Archive for the ‘skrivande’ Category

h1

Rena fönster och privata forskningsprojekt

maj 12, 2009

Tvättade färdigt det sista fönstret igår kväll, och var vid det laget rejält trött på allt vad fönstertvättande heter. Fast själva rengörandet av glasytorna är egentligen helt okej. Det är allt kringarbete som gör mig uppgiven och utled – flytta möbler, rensa bort alla mängder gatudamm, flugskit och döda insekter som hopas i drivor mellan fönstren. Lirka upp fönster som inte vill bli öppnade, slåss med persienner som hänger i vägen…
Tack och lov att alla fönster är tvättade. Och tack och lov att jag åtminstone belönas för min arbetsinsats med fönster som är så klara att de känns alldeles nya. Lite som om man flyttat till en ny lägenhet. (Och i relation till allt jobb som flyttandet brukar innebära har jag kanske kommit ganska smidigt undan med att bara tvätta fönster.)

Våren är för övrigt ingen bloggandets årstid. Skriver gör jag förvisso, men fortsättningsvis inte för andra ögon än mina egna. Det måste vara så, åtminstone så länge som jag utforskar de här nya sidorna av mig själv, det här som jag hittar i mig själv i mötet med andra. Det är inte ett ensamt forskningsprojekt, men de yttersta resultaten är fortsättningsvis förbehållna endast mina egna ögon. Inte för att jag är mer annorlunda än någon annan människa. Det jag upplever, det jag vrider och vänder på, det som bosätter sig i mina tankar, det kan nog många känna igen sig i. Men den igenkänningen är jag inte beredd att bjuda på när jag själv är mitt uppe i alltihop.

Läs även andra bloggares åsikter om ,

h1

Istället för kompakt tystnad

mars 30, 2009

Nu är jag sån där att jag skulle vilja skaffa en anonym blogg igen. Och den här gången handlar det inte ens om några stora känslostormar och saker som gör ont ont ont, utan bara om en släng av intensiv medvetenhet om var mina texter läses. Om att folk kan koppla dem till mitt namn. Plötsligt blir jag nästan stum av självcensur, och kan bara skriva om sånt som att:

  • När det gäller att packa upp gamla flyttlådor* har jag gjort ytterligare ett litet framsteg sedan återfinnandet av de oskrivna dagböckerna för någon vecka sedan – idag lyckades jag mirakulöst nog hitta en av mina två buntar post-it-lappar.
  • Jag köpte en ny vinterjacka på JC till 20 % av ursprungspriset, och kände mig, som alltid vid liknande tillfällen, som om jag överlistat butiken på något sätt. (Även om det väl kanske är de som har överlistat mig, för även om jag lär använda den kan man inte direkt säga att jag inte hade kunnat klara mig utan den.)
  • Jag avverkar fortfarande Lottaböcker på löpande band, och när jag försöker klämma in annan läsning parallellt blir jag nästan huvudyr. Man kan inte gå från familjen Månssons klämkäcka kärnfamilj till Cannie Möllers vinddrivna ungdomar i Gömmarna utan att hisna över bråddjupet dem emellan.

* Vi ska nog inte prata högt om hur gamla en del av de där flyttlådorna egentligen är. Och om att sanningen antagligen är att de mestadels innehåller ägodelar som jag klarar mig fruktansvärt bra utan. Lärdom: även om man (jag!) flyttar till en större bostad är det bra att rensa och kasta och göra sig av med innan flyttlasset går. Ja, i synnerhet då, eftersom man har så oförskämt gott om plats för de sista flyttlådorna, och inte behöver packa upp dem i ren frustration över att man jämt snavar över dem.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

h1

Spårade frågor

mars 11, 2009

Minsann, en bokenkät som kan spåras till sitt ursprung!

1. Varför läser du?

För att jag inte kan låta bli, är väl det enklaste svaret. Om man ska precisera lite så är det nog för att jag älskar formuleringar och berättelser.

2. Vad tycker du är förbjudet inom litteraturen?

Det är väl inte mycket som är direkt förbjudet? Något jag däremot önskar vore förbjudet är böcker som getts ut utan ordentlig genomgång. Jag tycker att det är oförlåtligt att skicka en bok till tryckeriet innan man har putsat den från de värsta stavfelen och sett över språk och faktabitar. (Är det inte lite roligt, på tal om faktamissar, att en av personerna i Stieg Larssons Luftslottet som sprängdes som fotar med en digitalkamera och sedan säljer filmrullen?)

3. Vad är ett måste?

Korrekturläsning, som sagt. Och när det gäller min egen läsning och min egen smak vill jag ha en berättelse som bär, om vi talar om prosa. Jag vill också ha ett språk som är läsbart utan att bjuda onödigt motstånd.

4. Vilket är viktigast när du intresserar dig för en bok: popularitet eller status?

Att en bok är populär är inte i sig en anledning att läsa den – däremot blir populära böcker omtalade och omskrivna, och det betyder att sannolikheten är stor att jag känner till den och har möjlighet att välja att läsa den. Böcker med status fungerar på ett liknande sätt, men kastar sig oftast inte över en från alla upptänkliga håll. Sedan kommer det knepiga: En populär bok är inte alltid en bok i min smak, men en bok med status behöver inte heller vara det. Kultursnobben i mig kan rynka på näsan åt det populära, medan lustläsaren i mig kan skrämmas bort av verk som omges av allt för mycket status och tyngd. Det är svårt att jämföra de här båda varianterna, snarast är det väl så att de ger mig olika förväntningar på läsupplevelsen. I båda fallen drivs jag av nyfikenhet – jag vill veta varför så många läser en viss bok, alternativt varför en annan bok anses så betydelsefull.

5. Vilken författare har betytt mest för dig? Varför?

Svår fråga! En som har hängt med under nästan hela mitt liv är Tove Jansson. Speciellt när jag var barn påverkades jag väldigt mycket av hennes sätt att skriva, och även om influenserna kanske inte är lika övertydliga längre tror jag att de fortfarande finn där, i utblandad form. Mycket tror jag att det handlar om att hennes böcker ofta har rejält med tillväxtmån. Vissa av dem har jag läst som sjuåring, återfunnit i tonåren och läst på nya sätt i vuxen ålder.

6. Vilken redan existerande bok borde det varit du som skrivit?

Jag brukar inte tänka så när det gäller böcker. Det handlar snarare om att jag ibland läser så eländiga böcker att jg argt tänker att det här hade jag banne mig kunnat göra bättre själv, eller att jag läser så underbart bra böcker att jag både blir exalterad över deras fantastiskhet och frustrerad vid tanken på hur mycket bra texter det redan finns i världen och hur min egen förmåg inte räcker till i jämförelse med dem.

7. Har du, när du läst klart en bok, varit arg på hur den slutat och velat skriva om slutet, en karaktär eller liknande?

Inte så konkret att jag satt mig ner och skrivit fanfiction, men ibland har jag väldigt mycket åsikter om hur saker och ting hade kunnat göras bättre.

8. Finns det någon bok du gillar som du aldrig skulle råda någon annan att läsa? Vilken?
Nej. Fast ibland delar jag ut lite varningar, t.ex. när jag lånade ut Sarah Waters Ficktjuven till en bibliotekskund och rådde henne att inte ge upp även om den verkar lite långsam i början, eftersom det kommer intressanta vändningar längre fram.

9. Om du fick bestämma, vem skulle du ge Nobelpriset i litteratur?

Jag skulle gärna se att Margaret Atwood fick det, även om jag egentligen är lite dåligt inläst på henne. Men det jag har läst har pendlat mellan att vara bra och fantastiskt, och borrar sig dessutom in i själen och minnet på ett väldigt bestående sätt.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

h1

ord här och där

februari 17, 2009

Orden kommer till mig vid fel tid på dagen, så för andra dagen i rad skriver jag på första bästa papper på jobbet och tänker att jag ju åtminstone inte bloggar på arbetstid – men det är kanske egentligen bara för att orden ändå inte lämpar sig för bloggen.

Jag funderar på det där ibland, att hålla mig med en anonym blogg där jag kan skriva om saker som gör ont, formulera mig om det som är jobbigt men för privat för att skyltas med i ett sammanhang där jag är alldeles för känd. Sedan inser jag att det är det jag har min dagbok på papper till. Ändå kommer jag på mig själv med att sakna en mellanform, ett utrymme för skrift som blir läst, som är ärlig i betydelsen tämligen ocensurerad och som inte skrivs när jag egentligen ska sova och ofta är så trött att min handstil blir tämligen oläslig.

Här återkommer en tanke jag har bollat med förr: Kan man skriva utkast till blogginlägg som man omarbetar långt senare, när det jobbiga är lagom preskriberat och när det inte är lika uppenbart för omgivningen exakt vad, vem och vilka det handlar om? Borde man sätta det i system?
(Eller borde jag bara ge mig, skriva min pappersdagbok och sluta ha ett sånt behov av att bli läst hela tiden…)

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

h1

Mörkret, igen.

december 10, 2008

Om förra veckan inte var en bra vecka för bussresor är den här veckan ingen bra vecka för bloggande. För skrivande över huvud taget. Jag skyller det här också på vintermörkret. Även om jag inte jobbade så här mycket förra året gapar pappersdagboken från början av december 2007 ändå tom. Jag tror att all extra energi den här tiden på året går åt till att hålla ihop och överleva. Jag skulle helst bara läsa utan att formulera mig just nu. Lyssna på ofantliga mängder musik*. Äta choklad. Inte gå till jobbet. Inte vara nyttig. Mindre än två veckor tills mörkret når sin höjdpunkt, och sedan reser vi mot ljuset igen, sakta men säkert. Egentligen kan jag knappt bärga mig, men jag är för trött för att bli exalterad.

Borde dessutom samla kloka ord och välformulerade tankar om en läsupplevelse, så att de kan gå i tryck imorgon kväll. Jag har glott på det där dokumentet i tre kvällars tid, och begriper inte när det blev sådär svårt. Allt spretar åt olika håll, och jag får ingen styrsel på texten och tankarna. Måste. Vara. Mörkret. Och det gör mig så uppgiven att inte ens längre vara bra på det jag egentligen vet att jag gör helst.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

h1

Egoläsning

november 10, 2008

Ofta när jag läser mina gamla dagböcker blir jag så beklämd. Över min mitt-i-natten-stavning och meningskonstruktion med bokstäver och hela ord som tappas bort i sömnigheten. Över de tillfällen när jag ägnat för mycket grubblerier åt oväsentligheter. Över människor som trampat på mig för att jag gjort det så enkelt att bli påtrampad. Över gammal prestationsångest, över sömnlösa nätter – ja, över allt det här som alla drar runt på i en eller annan form. Det är så mycket i det känslomässiga bagaget som är mindre njutbart att titta på, och skriver man ner det sent på kvällarna blir det oftast ändlösa upprepningar.
Men när jag läste några sidor skrivna för ett år sedan blev jag så imponerad av mig själv. Vilka formuleringar! Vilken närvaro! Vad i all världen gjorde jag förra hösten för att plötsligt bli så njutbart litterär i mitt dagboksskrivande?

Andra bloggar om: ,

h1

Märta och tvåspråkigheten

november 8, 2008

Märta Tikkanen under dagens paneldebatt på Vasa LittFest, när hon av misstag pratat finska:

Det är underbart med den här tvåspråkigheten när man inte ens märker vilket språk man pratar… Nå, jag märker det sen när jag börjar göra alltför mycket objektsfel.

En ljuvlig beskrivning av den där tvåspråkigheten som inte är medfödd! Och så den där gemenskapen kring de där objekten. Ibland blundar jag bara med öronen för att jag inte hinner och inte orkar tänka över om objekten blev rätt eller inte. Vardagliga filosofiska tankeexperiment i mitt liv kan t.ex. bestå i att sekundsnabbt behöva komma på om handlingen jag pratar om på finska ska räknas som avslutad eller inte. Eller så gör jag det där blunda med öronen-tricket. (Faktum är att jag fick höra att jag var tvåspråkig av en ny jobbkollega i början av veckan. Men jag är ju fortfarande miljöskadad av att vara finlandssvensk och fattar därmed inte automatiskt att man rent tekniskt måste kunna vara tvåspråkig utan att båda språken lärts in under tidigaste barndom, så jag tar det inte riktigt till mig.)

Idag har jag sett och hört Märta Tikkanen. Jag hade kunnat gå fram och prata med henne efteråt, men det är först nu jag inser vad jag borde ha sagt – att hennes uppenbarelse inte alls förstörde fantastiskheten i hennes böcker. Inte hade jag med mitt antikvariatsfyndade och superantecknade exemplar av Århundradets kärlekssaga för signering heller.

Få betalt för att gå på litteraturfestival är inte alls dumt, inte ens fast det innebär att jag efter sex avklarade arbetsdagar fortfarande har lika många kvar tills jag får ta helg. Vissa skulle kanske invända att det räcker ju inte att gå på litteraturfestivalen, man måste skriva om den också. Men det är väl just det som är det fina i kråksången, när man annars jobbar med så mycket som inte är lika givande som skrivandet.

Andra bloggar om: , ,

h1

Idag…

november 6, 2008

… hör jag den nybildade isen ha alldeles nya ljud för sig när jag cyklar hem i solnedgångsljus.
… har jag vådlig träningsvärk i överarmarna. Dagen efter yogan – knappt märkbar. Två dagar efteråt – omöjlig att utestänga.
… lyssnar jag på Tori Amos’ samlingsskiva Tales of a Librarian strax efter att jag läst Marias klassificeringstext, och saker och ting sammanfaller på ett ytterst fascinerande sätt. (Tales of a Librarian är på många sätt genial, i synnerhet texthäftet. När såg vi senast låttexterna till ett album arrangerade enligt klassifikationsordning? Lysande.)
… Hetsskriver jag en första början på en recension – 2500 tecken på tio minuter. Obearbetat förstås, men jag vet av erfarenhet att mina hetstexter brukar innehålla mycket användbart. Och det är så underbart skönt att få skriva, och att få göra det med flyt.
… har jag två dagars disk att ta itu med, och sovtider som motarbetar all denna min hastigt uppkomna kvällsenergi och dito eufori.

Andra bloggar om: , ,

h1

Ett hotat litet tecken

oktober 25, 2008

Babel har gjort ett alldeles underbart litet inslag till förmån för det utrotningshotade skiljetecknet som kallas semikolon.

Jag önskar att jag var bättre på att använda semikolon, men i själva verket vågar jag inte använda dem alls. Ibland kan jag till och med känna att just här och nu i den här meningen skulle det sitta väldigt fint med ett semikolon. Ändå fegar jag alltid ur i sista stund, rädd att hantera det lilla tecknet fel. Det är något väldigt känsligt över semikolonet och bruket av det nuförtiden. Jag blir alldeles för medveten om hur lätt det är att göra fel. Senast igår på jobbet ville jag använda ett semikolon, och fegade ur. För tänk hur illa det hade sett ut med ett felanvänt semikolon i tidningen! Det fick bli ett tankstreck. Inte för inte konstaterar Babel att ”tankstreck är den okunniges semikolon”.

Hjälp mig här – hur gör man för att rädda semikolonet? Alltså: Hur skaffar man sig ett grundmurat semikolonsjälvförtroende?

Andra bloggar om: , ,

h1

Oktoberdag återskapad*

oktober 23, 2008

Cyklar genom centrum, nyvaken oktobermorgon. Himlen fortfarande soluppgångstonad ovanför husen. Cyklarna lämnar våta snigelspår på gågatan. Höstfukt.

Trappuppgången på jobbet luktar precis lika, och på morgonmötet känns det som om jag kommit hem. Det handlar om något som går djupare än den sköna känslan av att veta att man kan dricka morgonte på jobbet, även om det just då är en himmelskt skön detalj.

Jag får sitta vid samma dator som jag bebodde största delen av sommaren, och den kommer ihåg alla mina lösenord och alla de webbplatser jag besökte dagligen. Naturljus över skrivbordet, och jag noterar plötsligt att det tydligen varit kallt på allvar i natt när jag ser rimfrosten på grannredaktionens tak.
På eftermiddagen tecknar solljuset oskarpa skuggor över grannhuset, och ljuset får mig att tänka på kalla dagar under vinterns mörkaste tid när solen är som mest sparsmakad.

Däremellan har jag gått på första presstillfället på nästan exakt två månader, vandrat tillbaka i strålande sol och varit lyckligt energisk på ett sätt som jag annars bara brukar vara under påverkan av sommarljus och nästan-midnattssol.

(Det här är det bästa jobb jag har haft någonsin. Det är bara så synd att jag har det så sällan.)

*Nej, jag bloggar inte på arbetstid, ovanstående är avskrift från handskrivna anteckningar. Skrivhanden behöver kanske också uppvärmning innan man tvingar den till maratonpass i hög hastighet.

Andra bloggar om: , , ,