Archive for the ‘skrivande’ Category

h1

Stående ovationer

oktober 18, 2008

Det är helt klart ett nytt men numera befäst beteende hos mig. Jag ser en teaterpjäs och eftersom den är så sjukt bra, upplevelsen så enorm, så känns applåderna för platta. Så jag ser till att få mitt sällskap med mig och reser mig upp. För att skådespelarna i sanning är värda det, och lite för att det skulle vara så häftigt om alla andra följde efter. (Det gör de inte. Man måste kanske sitta på första raden då. Men många som sitter bakom brukar följa mitt exempel!)

Egentligen är det ju jag som är osannolikt bortskämd på teaterfronten i år. Två pjäser på tre månader, och båda två visade sig vara riktigt fantastiskt stora teaterupplevelser, sådär så att jag vill gå hem och skriva en kolumn som dryper av kärlek till teatern och livet och kulturen efteråt. I somras Min yttersta vilja, igår kväll Jag ångrar ingenting. Den senare går fortfarande på Wasa Teater. Pallra er iväg och se den.

Andra bloggar om: , ,

h1

oktoberupptäckter

oktober 1, 2008

(Jag tänkte skriva om ett i-landsproblem, men det bidde inget.)

Oktober inleds och det blev plötsligt så mycket höst med regn och blåst och mörker utanför fönstren. Går på möte och diskuterar ett stort skrivprojekt som jag eventuellt kommer att ta på mig. Fortsätter hem till familjen i höstmörkret, klappar katt och upptäcker en ny musikförtjusning – The Killers Human. Suckade nyss över att det fortfarande bara finns gröna citrusteer i familjens teskåp (plus en del svarta, men svart te gillar jag oftast inte alls). Man – jag – kan ju inte dricka citruste innan man somnar! Citruste är för dagens början eller andra stunder när man behöver en liten energikick. Härav i-landsproblemet alltså. Men det går faktiskt ingen nöd på mig, jag öppnade mammas nyinköpta jasminte i stället, och upptäcker i detta nu att jag faktiskt tycker riktigt bra om jasminte nuförtiden. Antingen har jag vuxit i smaken, eller så är Forsmans rättvisemärkta jasminte särdeles gott.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

h1

Halvnostalgisk pappersgenomgång

september 18, 2008

Angrep ett av mina pappersberg igår kväll och slängde glatt bort en massa papper relaterade till mina studier i informationsförvaltning. Klassificeringsreglerna behöll jag faktiskt, men indexeringsanteckningarna skrattade jag bara rått åt och hivade i pappersinsamlingen. Jag begrep inte ett jota av indexering och tyckte att det var världens snårigaste, näst fysik, ända tills jag bibliotekspraktiserade förra sommaren och fick lära mig hur saker och ting egentligen ska göras. (Det är min övertygelse att det värsta man kan göra med biblioteksjobbet är att akademisera studierna av det in absurdum tills ingen kontakt med verkligheten längre återstår.)

Sedan hittade jag min första akademiska text, den klassiska berättartekniska analysen av Pappan och havet (alla Åbo-litteraturvetare kommer att le nostalgiskt när de läser det här). Läste igenom den, och förundrades över att den var riktigt välskriven. Jag vet inte varför jag var så hysteriskt livrädd och nojig under mitt första studieår och trodde att alla andra alltid kunde allt mycket bättre än mig. Vilket slöseri med tid! (Eller varför en lärare i ett annat ämne fyra år senare fick mig att på riktigt bli ledsen och orolig när han påstod att jag skrev dålig svenska. Ha!)
Jag vet inte, kanske det här är det mognadsprov man egentligen borde genomgå – inte för att få ut examen utan för att släppas in i universitetsvärlden? Vi kanske inte borde få börja studera innan vi har skaffat oss tillräckligt mycket skinn på näsan för att inte ta åt oss för mycket av obefogad kritik från andra – och från oss själva!

Måste läsa om Pappan och havet, det var så länge sedan och den måste vara så utmärkt höstläsning.

Andra bloggar om: , , , ,

h1

Ordkamp

augusti 13, 2008

Det nyttigaste jag har lärt mig i sommar handlar om de där texterna som inte vill bli. De där som man inte får ur sig, som bara fyller en med ovilja och frustration.
Och vad jag har lärt mig? Att de aldrig kommer att komma fram frivilligt, efter lock eller pock. Att de inte kan förhalas, inte kan väntas ut. Att man måste ge sig rätt in i skrivprocessen, hala ut dem med våld, trotsa sin egen motvilja för att sedan närmast flämtande, men mycket nöjd med sin insats, sätta sig på sitt färdiga verk för att hindra det från att slinka iväg. För de där motvilliga, de mognar inte fram med tiden, de mognar genom att man tar itu med dem.

Andra bloggar om:

h1

Att se ett hus dö en dramatisk död

juli 20, 2008

Jag såg ett hus dö idag när jag jobbade. Storbrand i centrum, och bortsett från att det var väldigt spännande att vara enda reporter på redaktionen när sånt händer så var det så sorgligt. För det kändes verkligen som om huset dog inför våra ögon när det brann upp. För att det har stått där i över ett sekel och för att det sett så mycket hända. För att så många människor bott i det. För att det en gång var ett mycket vackert hus, och nu när det bara återstår sotiga väggar och pyrande rester så finns inget kvar som kan återfå sin forna glans. Varför skriver ingen requiem för de hus vi förlorar?

Så att sånt, när man ska jobba lördag första gången och väntar sig en ganska stillsam arbetdag med en tur till fårhagen på bostadsmässan. Så kommer man hem och luktar brandrök istället och blir lite vemodig till sinnes trots att det var grymt fascinerande att få skriva den där grejen och prata med brandteknikern. För att det är så där extra kul på jobbet de där gångerna folk verkligen vill ha den information vi kan ge dem, och ringer till redaktionen för att fråga var det brinner.

Läs även andra bloggares åsikter om ,

h1

bloggen goes kylskåpspoesi

juli 7, 2008

Åh, titta, det blir som kylskåpspoesi när jag inspirerad av Cia låter Wordle analysera vilka ord jag använder när jag bloggar.

”söka
saltvatten
indroppande”

Jag kunde inte ha sagt det bättre själv på ett kylskåp.

I övrigt skriver jag tydligen mycket om att jobba och att komma hem, och ja, det är väl ganska mycket det som mitt liv går ut på i dessa tider, även om det här med ”hem” har definierats olika under de senaste månaderna.

Nu saknar jag alla mina magnetiska ord som finns kvar i den lägenhet långt långt borta som inte längre ska vara mitt hem.

h1

Another day at the office…

juli 5, 2008

… som bland annat innehöll
Bilfärder i klibbig hetta
Dricka te hos konstnär och diskutera silkscreening med honom
Vandring utmed extremt somrig strandpromenad – hav, skogsdoft, fågelsång, ängsblommor
Samvaro med lätt språkrasistiska individer (Vi måste älska ert språk, ety annars får vi ta skit)
Glassbegär
Tepaus på svettig takterass
Material inskickat från macdator som skribent trots uppmaning inte lyckats konvertera till av våra datorer läsligt format
Insikten om att vissa människor inte kan särskilja annonser och redaktionellt material (ack, mänsklighet!)
Lågt blodsocker, två texter i process i huvudet samtidigt, inte bra
Insikt: alla andra kan inte heller alltid allting. Gäller dessutom bortom sommararbetarna. Tröstande.
1,5 timmes övertid
Lugnet på redaktionen fredag kväll (jag skulle formligen älska det om det inte innebar att det är så lite av kvällen kvar när jag kommer hem) – inga fler indroppande mail om tusen och en saker, tystnaden, alla andra jobbar koncentrerat, jag jobbar koncentrerat – jag säger det igen: Jag jobbar aldrig så bra som när jag verkligen vet att nu måste jag bli färdig
Två paradhänvisningar. Yikes vad kulturen är på g i morgondagens tidning om inget dramatiskt hände sedan jag lämnade redaktionen.

Sen ännu cykla hem i doft av saltvatten och strandväxter, medvind på gränsen till storm och innan jag är hemma blir det skogsdoft och jag funderar ett kort ögonblick på om jag borde ringa kvällens kulturredigerare och kolla om han vet att den där bildtexten som de lokala musikanterna skickat med sin bild när de ville berätta för läsarna om sin lilla tunré – ja, den var åt skogen och döpte om alla medlemmarna hejvilt… men nä, jag har tagit helg, och efter dagen är jag så trött på folk som skickar in material de vill ha publicerat och a) inte kan skicka in det i tid eller b) inte ens själv kan hålla reda på att den bildinformation de vill ha med i tidningen är korrekt.

(Ser det ut som om jag saknar liv utanför jobbet? Jag har tänkt tanken. Men: Jag hade faktiskt en halvtimmes paus idag för att göra loppisraid, och utrustade mig med påslakan, vattenkokare och två skålar för summa 7 euro – allt utom lakanet med tanke på det inflyttande i ny bostad som förhoppningsvis ska äga rum under helgen.)

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

h1

Den ni, med min tvättmaskin i…

juni 25, 2008

Just när man har insett att man inte kommer att hitta en lägenhet som man både har råd att flytta in i och känner att man kommer att vilja stanna i – inte bara tills man hittar något bättre – före månadsskiftet, vad händer då? Man visas en lägenhet som man verkligen verkligen vill bo i. Man förälskar sig i ett par fönster. Man hänförs av mängden förvaringsutrymme. Av ljuset. Frysen. Hörnan där ens tvättmaskin kunde få plats i badrummet.

Och kruxet? En timme efter att jag förälskade mig i lägenheten skulle den visas upp för tjejen som är före mig i kön. Och om hon har något vett i skallen kommer hon ju att välja den framom de andra två. Mitt enda hopp är att hon inte kommer körande sisådär 100 kilometer för att titta på tre ynka lägenheter, att hon har fler på lut och att hon ska falla för en av dem så som jag föll för den här.

Annars jobbar jag och jobbar och får uppleva det där som jag väl borde ha insett att jag förr eller senare skulle möta – någon som hade synpunkter på min text. Negativa och anklagande sådana. och det händer strax före jag ska gå hem, och ingen inblandad kollega har jag att tala med det om, och det förföljer mig ända hem. Rutin är kanske att ha ett hårdare pansar mot det här. Att ha en mer instinktiv känsla för gränser, att redan under samtalet kunna inse det som jag insåg flera timmar senare. Men det kommer kanske? För det lär ju knappast vara första och sista gången som jag får påminnas om att man inte alltid kan vara alla till lags i den här branschen.

Andra bloggar om: ,

h1

kvällsjobbad, yay!

juni 13, 2008

En halvtimme till midnatt och man kan fortfarande se solen. Cyklar hem från jobbet efter mitt första kvällspass, har bevakat lokal rockfestival och är sådär hög på att ha skrivit mina texter sent och fått dem färdiga och allt ser bra ut och har gått mycket bättre än jag befarade… Trött men energisk och väldigt mycket uppåt.
Måste inte det här vara det ultimata sättet att ha kvällstur? Loppisrunda från förmiddagen, eftersom man börjar sent, sedan jobb med aktuella saker som ska in i morgondagens tidning. Ingen dötid, inget segande med oispirerande text som ska skrivas för framtiden.

Jag har än en gång bevisat för mig själv att jag jobbar bäst och effektivast den där sista timmen före deadline. (Och ja, säkert spelar det också in att det är den där tiden på året när det är ljust dygnet runt och jag är ljusmättad, stark och glad och nästintill oövervinnerlig. Dagsljus, gotta love it.)

Andra bloggar om: , ,

h1

daggvått gräs på väg till nya jobbet

juni 3, 2008

Igår morse när jag och brodern vandrade iväg genom kvighagens daggvåta gräs för att ta oss upp till vägen och samåka oss in till stan mötte vi ett styck hare och en styck mjölkbil. Och jag tänkte att nu märks det verkligen att jag bytte liv i helgen – jag bytte till livet på landet och till ett nytt och inspirerande jobb där jag får prata svenska med alla kollegor och överordnade. Och det tar mig bara två dagar att börja fundera över om min superstandardiserade finlandssvenska kommer att återfå den ursprungliga österbottniska klangen efter den här sommaren. För folk omkring mig pratar så mycket mera hemtamt än i Åbo.

Och att det känns hemtamt när folk pratar på jobbet, det är skönt, för det här jobbet känns nyare än de flesta jobb, det är nytt så att man känner av den där hjälp!-känslan – men samtidigt så grymt intressant, och faltiskt roligt emellanåt, mitt i nybörjaryrseln och prestationsångesten. Idag fick jag lust att klappa mig själv på huvudet när jag upptäckte att jag skrivit en ingress på ren automatik. Det är skönt att ha en hjärna som kan mer om olika sorters texter än man själv är medveten om.