Archive for the ‘Tro’ Category

h1

post-UK-vardag

januari 31, 2011

Ack, måndagstristessen efter en långhelg med Ungdomens kyrkodagar. Så mycket att ta itu med vart man än ser, och så tråkigt att inte längre ha en massa underbara människor omkring sig.

Årets UK var mitt sista som delegat, och det känns förstås sorgligt för egen del även om jag vet att det finns nya krafter som tar över efter mig. Helt i strid med mina planer fick jag inte bara sitta med i ett utskott, utan dessutom ansvara för att presentera utskottets arbete i plenum under lördagen. Med facit i hand var det kanske en värdig avslutning på de här åren som UK-delegat, och skriva text fick jag ju ändå göra sedan jag kom hem igår kväll, även om det gjordes i ett ganska utmattat tillstånd.

Nu är jag fortfarande eftertrött i kroppen och huvudet, och känner att alla de nya tankar och insikter, alla underbara ögonblick som jag fått med mig hem egentligen borde dokumenteras i kilometerlånga dagbokstexter – när jag nu ska hinna med det. Och så fortsätter jag att fundera över vad som kommer efter UK, det här året i ett längre perspektiv. Hur får man till lite av UK-stämningen i församlingslivet på hemmaplan?

Och så, gårdagens första möte med världen utanför efter fyra intensiva dagar på Lärkkulla: Vi rastar under bussfärden upp mot Österbotten igen, och det är både ovant och nedslående att röra sig i ABC-stationens restaurangdel, där det inte alls känns lika självklart att prata med vem som helst, känd eller okänd. Det är då man blir påmind om vad man kommer att sakna.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

h1

väldigt mycket post-UK

februari 1, 2010

Fyra intensiva UK-dagar bakom mig. Mycket folk, gamla och nya vänner, korta nätter, körsång, intensivt program, diskussioner, trötthet, frid och glädje. Saliga blandningar, än en gång.
Varje år under Ungdomens Kyrkodagar blir jag glad ända in i hjärtat över att Borgå stift ordnar något så fantastiskt viktigt, över att de som sitter på makten att bestämma har förstått hur viktigt det är. För mig och många, många andra. Alla som gått före, alla som kommer efter nu när mina egna UK-år börjar gå mot sitt slut. Samhörigheten, diskussionerna, allt detta utbytandet av tankegods, allt detta knytande av kontakter.
För mig som den senaste tiden (än en gång) så ofta har sagt nej och värjt mig och inte hört hemma, för mig blev UK än en gång att komma hem, en självklar tillhörighet. Likt de tidigare åren går jag nu och undrar över var jag ska hitta allt det här efter UK, hur vi som har varit där ska kunna ta med oss något av det vi upplevt och plantera det hemma i våra egna församlingar. Skapa nytt utrymme för samma känsla av tillhörighet.

Sent igår kväll kom jag hem till kaoset, efter en lång, lång bussresa där det trevliga sällskapet droppade av en efter en. Trött och lite rastlös, inte riktigt i form för att röja kaos. Och hur sorgligt det ändå var att UK var över för i år var det vidunderligt skönt att få lägga sig i egen säng och sova utan öronproppar. UK tar egentligen mer energi än jag har, men ger så mycket utdelning på annat håll. Nu gäller efterarbete i form av sorterande av intryck och tankar.

Läs även andra bloggares åsikter om

h1

Höstkultur x 2

oktober 5, 2009

Min sökstatistik berättar för mig att en hel del besökare just nu hittar min blogg efter att ha sökt på aktuella kulturprodukter. Tyvärr har jag kanske inte sagt så mycket om just dessa båda i bloggform, och eftersom jag redan ägnat en försvarlig mängd tid åt att skriva recensionstexter för tryckt media om både Svinalängorna och Se till mig som liten är blir det inga utförliga analyser här i bloggen. Lite kött på benen ska jag ändå erbjuda hugade läsare:

Svinalängorna på Wasa Teater. Enormt välgjord och välspelad, på alla plan. Läckert mångsidig scenografi, övertygande skådespelare – men pjäsens innehåll är ruggigt obehagligt. Hela den här biten med sverigefinländarnas tillvaro på 70-talet och krocken mellan det svenska och det finska får egentligen onödigt mycket uppmärksamhet när man pratar om och marknadsför pjäsen. Det här är inte en pjäs som handlar om kulturkrocken mellan det finska och det svenska. Det är en smärtsam skildring av barnens utsatthet i ett alkoholisthem. Jag rekommenderar pjäsversionen varmt, precis som jag också rekommenderar boken, men vänta er inte att vara på gott humör när ni går ut ur teatersalongen.

Kaj Korkea-ahos debutroman Se till mig som liten är. Ja, det är Pleppo-Kaj, och ja, han kan vara seriös. Skämten lyser med sin frånvaro i hela boken, i stället serveras vi en allvarligt menad och med kusliga undertoner försedd skildring av Österbottens bibelbälte. Ingen nidbild, men en berättelse om hur skulden jagar människorna när ingen förlåtelse tycks stå att finna. Ogullig men ändå mestadels fin skildring av ett ungt kärleksförhållande. Rekommenderas, även om jag tycker att Korkea-aho gör det för enkelt för sig genom den stora dramatiken i slutet, och även om dialogerna ibland kan kännas aningen vingliga. Av egen erfarenhet kan jag säga att man ska gå sin skymningspromenad till affären för att köpa sin mjölk innan man läser ut boken, för de sista kapitlen försätter en i en ganska otrevlig stämning.
(Annars kan man läsa Korkea-ahos novell Bastukväll i antologin med samma namn. Den är väldigt fin, och en starkt bidragande orsak till att jag såg så mycket fram emot debutromanen.)

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

h1

Halvvägs genom Himmel och helvete

maj 5, 2009

Ibland ser jag att jag får inkommande länkar från folks bokbloggar, och att jag i deras länklistor kategoriseras som bokbloggare. Det kan ge mig dåligt samvete, med tanke på att mitt bokbloggande är ganska sporadiskt numera. Jag har någon gång haft ambitionen att skriva något om varje bok jag läst ut, men det känns som om det var länge sedan jag ens rörde mig i närheten av den målsättningen.

Efter gårdagens regnande återkom solen idag, och jag hann sitta på en närbelägen brygga med temugg och bok en stund innan jag gick in för att ta itu med dagens skrivjobb. Det var sannerligen bryggläsning i rättan tid, för nu faller ett fint duggregn utanför fönstren igen.
Läser som bäst Terese Christianssons Himmel och helvete – Mord i Knutby. Knutbymordet fascinerar och förfärar mig, precis som det fascinerar och förfärar många andra. Religion som språrar ur är alltid både intressant och skrämmande att läsa om, och ju närmare det kommer desto mera skrämmande. Jag har själv haft mina kontakter med den frikyrkliga sfären, och även om jag inte har stött på osunda sammanhang känner jag ändå igen språkbruket, och ser hur skrämmande lätt den där glidningen mot det riskabla kan få en början.

Så Helena Christianssons bok fascinerar mig – men samtidigt irriterar jag mig ganska ofta på hennes sätt att skriva. Ofta upplever jag att gränsen mellan dokumenterad sanning och hennes egen utfyllnad för att göra skildringen mera levande är alldeles för otydlig. Ibland känns det som om hon uttalar sig alldeles för mycket om verkliga personers tankar vid olika tillfällen. Hela frikyrkligheten är henne också ganska främmande, och det märks stundvis lite för bra.
Jag har nyligen läst färdigt den första delen som handlar om mordet och de händelser som ledde fram till det, och har ännu framför mig den senare delen av boken där Christiansson ska beskriva de kontakter hon haft med övriga församlingsmedlemmar och den tid hon tillbringade som deltagare i församlingens träningsskola. Själv skulle jag sannolikt aldrig våga utsätta mig för den typen av projekt – mina reaktioner på det karismatiska är av det slaget att jag håller mig på betydligt mera än armlängds avstånd för min personliga sinnesfrids skull – men jag märker att jag redan nu inte riktigt litar på att Christiansson kommer att kunna ge en hyfsat objektiv bild av det hon kommer att möta.

Christiansson är kvällstidningsjournalist, och hittills har läsningen av boken bekräftat obehagligt mycket av mina fördomar mot just den yrkeskåren. Det blir lite sensationslystnad över det hela, lite för mycket av personligt tyckande som slinker genom. Dessutom har jag svårt för hennes sätt att skriva – ofta känns språket pratigt och hon har återkommande problem med språktekniska detaljer, bland annat användningen av reflexiva pronomen. Det stör läsningen att min inre korrekturläsare ganska ofta vill blanda sig i och skriker efter en rödpenna.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

h1

Mäktigt Offer

april 2, 2009

Hemkommen efter att tämligen oplanerat ha sett Offer i Trefaldighetskyrkan. Skickligt genomförd av orkester, dansare och skådespelare. Ställvis var den rent genialisk – Judas kläder och användandet av dem, hur de går från att gömma honom till att döda honom, och det att en människa får gestalta det kors som Jesus bär – och jag satt och tänkte att nu behöver jag inte nödvändigtvis någon fler predikan över påskens evangelietexter det här året. Detta ordlösa var redan så givande att eventuella ord kring det kanske bara förstör upplevelsen.
Det enda som på allvar irriterar mig är det platta slutet. Här har vi suttit och engagerats av alltsammans, och så kommer en grandios musikalisk avslutning – men skådespelare och dansare framför en tämligen menlös scen, en scen som jag inte alls tycker passar in. Sedan tystnar allt i några sekunder innan applådåskorna brakar löst för att vara i en evighet. En kvinna i raden bakom mig reser sig upp, och jag önskar att jag kunde ha gjort henne sällskap, men jag är fortfarande för förvirrad av slutscenen.

Visst var det mäktigt – på väldigt många plan. Därmed också så mycket mera synd att slutet kändes som ett sådant antiklimax.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

h1

Post till pastor Jakob

mars 17, 2009

Jag hör också till dem som nästan måste ha kniven mot strupen för att erkänna att man blivit väckt av telefonen. (Ärligt – kan vi sluta ställa frågan? Så slipper personen i andra ändan ljuga. Be om ursäkt om ni känner på er att ni ringer i tidigaste laget, men låt bli att dra den där lögnen ur folk. Med hänvisning till min dygnsrytm är det sällan jag som ringer och väcker och betydligt oftare jag som blir uppringd och uppväckt, men jag kan ändå solidariskt lova att försöka låta bli att fråga rent ut.)
I morse väcktes jag alltså av telefonen och erbjöds ett endagsvikariat under eftermiddagen och kvällen, men tackade nej för att jag hade bioplaner. I vanliga fall hade jag sannolikt varit snäll och sagt ja i alla fall, men när man erbjuds gratis bio och medföljande eftersnack med regissören, en regissör vars filmer man tidigare sett och gillat, så tackar man inte nej i första taget.

Och det var verkligen värt att prioritera Post till pastor Jakob framom jobbet – och det säger jag inte bara för att filmen var gratis och för att min lön inte hade varit den bästa. Post till pastor Jakob är sannolikt den långsammaste film jag någonsin har sett. Den är långsam på ett sätt som får hela biosalongen att sitta alldeles tyst, i kollektiv förundran vill jag gärna inbilla mig. Det är också en av de tystaste filmer jag har sett – i den mening att man plötsligt hör ljud som man inte alltid lägger märke till i film – klafsande, vattendropp och knarrande i ett gammalt hus, men också med tanke på att dialogerna och replikerna hade kokats ner till Kaurismäki-nivå.

Nu låter det här gäspigt och segt – men det är det inte alls. Det är ett fascinerande kammarspel som Klaus Härö har åstadkommit, sparsmakat men med desto större utrymme för eftertanke. Dessutom är det oerhört vilsamt och befriande att se en film om en kristen människa där filmen inte slår knut på sig i sina energiska strävanden att vara undervisande och upplysande. (Skräckexempel: The Passion of the Christ, därför att jag fann den både äcklig och övertydlig.) Så här: Vi får följa skeendena, men ingen skriver oss något på näsan. Se, berörs eller låt bli att beröras, men framför allt: tänk själv.
Inte underligt att man kände sig som en bättre människa efteråt – inte på det där självgoda sättet, utan snarare som om själen fått både näring och vila och som om medmänniskorna hade ett svagt skimmer omkring sig när man tittade närmare.

Jag vet att Heikki Nousiainen redan har fått en massa i och för sig välflrtjänt beröm för sin insats, men jag fascinerades fasktist ännu mera av Kaarina Hazard. Hennes tolkning av Leila är lysande. Det finns något nästan tonårstrotsigt över hennes motvilja mot situationen, och om jag får välja en höjdpunkt för hennes del i filmen är det när hon strax efter ankomsten ska dricka te tillsammans med pastorn och envist flyttar sig till den andra bordsändan, istället för att sitta där pastorn placerat henne, invid honom. En annan höjdpunkt är en scen som saknas. Leila genomgår aldrig någon dramatisk förändring. Vi slipper se hennes ansikte lysa upp i ett förklarat sken, vi slipper få se en ångerfull Leila som sedan blir en Ny och Bättre Leila.

Tack till Härö och filmteamet för en mycket intressant filmupplevelse som besparade oss väldigt många schablonbilder. Tack till skådespelarna, tack till Dani Strömbäck för fin filmmusik (när får vi tillgång till soundtracket från filmen, förresten?). Och tack till arrangörerna som bjöd på förhandsvisningen!

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

h1

Alla andra får/blähä-vardag

januari 29, 2009

Ikväll började årets version av Ungdomens Kyrkodagar på Lärkkulla, och det har smärtat mig hela veckan att jag inte är där, inte kommer att vara där, inte får uppleva UK i år. I stället ska jag vara kvar här hemma och gå till jobbet som vanligt och allt känns väldigt väldigt vardagsgrått och oinspirerande.
Jag trodde inte att det här med att missa UK efter tre års närvaro skulle vara en så stor grej – hade jag insett det lite tidigare hade jag sett till att göra mitt yttersta för att få vara delegat i år också. Det är bara den här senaste veckan som saknaden har slagit mig i huvudet som en slägga, när jag insåg vilken tid på året det är och vad jag kommer att gå miste om i år. Njut, ni som är där … fast ni läser ju inte det här förrän efteråt förstås, ni har ju fullt upp med att göra allt det där som jag också vill göra – träffa nya och gamla bekanta, umgås med folk, börja dagen med färdigdukad frukostbuffé och sing in, gå på fin kvällsmässa och fin festmässa, roas kungligt under programeftermiddagen, debattera i plenum och uppleva en av årets intensivaste helger. För det är det där som UK har varit för mig de tre senaste åren. En extremt intensiv men samtidigt vilsam helg. En förlängd helg som man återvänder från under söndagskvällen och då är man både tom och fylld, och det tar någon dag innan vardagen börjar kännas acceptabel igen. (Jag fattar fortfarande inte hur jag kunde klanta bort det här genom att inte ens försöka komma med. Hur dum får man vara? Eller snarare: Varför kommer vissa insikter till en alldeles för sent?)

Jag tror att jag hade behövt UK det här året. (Jag tror att jag har behövt UK alla andra år också, även om jag inte alltid insett det på förhand.) Jag hade behövt den här ljuspunkten i det som fortfarande är ganska mörk vinter och framför allt väldigt gråtrist vardag, en räcka dagar som går in i varandra där jag gör samma saker om och om igen utan att komma någonvart. Ibland känns det som om det bara är tiden som går och absolut ingenting annat.

Ändå: Mitt i den här långvariga känslan av att sitta fast och inte komma ur fläcken kommer kvällens yogalektion där mina tår plötsligt når mattan i en halasana, och jag förstår precis Annos eufori i november. Jag fånlog hela vägen hem efteråt – både för att det är så häftigt att jag slutat vara rädd för att närma mig positionen och dessutom klarat av den, och för att det är så skönt att se att mitt i segtillvaron som kryper på kroppen så finns det faktiskt saker som utvecklas i rätt riktning. Om det inte sker några enorma framsteg i livet får man banne mig se noga till att ta vara på de mindre när de kommer i ens väg.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,