Pysen, om Pysens lilla son och hans mamma, arabstoet som Mimmi köper för pengarna Pysen har sprungit in på travlöp, om Lias sorg efter Tokers död och om hur en hingstpremiering går till.

Sedan hade jag kunnat ställa in den i bokhyllan och läsa något alldeles annat, men det gjorde jag inte. Jag letade istället upp resten av min Pysen-samling eftersom jag blev så nyfiken på hur det hela egentligen hade gått till. Det var så länge sedan jag läste böckerna att det hade blivit vissa luckor i minnet. Jag började alltså med Sommaren med Pysen, där Mimmi inledningsvis räddar livet på sin skäckiga hingst, och där han senare får rädda livet på henne. Sommaren med Pysen är ganska episodisk, utan något egentligt tema. Den föregås av Här kommer Pysen, som inte ingår i min boksamling, och som jag faktiskt inte ens är säker på att jag har läst. Efterföljaren Pysen vinner hittade jag däremot i bokhyllan, ett oemotståndligt antikvariatfynd. Den här boken är lite mörkare i tonen. Farbror Gösta är död, och ingen vet riktigt vad det ska bli av Pysen. Farbror Gösta och tant Sonja har varit ett slags extraföräldrar för Mimmi, som inte har någon annan familj än gammelfaster Bojan. Mimmi rymmer med Pysen i rädslan för att han ska tas ifrån henne när gården och alla hästarna ska säljas. Det hela reder dock upp sig någorlunda eftersom mimmi får ta Pysen med sig till stan. Här väntar nya bekymmer – stallet där Pysen står är eländigt och misskött. Det är dock här Mimmi träffar Lia, vilket leder till att hon hamnar på Åsta, där Lias familj driver ett travstuteri. Här återser hon också sin vän Loppan, hästkarl ut i fingerspetsarna.

När jag läste Pysen-böckerna som barn och inte kom över dem i rätt ordning minns jag att jag var ganska förvirrad av de två olika stallen. Mimmi var densamma, Pysen och Loppan likaså, men annars byttes människorna plötsligt ut. Som barn kom jag aldrig över Pysen vinner, där bytet får sin förklaring, och Mimmis tidigare tillvaro på Ekeby nämns egentligen inte alls i de följande böckerna – därav min förvirring.

Jag hade egenligen inte tänkt läsa om Pysen ger sig aldrig, eftersom jag läste den så ofta som barn att jag fortfarande minns vissa formuleringar ordagrant. Ändå kunde jag inte motstå frestelsen, och forsade alltså genom även den.
I den här boken skadar Mimmi ryggen svårt och får ligga länge på sjukhus. Hon oroas mycket av att ingen till en början vill tala om för henne vad det är för fel på henne, och när hon kommer att kunna gå igen. Något i Mimmis kamp för att återfå rörligheten fascinerade mig storligen som barn, och jag undrar om detta något inte var besläktat med andra böcker på liknande tema – Eva Berggrens Att få rida igen som handlade om en rullstolsbunden flicka, och Sven Martinssons Lotte-böcker, om polioskadade Lotte som ändå red och hade flera hästar. I hästböckernas värld kunde fysiska handikapp alltid övervinnas med envishet och kampvilja.

Mimmi blir frisk så småningom, även om hennes slutliga tillfrisknande egentligen sker först i den efterföljande boken Pysen tävlar igen. I Pysen och hans lilla föl omnämns dock att hon numera kan springa utan problem. Med vuxna ögon ser berättelsen förstås lite annorlunda ut, och det är svårt att låta bli att reagera på att allt ordnar sig osannolikt väl för Mimmi och Pysen, trots de svårigheter som de utsätts för. Samtidigt tycker jag ändå att Pysen-serien är rätt sympatisk. Som läsare kan man se hur Mimmi utvecklas både vad gäller hästkunskaper och självförtroende, och berättelsen om hur hon får en ny familj på Åsta är fortfarande rörande. Det finns också en mycket positiv grundsyn i böckerna, en tanke om att de flesta människor och hästar kan utvecklas till något fint med rätt bemötande. Något större psykologiskt djup ska man inte vänta sig, även om det faktiskt skymtar fram lite i skildringen av Mimmis reaktioner efter ryggskadan. Det är lätt att se att potential till en intresant skildring hade funnits, men å andra sidan är det inte meningen att den här typen av böcker ska vara allt för svårtuggade.

Marie Louise Rudolfsson:

Sommaren med Pysen. B. Wahlströms 1982, 159 sidor. ISBN: 9132115652

Pysen vinner. B. Wahlströms 1987, 159 sidor. ISBN: 9132116764

Pysen ger sig aldrig. B. Wahlströms 1989, 159 sidor. ISBN: 9132119143

Pysen och hans lilla föl. Semic 1977, 125 sidor. ISBN: 9155205313

h1

Charlotte Löwensköld

augusti 27, 2007

Jag har varit sparsam med de uttalade läsprojekten i sommar. Ett enda har jag haft, nämligen de två återstående delarna i Selma Lagerlöfs Löwensköld-trilogi. Jag ska opponera en gradu som behandlar trilogin i höst, och ville gärna läsa böckerna före. Löwensköldska ringen läste jag redan i vintras, inspirerad av graduskribenten. Nu är Charlotte Löwensköld utläst, återstår att se hur det går med Anna Svärd.

Jag älskar Selma Lagerlöfs Jerusalem, och varje gång jag läser något av henne hoppas jag att det ska bli en läsupplevelse i klass med Jerusalem. Det har det hittills aldrig blivit. Charlotte Löwensköld höll jag dessutom på med bra länge innan jag kom till sista sidan. Jag kan inte direkt påstå att det skulle vara för att den var dålig, tråkig eller ointressant, snarare var det väl så att den inte var det mest passande för min sinnesstämning och för min snuttläsning. Jag hade svårt att dras med av historien, trots att den i princip var intressant, och trots att Selma Lagerlöf även här ger prov på sin människokännedom.

Charlotte Löwensköld själv är en ganska intressant karaktär, en av Lagerströms starka och driftiga kvinnor. Det är om henne romanen handlar, men också om hennes fästman Karl-Artur, som Charlotte till nästan vilket pris som helst vill ta hand om och värna. Hon har stora planer för honom, till viss del i lönndom, men Karl-Artur själv vill leva ett liv i enkelhet och tjäna Gud. Det hela leder till väldiga förvecklingar, som vad gäller graden av snårighet och komplikationer inte står dagens såpoperor efter. Det är faktiskt först när det har blivit ungefär så invecklat och tilltrasslat som det bara kan bli som jag verkligen börjar engageras i min läsning. Det är nämligen då jag börjar drivas av en nyfikenhet på hur Lagerlöf ska reda upp allt detta som hon har låtit sina romanpersoner ställa till med.

Selma Lagerlöf: Löwensköldska ringen och Charlotte Löwensköld. Bonnierpocket 1998, 355 sidor. ISBN: 9100557919

h1

Silverörnen rider ut stormen

augusti 25, 2007

Den här boken köpte jag för inte så länge sedan, och läste faktiskt ut den ganska omgående efter köpet. Primrose Cumming är ett namn som fortfarande omges av ett litet skimmer i mina ögon eftersom jag som barn var så oerhört förtjust i hennes Långritt mot äventyret och läste den flera gånger.

Silverörnen rider ut stormen är den andra boken om Silverörnens ridskola, som drivs av två unga flickor med ett sedvanligt enormt hästintresse. Boken utspelar sig vid andra världskrigets utbrott, och mycket av handlingen kretsar just kring krigets konsekvenser för vardagen. Det här är ett tema som jag känner igen från otaliga engelska böcker, dock inte från just hästboksgenren. Överlag tycker jag att hästböcker ofta är förvånansvärt tidlösa, i synnerhet om man jämför dem med andra typer av vardagsskildringar. Eftersom böckernas hästflickor i allmänhet enbart ägnar sig åt just hästar, och inte visar något större intresse för vare sig mode, politik eller musik har jag under barndomen gladeligen konsumerat hästböcker skrivna på 1950-talet utan att reagera på att de känns gammaldags.

I fallet med Silverörnen rider ut stormen är tidsangivelsen däremot mycket tydlig, och det är också av naturliga skäl viktigt att klargöra vilken tid boken utspelar sig under. Krigsutbrottet leder bland annat till att Silverörnens ridskola riskerar att förlora en del av sina hästar till armén. Vad som är än mer intressant är diskussionerna som förs kring ridskolans vara eller icke vara i krigstid. Ridskolan grundades i föregående bok av Mary, vars äldre syster Josephine är tävlingsryttare med internationell karaktär. När nu kriget bryter ut återvänder Josephine hem för att ägna sig åt beredskapsarbete och göra nytta för fosterlandet. Josephine förebrår Mary och hennes kompanjon Virginia för ridskoleverksamheten, och menar att de istället borde ägna sig åt att göra nytta. Hon hävdar att ridlektioner är en onödig lyx som man måste avså ifrån i dessa kritiska tider. Josephines ivrande för nyttigt arbete skildras nästan i parodisk stil, det blir tidigt väldigt uppenbart för läsaren att det här är en vurm som hon borde befrias från. Kriget innebär också en del extra kunder för Silverörnen, dels flickor från en evakuerad skola, dels militärfruar som stationerats i trakterna tillsammans med sina män.

Överlag tilltalas jag fortfarande av Primrose Cummings småhumoristiska berättarstil, och krigsaspekten gör onekligen berättelsen intressantare. Boken känns också som en mycket engelsk hästbok – här tänker jag exempelvis på landskapsskildringarna och de eviga jaktritterna. Jag hittar också en hel del likheter med i första hand Joanna Cannans Jane och ponnystallet, som även den handlar om en ung flicka som startar en egen ridskola. Det här med ridskolegrundande verkar vara ganska vanligt i engelska hästböcker, betydligt vanligare än i de svenska. Jag har en känsla av att man i de svenska hästböckerna hade en större respekt för ridskoleverksamheten, man överlät den till de vuxna och instruktörsutbildade och ägnade sig istället åt annat – hästklubbar och ridskolehäng.

Primrose Cumming: Silverörnen rider ut stormen. Bonniers 1959. Originaltitel: Silver Eagle Carries on, översättning av Astrid Borger.

h1

Tusen gånger starkare

augusti 24, 2007

Har faktiskt inte bokbloggat om en enda bok från den här månaden, och nu börjar det bli hög tid. Tusen gånger starkare har jag redan recenserat i Åbo Underrättelser, så det får bli en kortare variant i bloggen.

Jag är mest bekant med Christina Herrström som manusförfattare till tv-serier jag gillar, även om jag också har läst Ebba och Didrik och Glappet i bokform. Tusen gånger starkare är däremot, så vitt jag vet, enbart avsedd att vara en berättelse i bokform. Om man är bekant med Herrströms tidigare berättelser känner man genast igen vissa grunddrag i den senaste – det handlar mycket om flickors utrymme och om socialt sam- och rollspel. Även denna gång utspelar sig berättelsen till stor del i skolvärlden, i en niondeklass som får en ny elev. Saga är en främmande fågel som har vuxit upp på en segelbåt och sett andra delar av världen, andra kulturer och andra sätt att leva, lite som romantikens oförstörda naturbarn. Klasskamraterna i Sverige fascineras, och Sagas ankomst bryter upp en hel del gamla mönster i klassen. Lärarna ser Saga som en möjlighet, de tycker att hon ska anföra klassens flickor, att hon ska lära de andra flickorna att ta mera plats, att göra sig synliga i klassrummet. Det visar sig dock, inte alldeles överraskande, att Sagas metoder inte alls faler lärarna i smaken, och att flickornas kamp för ökat utrymme har ett högt pris. Jag gillar att Herrström tar fram även denna sida, det tillför berättelsen en stor dos trovärdighet.

Tusen gånger starkare känns bitvis om en feministisk kampskrift, men den funkar faktiskt att läsa som ungdomsbok också. Herrström är skicklig när det gäller att engagera sina läsare (och tittare), likaså är hon en mästare på att beskriva relationerna inom en grupp människor. Jag skulle inte heller ha några svårigheter att föreställa mig den här berättelsen i form av en tv-serie – ämnet är angeläget och texten känns väldigt dramatisk i den meningen att den skulle vara lätt att översätta till rörlig bild eller teater.

Klart läsvärd, i synnerhet om man gillar Ebba och Didrik och framför allt Glappet. Det är kanske inte så väldigt nya och revolutionerande sanningar som Herrström passar på att lägga fram, men det är sanningar som tål att upprepas.

Christina Herrsröm: Tusen gånger starkare. Bonnier Carlsen 2006, 217 sidor. ISBN: 9163852500

h1

Svinalängorna

augusti 18, 2007

Himla smidigt med augustvinnare i cd-form, så att jag på ett smidigt sätt kan haka på efterkälken av tyckande. Först när jag skulle börja lyssna noterade jag den finstilta texten om att innehållet var något förkortat. I det skedet fanns ingen återvändo längre, så jag hoppades bara att det inte var allt för mycket jag missade. Jag hade en tillfällig blackout under lånandet av boken också, glömde bort att jag är petig med uppläsarna när det gäller litteratur med finska spår. Jag brukar bli vildögd av frustration när de rikssvenska uppläsarna stakar sig och feluttalar finska ord och egennnamn. Det är faktiskt värre med finska feluttal än med engelska, för de finska är ofta så grova och avslöjar att man inte verkar bry sig så värst mycket, i alla fall inte tillräckligt för att se till att det blir någorlunda rätt. Men Sannamari Patjas fixar det här riktigt bra, och jag drar en lättnadens suck. Däremot är killen som gör entré i början av varje cd för att ge titelinformation riktigt jobbig – dels tål jag inte hans röst och tonläge, och dels är det uttal av Alakoski som han presterar på första cd:n av den typen som närmast får öronen att vrida sig av obehag.

Jamen boken då, bortom inläsning? Tja, det här är ju en augustvinnare och alla verkar höja den till skyarna. Inte alls utan anledning, kan jag inflika nu när jag själv har läst boken. Jag gillar Alakoskis språk och berättande, nedslagen i historien, fokuseringen på detaljerade skildringar av enstaka händelser som samtidigt kopplas ihop till en tydlig helhet. Skildringen av de alkoholiserade föräldrarna är skickligt gjord, berättelsen växer i takt med jagberättaren Leena, precis som misären i hemmet ökar i takt med att alkholmissbruket tilltar. Leenas berättelse engagerar mig verkligen, det känns som om den var på riktigt, som om Leena verkligen finns/fanns, som om hon var en riktig, kämpande flicka. Jag har svårt att låta bli att röras av henne, att beröras av hennes öde. Samtidigt är det hela så väldigt snyggt skildrat. Föräldrarna har inte förminskats till omänskliga monster, och misären är inte konstant. Till en början är allt trots allt gnska bra. Det är ont om pengar, men man har ju fått den nya fina lägenheten, och nu ska allt bli bättre. Pappa fixar möbler och prylar, mamma läser klassiker och har åsikter om politik och om kvinnans ställning. Just detta, att föräldrarna inte äntrar scenen i rollerna som de stora suputerna gör berättelsen ännu starkare och ännu mera smärtsam. Jag kan se och föreställa mig deras egen smärta, likaså förstår jag barnens smärta – varför det blir ohållbart, och att det är mer än bara trygghet som barnen förlorar.

Misärskildring, javisst, men trots detta är läsningen inte bara tung, inte enbart förfärande. Det finns mycket ljus i Alakoskis bok, hon berättar med en ofta närvarande humor (redan första kapitlets skrönelika skildring av katterna Puti och Tipu får mig att fnissa), och lyckas också få med en stor dos nostalgisk skildring av 1970-talets Sverige sett genom barnets ögon.

Vad som inte heller släpper mig är funderingarna på var Alakoski har hämtat sin berättelse, var gränsen för fantasi och verklighet går. Jag vet att det är lite farligt att tro att alla berörande berättelser är självupplevda. Även om Susanna Alakoski likt sin huvudperson är född i Finland (i Vasa dessutom, av alla städer, där även jag är född) och uppvuxen i Sverige är det ju mycket möjligt att hennes uppväxt såg ut på ett helt annat sätt. Samtidigt är hennes berättelse så intensiv, så övertygande, att jag inte kan låta bli att undra om hon inte åtminstone hr sett motsvarande barndom åtminstone med den delvis utomstående betraktarens ögon. Men oavsett eventuell verklighetsbakgrund är det här en mycket läsvärd roman.

Susanna Alakoski: Svinalängorna. Bonnier Audio 2007, 6 cd (ca. 7 timmar). Uppläsare: Sannamari Patjas. ISBN: 9179535941

h1

Underhållande biologibok

augusti 3, 2007

Redan för flera år sedan utnämnde jag Fredrik Lindströms Världens dåligaste språk till den absolut roligaste facklitteratur jag någonsin läst. Sorry Fredrik, men du har fått konkurrens, och det till på köpet från det naturvetenskapliga området. Olivia Judsons Dr Tatianas råd om sex och samlevnad för hela skapelsen är nämligen bitvis hejdlöst rolig, samtidigt som den lyckas vara både intressant och väl underbyggd. Judson är evolutionsbiolog och vetenskapsjournalist, vilket visar sig vara en formidabel kombination om man ska skriva en bok i det här ämnet. Under artistnamnet Dr Tatiana svarar Judson i frågespaltsliknande stil på frågor rörande fortplantning som olika organismer sänder henne. Frågorna kan t.ex. se ut så här:

Kära Dr Tatiana,

Jag är en Cymatogaster aggregata, en abborartad fick vid den amerikanska stillahavskusten, och jag har hört att lättfotade fruntimmer håller på att ta över vår art eftersom de får fler ungar än andra. Hur ska jag kunna stoppa detta moraliska förfall och skydda kommande generationer?

I anständighetens namn, Baja

Dr Tatiana reder ut begreppen kring fortplantning och utveckling, vilka metoder olika organismer använder sig av för att sprida sina gener på ett effektivt sätt, fördelar och nackdelar med hermafroditism och mytbildningen kring lättfotade hannar och monogama honor.

Judson tar sig onekligen vissa friheter i framställningen, men det är just det som gör läsningen så underhållande. Nu är jag förvisso humanist och inte naturvetare, men jag tycker ändå att det hela verkar vara mycket väl underbyggt – Judson tar upp en hel del fascinerande företeelser, men det känns aldrig sensationslystet eftersom hon samtidigt poängterar att vissa saker inte är vetenskapligt belagda, utan att det kan röra sig om forskarnas gissningar. Boken avslutas också med omkring 80 sidor noter och referenser för den som vill veta mer.

Som formexperiment är boken också intressant i och med att vissa avsnitt kombinerar både skönlitterär gestaltning och vetenskapliga fakta. Det här är facklitteratur, populärvetenskap med tyngd – men samtidigt innehåller den fantasirika drag. Och allt detta fungerar utmärkt eftersom Judson har en sällsynt förmåga att vara klar och redig. De mer fantasirika inslagen är, trots att de ofta förekommer i samma stycke och mening, så uppenbart avskilda från vetenskapen att ingen risk för missförstånd föreligger.

Olivia Judson: Dr Tatianas råd om sex och samlevnad för hela skapelsen. Natur och kultur 2005, 356 s. ISBN: 9127097803

h1

De heliga

augusti 2, 2007

Lånade från bibliotekets nyhetshylla, hade den länge liggande och inspirerades till slut av bokhore-Caroline att läsa den (även om hon inte har läst den själv – det räckte att hon hyllade Küchen). Det visade sig var ett sista-minuten-beslut, eftersom de sista tjugo sidorna lästes under pauser på jobbet samma dag som boken ovillkorligen måste återlämnas.

Det märks att Maria Küchen har skrivit boken efter att hon, som hon själv uttrycker det i en annan boktitel, frontalkrockat med Gud. Det märks i val av ämne, i tematik och i referenser – men samtidigt är De heliga skönt fri från dogmer och pekpinnar. Jag upplever det inte som om Küchen till varje pris vill övertyga sina läsare, men däremot att hon gärna vill väcka frågor, frågor som läsaren själv får fundera över, på sitt eget sätt.

Bokens huvudperson är Petrus, småbarnspappa, poet och forskare, med ett förflutet i coverbandet The Saints. Bandet var ett projekt under studieåren i Uppsala, de spelade på fester ända tills frontfiguren Mikael under en valborgsmässofest föds som sångare. Hans liv kretsar därefter kring musik och berömmelse, medan bandets övriga medlemmar Petrus och Erik ägnar sig åt något som närmast kan betecknas som vanligt folks liv- de gör karriär och bildar familj. Mikael blir en uppburen världsstjärna med artistnamnet Raging Angel. En dag återvänder han från New York, och kallar de två bandkompisarna till sig. Han har haft en vision, de har ett uppdrag. Det finns tre kvinnor, som Mikael anser vara vår tids helgon. En av dessa är en hemlös kvinna med obotlig cancer, en kvinna som Mikael söker upp och vårdar tillsammans med Petrus och Erik.

Jag gillar Küchens språk, men hon gör det inte alldeles lätt för sina läsare. Boken kräver lite långsammare lästakt, och det finns mycket som inte sägs rakt ut, likaså finns det mycket som Petrus i sin egenskap av berättare inte alltid ger en alldeles sann och objekti bild av. Under läsningens gång lär man sig att allt kanske inte är så som Petrus framställer det.

Jag forsar inte genom boken, jag tuggar den långsamt, jag trampar runt i den, ibland på stället – men efter avlutad läsning märker jag hur den lever kvar inom mig, hur jag funderar över alla symboliskt laddade händelser, hur jag rent av ser symbolik som kanske inte fnns. Det här är mycket av en funderarbok – en i sig ganska kraftfull berättelse som väcker mnga frgor och tankar, en bok som jag grna skulle ha läst och diskuterat i en läsecirkel eftersom det finns så mycket att ta fasta på och nysta i. Hur har hon tänkt det här? Vad betyder det att han gör så? Betyder det något alls?

Och om det finns helgon i vår tid, hur ser dessa ut, vem är de? Vilken är deras funktion, och hur bemöter vi dem?

Maria Küchen: De heliga. Bonniers 2006, 262 sidor. ISBN: 9100110477

h1

Lottas mindre kända kusin

juli 29, 2007

Mera flickboksfrossa. Den här gången härstammar boken från jobbet – jag katalogiserade en mängd wahlströmsböcker, och högprioriterade de som framkallade starkast nostalgiskt läsbehov. Jag tror att jag har läst Vi två Nickan som barn, men det kan i princip också ha varit någon av de två andra Nickan-böckerna. Jag kommer inte ihåg ett dyft av handlingen från min första läsning, vad jag däremot kommer ihåg är att jag hade lånat boken av min kusin och att jag läste ut den i bilen på väg hem till kusinen för att kunna återlämna den. Jag kommer dessutom ihåg att jag som den Lotta-fantast jag var funderade mycket över författarnamnet. Jag undrade om Lotta Vik och Merri Vik kanske var systrar, och jag tror också att jag fantiserade om att Lotta-böckernas huvudperson fanns på riktigt, och att det var hon som hade skrivit om Nickan.

Med tiden lärde jag mig att såväl Lotta Vik som Merri Vik är pseudonymer för Ester Ringnér-Lundgren, och även om jag inte hade känt till detta hade jag förmodligen börjat ana ugglor i mossen under min läsning. Om Kaja är en Lotta med Kitty-komplex så är Nickan en vuxnare variant av Lotta. Vi två Nickan gavs ut 1968, alltså mellan böckerna Vilken vals, Lotta! och Festligt, Lotta!. Lotta är trots sin slarvighet och förmnåga att råka in i märkliga situationer egentligen en mycket ordentlig flicka. Hon röker inte (däremot talar Merri Vik genom henne ofta om hur förkastligt det är att röka), hon dricker inte och bortsett från en ganska oskyldig förälskelse i klasskamraten Jonas i de tidiga böckerna håller hon sig till samma kille genom hela serien. Nickan däremot känns som Lottas mindre dygdiga syster. Hon röker, hon dricker, och hon är inte alls så säker på vem som är den enda rätta i hennes liv. Dessutom känns Nickan paradoxalt nog både mera vuxen och mera trovärdig än Lotta, som ibland blir mer än lovligt medelålders sina tonår till trots. Nickan och hennes bror funderar kring kärlek och parförhållanden, talar om att man inte får vara tillsammans med någon enbart av rädsla för ensamheten. Över huvud taget känns Nickans kärleksbekymmer mer realistiska än Lottas. Det här får mig också att misstänka att Nickan-böckerna har skrivits med tanke på något äldre läsare.

Varför dessa ständiga Lotta-jämförelser? Jo, därför att Lotta och Nickan liknar varandra mycket, trots skillnaderna jag räknade upp. Även om Nickan inte är lika slarvig och otursbenägen som Lotta råkar hon också ut för en och annan underhållande vardagsfadäs. Lotta och Nickan delar också samma sentimentala drag, och blir dessutom ofta sentimentala i liknande situationer. Nickan har en bästis kallad Gea, som hon hänger ihop med i vått och torrt – fast inte riktigt. Medan Lotta och Giggi verkligen är de ultimata parhästarna genom bok efter bok dyker det upp problem i Geas och Nickans vänskapsrelation – ett rejält svartsjukedrama över en kille. Det här är faktiskt, med tanke på genren, överraskande realistiskt beskrivet. Bara det att två bästa vänner kan bli osams och såra varandra är ju ett anmärkningsvärt realistiskt inslag i den här typen av böcker.

Den mest påfallande likheten mellan dessa båda huvudpersoner är en episod där Nickan skriver ett kåseri om de olika typer av pojkar som man möter på en typisk kårdans. Detta kåseri publiceras sedan i tidningen, och Nickan inser allt för sent att hon borde ha skrivit under pseudonym med tanke på att ämnet är lite känsligt. Efter publiceringen tycker hon att det hela är så pinsamt att hon vill sluta skolan för att slippa möta lärarnas eventuella kommentarer. Den som kan sin Lotta känner antagligen igen scenariot från Var glad, Lotta! – fast där är det om lärarna Lotta skriver, och texten publiceras av misstag i en skoltidning. Lotta föresätter sig också att sluta skolan, för att dela ut tidningar eller städa tåg, allt för att slippa skammen.

Till skillnad från Kaja-böckerna innehåller Vi två Nickan inga uppgifter om att samma författare även har skrivit de populära Lotta-böckerna. Kanske var det inte meningen att läsaren skulle veta, och kanske hade man tänkt sig böckerna för så olika målgrupper att man inte tänkte sig att allt för många skulle hitta den upprepade episoden, trots att böckerna utgavs samma år och av samma förlag. Eller också var Ester Ringnér-Lundgrens skrivtakt så hög att hon inte hann tänka på vilke historier hon redan hade berättat.

I vilket fall som helst: Kul flickboksnostalgi, intressanta kopplingar till författarens andra verk och bra mycket bättre än böckerna om Kaja. Detektivhistorier var kanske inte Ester Ringnér-Lundgrens starka sida.

Lotta Vik: Vi två Nickan. Wahlströms 1968, 141 s.

h1

Vänaste land

juli 26, 2007

Det här har hänt mig mer än en gång: Plockar på mig en långlånsdeckare, låter den ligga länge, länge – tills jag hittar en cd-version på biblioteket, lånar hem den och återlämnar boken oläst till det andra biblioteket. Vad lär vi oss av detta? Att jag inte fullt så ofta borde inbilla mig att jag ska läsa alla dessa deckare.

Seanst i raden: Åke Edwardsons Vänaste land. Det var en himla tur att jag lyssnade istället för att läsa, för den hade förmodligen varit seg att ta sig genom pappersvägen. Edwardson har rykte om att vara lite långsam och invecklad. Jag har inte velat ta det där till mig tidigare, tyckte till exempel att Himlen är en plats på jorden var riktigt bra. Fast det här, det rör sig bara i ultrarapid.

Och ja, Erik Winter är rätt sympatisk, och hans ungar är så gulliga att det syns genom texten som evige favoriten Torsten Wahlund läser. Mordfallet är särdeles rått och visar sig vara mycket gåtfullt. Winter och kollegorna traskar runt i invandrartäta förorter och försöker förstå invånarna, samt förstå varför ingen vill prata med dem. Det kunde ha varit så bra. Språkligt klarar Edwardsson sig med bravur, och Winter är som sagt en trevlig typ. Mycket musik lyssnar han på också, jag tror att jag aldrig har stött på en annan deckarförfattare som är så förtjust i att droppa artistnamn och citera låttexter som Åke Edwardsson. Inte mig emot, dock, jag är tillräckligt mycket musiknörd själv för att kunna uppskatta det. Det slår mig att det här är lite som det ständiga tedrickandet i Katarina Kieris Ingen grekisk gud, precis – små detaljer som får mig vänligt ställd till huvudpersonen på grund av dennes trevliga vanor. (Det är minst tre år sedan jag läste Kieris fina bok, och jag kommer fortfarande ihåg den som boken där huvudpersonen drack te och lyssnade på The Smiths.)

Intrigen är angelägen och allt det där – men måste det vara så… långsamt? Alla dessa lovande ingredienser, och så blir det ändå inte mer engagerande än så här. Jag menar, när det finns så många deckarförfattare som får driv i sina texter men som inte alltid har så mycket därutöver att komma med när man granskar texterna lite närmare. Och så har vi en författare som kan skriva, och som i princip har något vettigt att komma med, men som inte lyckas berätta det så att jag suktar efter att få höra mer.

Åke edwardson: Vänaste land. Norstedts audio 2006, 9 cd-skivor (ca. 11 timmar). Uppläsare: Torsten Wahlund. ISBN: 9789173131766

h1

Österbottniska noveller

juli 25, 2007

När närproducerad kultur är som värst upplever man en känsla som ligger någonstans mellan kollektiv skam och ett behov av att trots allt vara uppmuntrande och hitta något gott att säga. Det finlandssvenska kan aldrig sågas jämt av med fotknölarna, hur dåligt det än är. Något positivt måste man alltid hitta att trösta sig själv och andra med.

Fast när det fungerar som bäst, när det geografiskt och socialt näraliggande blir det som lyfter ett verk till nya höjder, då kan det bli underbar igenkänning som inte prutar på kvaliteten. Ungefär som Ann-Luise Bertells novellsamling Tro, hopp och pizza. Novellerna utspelar sig alla någonstans i svenska Österbotten. Det kan vara överallt eller ingenstans, i en by nära dig. Jag känner igen typerna, men det blir ändå inte schablonmässigt. De förälskat trånande och konkurrerande tonårsflickorna. Modern som försöker hålla ihop familjen och julefriden. Midsommarfirande, obehagstyngda barndomshem. Bortflyttarna som återvänder. Och över allt en intensiv känsla av närvaro. Det mesta är så väl fångat att jag känner det som om jag själv skulle vara närvarande, inte bara i texten utan i landskapet, i det rum där berättelserna utepslar sig.

Det som förenar bokens tio noveller är inte enbart den tydliga österbottniska anknytningen, utan även personernas gemensamma upplevelse av att få nog och gå över gränsen. Huvudpersonerna förekommer också som bifigurer i de andra novellerna, vilket är en detalj jag gillar. Jag är som bekant svag för intertextualitet, om den så sker inom pärmarna för samma bok.

Läsningen har bjudit på mycket igenkännande, båda av obehaglig och fnissig karaktär. Jag har varit duktig novelläsare (notera att det här är min privata definition) och portionerat ut de tio novellerna, har bland annat haft dem som busslektyr under vårvintern (man hann gott och väl läsa en novell under resan in till centrum). Nu när den sista är utläst är det så länge sedan jag började att jag skulle kunna läsa om dem.

Ann-Luise Bertell: Tro, hopp och pizza. Söderströms 2006, 85 sidor. ISBN: 951522392X