2,5 timmar i Mattisborgen

Tar färjan över till Sveaborg efter jobbet (önskar att jag gjorde det oftare) och äntrar vad som känns som Mattisborgen (men som egentligen heter Det goda samvetets teater) för att se årets sommarteater Ronja Rövardotter. Sällan har en spelplats och en pjäs passat så absurt väl för varandra som de här båda. Och Ronja Rövardotter är fortfarande en av de där fulländade berättelserna som jag kan spegla mitt eget liv och mina egna tankar mot hur många gånger som helst. Varje gång jag återvänder till den väcker den något nytt i mig. I kväll tar jag den till mig med ögon för samvetsfrågor och fördomar, med tonvikt på personligt ansvar och utveckling.

Läs även andra bloggares åsikter om Ronja Rövardotter, berättelser, litteratur, Sveaborg

Annons

Teaterhög

Bland fantastiska upplevelser som får mig lycklig ut i tåspetsarna hittar man till exempel den där stunden när man får le och stråla mot skådespelarna som ler och strålar tillbaka mot publiken, klappa in dem en tredje gång och jubla inombords åt alla mirakel som kan utföras på en teaterscen.

Ikväll dessutom efter urpremiären på en pjäs som avslutades hisnande vackert med Shakespeare-recitation. Ängland på Wasa Teater – lite hysterisk i första akten, men oj så fint den lägger sig i den andra, bökar ner sig till de där lagren som börjar kännas på allvar. En sån där pjäs som får en att tänka att livet, vad jobbigt det är. Och vad vackert, ändå.
Det var så mycket allt det där att jag inte ens klarade av att lyssna på musik medan jag gick hem i den bitande kalla januarikvällen efteråt. Nu har jag hävt ur mig de första spontana utläggningarna i ett recensionsutkast, så nu kanske det går att göra något så prosaiskt som att diska.

Läs även andra bloggares åsikter om teater, Ann-Luise Bertell, Wasa Teater, kulturupplevelser

Kultur som de vuxnas lekande

Läser just nu den fascinerande Varför jag känner som du känner av Joachim Bauer, en populärvetenskaplig bok om spegelneuronerna i hjärnan. Dessa spegelneuroner gör det möjligt för oss att läsa av andra människors ansiktsuttryck, leva oss in i andras känslor och känna empati. Fungera socialt, helt enkelt. Befinner mig just nu i kapitlet om hur barn lär sig att använda spegelneuronerna genom att leka, och hittar följande passage som får mig engagerad:

Det är inte bara för barnet som leken, definierad som en möjlighet att öva sig i att handla och känna i kombination med att inta olika roller, är betydelsefull. Även vuxna behöver forum där de kan pröva och reflektera över uppfattningar, handlingsstilar och känslor. Teatern är ett sådant forum. ”Teatern”, skriver kulturskribenten Elisabeth Kiderlen, ”ägnar sig hela tiden åt att granska livskoncept. Teatern är ett möjligheternas rum, en försöksanstalt. Här kan allt hända, även misslyckanden. Teater är levande försökshandlingar”.

Teater, ja, men egentligen kultur i stort. Kanske är det här ett av de viktigaste skälen till att vi människor behöver kulturupplevelser – för att de hjälper oss att förstå oss själva och människorna omkring oss, även om vi kanske inte brukar reflektera över att vi trimmar funktionen hos våra spegelneuroner medan vi ägnar oss åt teater, litteratur eller film.

Läs även andra bloggares åsikter om spegelneuroner, empati, Joachim Bauer, Varför jag känner som du känner, teater, kultur, lek

Bokfrågornas ABC: D

Fjärde bokstaven är D och frågorna hör mer eller mindre ihop med just den bokstaven.

1. Deckare säljer som smör inte bara i Sverige. Vem är din favoritförfattare i genren? Vem är din favoritperson i deckarvärlden?

Åsa Larsson, tveklöst. Jag gillar faktiskt hennes personer också, kantiga Rebecka och excentriske Sivving, för att nämna ett par stycken. (Och om stavningen av namnen är åt skogen beror det på att jag mest har lyssnat mig genom Åsa Larssons produktion.)

2. Jag är ingen storläsare av drama, men det händer. Främst var det under mina litteraturstudier som jag fick i mig en del. Vilken är din favoritpjäs? Har du läst eller sett den, eller kanske både och?

Det här är knepigt. Precis som Tätortstimotej-Anna håller jag med om att drama i första hand ska ses och inte läsas. Ändå läser jag drama ibland, och kan tilltalas av den avskalade formen. Jag skulle vilja dela upp den här frågan i två delar, nämligen:
Största teaterupplevelserna: Reko Lundáns Onödiga människor och Peter Snickars’ Under liten himmel. Just så omstörtande och engagerande vill jag att teater ska vara. Exakt sådär mycket på riktigt att det i vissa ögonblick gör ont.
Mest givande pjäsläsningen: Fröken Julie och En midsommarnattsdröm. Den sistnämnda är egentligen något av en överklivare som bryggar båda sidorna. Jag har även sett den, två gånger. En gång i omarbetad version som landade i 50-talsmiljö,en annan gång närmare originalet på Närpes Teater där föreställningen och miljön i kombination var snudd på magisk.

3. D som i dumburk. Böcker blir inte sällan tv-serier. Vilken är din favoritserie med en litterär förlaga?
Inga direkta långkörare, men två miniserier: Stolthet och fördom samt En ö i havet.

4. Det är redan december. Berätta om en bok som utspelar sig i december eller i alla fall på vintern.
För att återknyta till deckartemat i den första frågan – Johan Theorins Nattfåk där snöstormen yr kring den gamla fyrmästargården på Öland, och till slut mer eller mindre griper in i handlingen.

Läs även andra bloggares åsikter om dramatik, teater, läsning, Bokfrågornas ABC, Åsa Larsson, deckare, Johan Theorin, vinter

The rest is silence

Nu har herdarna vänt åter till sin hjord, och kamelen har klätt av sig och gått hem. Vi har städat undan glittret och monterat ner plastgranen. Vi har sjungit färdigt, och nu återstår bara tomheten.

Jag har fått det stora nöjet i att stå på scen i ett härligt julspel, ett julspel som har upptagit det mesta av vår tid och energi de senaste dagarna. Ikväll klaffade allt, ikväll klarade vi vad som helst, gick på övervarv och improviserade av bara farten, och allt blev så mycket bättre än vi vågat hoppas. Och lyckoruset utmynnar i någon sorts tomrum, för vad gör vi nu, bortsett från att förbereda julfirandet på olika håll?

Läs även andra bloggares åsikter om julspel, teater, tomhet

Mycket Shakespeare-godis, på finska

Jag är obotligt svag för intertextualitet, och har dessutom en nästan lika stor svaghet för Shakespeare-bearbetningar. Ur den synvinkeln är 8 dagar till premiär (8 päivää ensi-iltaan) ungefär hur charmig som helst. Den strör Shakespeare-referenser omkring sig, och bortsett från de inplanterade och uppenbara finns också allt det här som inte sägs rent ut men som får ta form i tittarens eget huvud. jag vet inte om jag tillskriver filmen mera Shakespearedjup än vad den egentligen hade – men det må vara hänt i så fall, och motiverat med tanke på det utrymme som den ger för tolkningarna.

Annars är jag lite kluven. Jag skulle vilja ta den här filmen till mitt hjärta och älska sönder den, för bortsett från allt Shakespeare-godis innehåller den också fantastiska biroller – skruvade, starka, mustiga – och en del riktigt intressanta frågor kring och bilder av teatern, skapandet, kärleken och offentligheten. Men det känns inte riktigt som om filmen är sig själv vuxen. Den har så mycket potential, och visst njuter jag av filmupplevelsen – men ofta med ett litet ”men” som klämmer sig in. Huvudhandlingen är lite för banal, och kanske reagerar jag så just därför att jag ser djupen man hade kunnat utforska lite mera. För det har sådan potential att laborera med Romeo och Julia som ska handskas med kärleken och döden både på och utanför scenen. Ibland glimtar det till – t.ex. när filmen börjar handla om modet att leva. Då anar man vad den hade kunnat bli.

I övrigt fascineras jag av att jag numera kan se finsk film och känna igen mig, tänka att ja, sådär är det. Det var dessutom inte bara för att jag kände igen Svenska teaterns salong innan jag såg namnet i eftertexterna. Filmen påminde mig också om att jag verkligen, verkligen vill se Rosencrantz och Guildenstern är döda. Och Hamlet från 2000.

Läs även andra bloggares åsikter om film, 8 dagar till premiären, Shakespeare, Romeo och Julia, intertextualitet

Höstkultur x 2

Min sökstatistik berättar för mig att en hel del besökare just nu hittar min blogg efter att ha sökt på aktuella kulturprodukter. Tyvärr har jag kanske inte sagt så mycket om just dessa båda i bloggform, och eftersom jag redan ägnat en försvarlig mängd tid åt att skriva recensionstexter för tryckt media om både Svinalängorna och Se till mig som liten är blir det inga utförliga analyser här i bloggen. Lite kött på benen ska jag ändå erbjuda hugade läsare:

Svinalängorna på Wasa Teater. Enormt välgjord och välspelad, på alla plan. Läckert mångsidig scenografi, övertygande skådespelare – men pjäsens innehåll är ruggigt obehagligt. Hela den här biten med sverigefinländarnas tillvaro på 70-talet och krocken mellan det svenska och det finska får egentligen onödigt mycket uppmärksamhet när man pratar om och marknadsför pjäsen. Det här är inte en pjäs som handlar om kulturkrocken mellan det finska och det svenska. Det är en smärtsam skildring av barnens utsatthet i ett alkoholisthem. Jag rekommenderar pjäsversionen varmt, precis som jag också rekommenderar boken, men vänta er inte att vara på gott humör när ni går ut ur teatersalongen.

Kaj Korkea-ahos debutroman Se till mig som liten är. Ja, det är Pleppo-Kaj, och ja, han kan vara seriös. Skämten lyser med sin frånvaro i hela boken, i stället serveras vi en allvarligt menad och med kusliga undertoner försedd skildring av Österbottens bibelbälte. Ingen nidbild, men en berättelse om hur skulden jagar människorna när ingen förlåtelse tycks stå att finna. Ogullig men ändå mestadels fin skildring av ett ungt kärleksförhållande. Rekommenderas, även om jag tycker att Korkea-aho gör det för enkelt för sig genom den stora dramatiken i slutet, och även om dialogerna ibland kan kännas aningen vingliga. Av egen erfarenhet kan jag säga att man ska gå sin skymningspromenad till affären för att köpa sin mjölk innan man läser ut boken, för de sista kapitlen försätter en i en ganska otrevlig stämning.
(Annars kan man läsa Korkea-ahos novell Bastukväll i antologin med samma namn. Den är väldigt fin, och en starkt bidragande orsak till att jag såg så mycket fram emot debutromanen.)

Läs även andra bloggares åsikter om Svinalängorna, Wasa Teater, teater, Se till mig som liten är, Kaj Korkea-aho, Österbotten

Mäktigt Offer

Hemkommen efter att tämligen oplanerat ha sett Offer i Trefaldighetskyrkan. Skickligt genomförd av orkester, dansare och skådespelare. Ställvis var den rent genialisk – Judas kläder och användandet av dem, hur de går från att gömma honom till att döda honom, och det att en människa får gestalta det kors som Jesus bär – och jag satt och tänkte att nu behöver jag inte nödvändigtvis någon fler predikan över påskens evangelietexter det här året. Detta ordlösa var redan så givande att eventuella ord kring det kanske bara förstör upplevelsen.
Det enda som på allvar irriterar mig är det platta slutet. Här har vi suttit och engagerats av alltsammans, och så kommer en grandios musikalisk avslutning – men skådespelare och dansare framför en tämligen menlös scen, en scen som jag inte alls tycker passar in. Sedan tystnar allt i några sekunder innan applådåskorna brakar löst för att vara i en evighet. En kvinna i raden bakom mig reser sig upp, och jag önskar att jag kunde ha gjort henne sällskap, men jag är fortfarande för förvirrad av slutscenen.

Visst var det mäktigt – på väldigt många plan. Därmed också så mycket mera synd att slutet kändes som ett sådant antiklimax.

Läs även andra bloggares åsikter om passionsdrama, Stravinskij, påsk

Då och nu

Igår sprang jag på en gammal lärare som jag inte har sett på säkert 14 år. Vi pratade i några minuter, och jag var alldeles fascinerad och fundersam efteråt. Ibland tror jag att jag är så annorlunda nuförtiden jämfört med hur jag var för några år sedan, och sedan händer sånt här och jag inser att jag kanske var mig själv när jag var tolv år, också, och att det kanske finns ganska mycket kvar av den där tolvåringen i mig fortfarande. Inte bara som minnen, detta att fortfarande veta hur det såg ut och luktade i tamburen hemma hos bästisen, inte bara som gamla avlagringar. Utan att den där tolvåringen hade ett gryende men ganska omedvetet teaterintresse som den här läraren såg och fångade upp och att samma lärare inte blir förvånad när jag berättar om mina litteraturstudier. Att tolvåriga jag var samma person, om än yngre och med mindre erfarenheter.

Sedan funderar jag hela kvällen efteråt. Tänker på de där små detaljerna, filmen vi såg i bussen på väg till lägerskolan, hur jag hade feber men spelade tre föreställningar Anne Frank ändå, och hur vi alldeles i början av läsåret sjöng Sommaren är kort, och jag och bästisen stannade kvar efter lektionen för att skriva av texten. Jag undrar om hon också har blivit utled på den vid det här laget?

Läs även andra bloggares åsikter om lärare, minnen, skola

Stående ovationer

Det är helt klart ett nytt men numera befäst beteende hos mig. Jag ser en teaterpjäs och eftersom den är så sjukt bra, upplevelsen så enorm, så känns applåderna för platta. Så jag ser till att få mitt sällskap med mig och reser mig upp. För att skådespelarna i sanning är värda det, och lite för att det skulle vara så häftigt om alla andra följde efter. (Det gör de inte. Man måste kanske sitta på första raden då. Men många som sitter bakom brukar följa mitt exempel!)

Egentligen är det ju jag som är osannolikt bortskämd på teaterfronten i år. Två pjäser på tre månader, och båda två visade sig vara riktigt fantastiskt stora teaterupplevelser, sådär så att jag vill gå hem och skriva en kolumn som dryper av kärlek till teatern och livet och kulturen efteråt. I somras Min yttersta vilja, igår kväll Jag ångrar ingenting. Den senare går fortfarande på Wasa Teater. Pallra er iväg och se den.

Andra bloggar om: teater, publik, Wasa Teater