Archive for the ‘Tro’ Category

h1

Humletrött

augusti 5, 2007

Humlefestival de två senaste dagarna. Mycket trevligt – musik, vänner, fin stämning som alltid, och däremellan sova i Jakobstad. Det har varit mycket de två senaste dygnen, och idag känner jag mig tämligen urvriden – trött men nöjd.

Festivalen var lika sympatisk som ifjol, även om jag persoligen kände att jag inte hittade några musikaliska kickar av samma rang som förra året. Kanske det här mest handlar om att jag inte fick uppleva den wow-känsla som bara ett band man har noll förväntningar på kan ge när de sedan visar sig vara underbara. I fjol gav Loney, dear mig den kicken, och sedan toppades ju fjolårets festival också av Salt-bandet som var lika bra som jag väntat mig, och Koju som var lika bra som alla sade att de skulle vara.

Musikfavoriter i år var Sofie Björkgren-Näse, Maria Cederholm och Mikael Svarvar med band. Mikael Svarvar har jag hört någon gång under mina tidiga tonår och inte alls gillat – fast det har uppenbarligen hänt en del med min musiksmak sedan dess. Dessutom får han guldstjärna i min bok för att han spelade en tonsatt dikt av Edith Södergran, den med fina, fina textraden Det är där min längtan vilar innan den flyger hem. Strofen var en av två som jag skrev upp på väggen (med blyerts!) när jag läste Södergrans samlade dikter för fem och ett halvt år sedan, och jag var alldeles salig när Mikael Svarvar började prata om den från scenen i fredags.

Fredagens avslutande Bruce Almighty spelade springsteencovers och kändes väldigt mycket amerikansk rock (trots att de var från Pargas). Inget jag skulle lyssna på i vanliga fall, men live funkade de riktigt bra, i synnerhet spexiga Riddo Ridberg som tycktes ha oändlig energi och uppfinningsrikedom på scenen.

Om musiken inte stod för så markanta positiva överraskningar fick dansteatern Hållplats 23 göra det istället. Snyggt och tankeväckande, så till den grad att jag rös av förtjusning under det avslutande videoklippet som gav mig material till en egen tolkning. (Den som är i Nykarleby 16 augusti lär för övrigt kunna se föreställningen på kulturhuset Scala klockan 20. Klart sevärd!)

Det är uppenbarligen mitt öde att aldrig se Conny Runesson live. Förra året spelade han också på humlefestivalen, och av någon anledning missade jag spelningen. Sannolikt hette anledningen ”stå och prata med trevligt folk istället för att gå till stora tältet”. Efteråt pratade alla om hur bra Conny och hans kompis hade varit. I år tänkte jag alltså passa på att närvara under hans spelning och se om jag höll med fjolårsfansen. Och vad händer? Jag träffar trevligt folk som jag måste prata med. För ja, det är ju så att ens vänner är viktigare än att springa på livespelningar. Humlefestivalen är dessutom en festival man inte går på enbart för musiken, utan minst lika mycket för atmosfären och för alla trevliga människors skull. Det finns en avslappnad öppenhet under festivalen, en atmosfär som ligger oändligt långt från mina mindre positiva erfarenheter av frikyrkliga sammanhang. Borta är allt som kan associeras till påtryckningar och prestationsångest. Istället upplever jag en stor frihet och en inbjudande gemenskap. Jag som inte alls hade tänkt vara annat än besökare finner mig plötsligt i biljettförsäljningen, eller på uppdrag för koldioxidkollektionen. Det bara blev så, för att min insats behövdes. Det här tycker jag är väldigt fint – Humlefestivalen är inte vad arrangörerna gör den till, den är i första hand vad vi alla gör den till.

h1

De heliga

augusti 2, 2007

Lånade från bibliotekets nyhetshylla, hade den länge liggande och inspirerades till slut av bokhore-Caroline att läsa den (även om hon inte har läst den själv – det räckte att hon hyllade Küchen). Det visade sig var ett sista-minuten-beslut, eftersom de sista tjugo sidorna lästes under pauser på jobbet samma dag som boken ovillkorligen måste återlämnas.

Det märks att Maria Küchen har skrivit boken efter att hon, som hon själv uttrycker det i en annan boktitel, frontalkrockat med Gud. Det märks i val av ämne, i tematik och i referenser – men samtidigt är De heliga skönt fri från dogmer och pekpinnar. Jag upplever det inte som om Küchen till varje pris vill övertyga sina läsare, men däremot att hon gärna vill väcka frågor, frågor som läsaren själv får fundera över, på sitt eget sätt.

Bokens huvudperson är Petrus, småbarnspappa, poet och forskare, med ett förflutet i coverbandet The Saints. Bandet var ett projekt under studieåren i Uppsala, de spelade på fester ända tills frontfiguren Mikael under en valborgsmässofest föds som sångare. Hans liv kretsar därefter kring musik och berömmelse, medan bandets övriga medlemmar Petrus och Erik ägnar sig åt något som närmast kan betecknas som vanligt folks liv- de gör karriär och bildar familj. Mikael blir en uppburen världsstjärna med artistnamnet Raging Angel. En dag återvänder han från New York, och kallar de två bandkompisarna till sig. Han har haft en vision, de har ett uppdrag. Det finns tre kvinnor, som Mikael anser vara vår tids helgon. En av dessa är en hemlös kvinna med obotlig cancer, en kvinna som Mikael söker upp och vårdar tillsammans med Petrus och Erik.

Jag gillar Küchens språk, men hon gör det inte alldeles lätt för sina läsare. Boken kräver lite långsammare lästakt, och det finns mycket som inte sägs rakt ut, likaså finns det mycket som Petrus i sin egenskap av berättare inte alltid ger en alldeles sann och objekti bild av. Under läsningens gång lär man sig att allt kanske inte är så som Petrus framställer det.

Jag forsar inte genom boken, jag tuggar den långsamt, jag trampar runt i den, ibland på stället – men efter avlutad läsning märker jag hur den lever kvar inom mig, hur jag funderar över alla symboliskt laddade händelser, hur jag rent av ser symbolik som kanske inte fnns. Det här är mycket av en funderarbok – en i sig ganska kraftfull berättelse som väcker mnga frgor och tankar, en bok som jag grna skulle ha läst och diskuterat i en läsecirkel eftersom det finns så mycket att ta fasta på och nysta i. Hur har hon tänkt det här? Vad betyder det att han gör så? Betyder det något alls?

Och om det finns helgon i vår tid, hur ser dessa ut, vem är de? Vilken är deras funktion, och hur bemöter vi dem?

Maria Küchen: De heliga. Bonniers 2006, 262 sidor. ISBN: 9100110477

h1

Väckelsekristna barnsoldater

maj 21, 2007

I vissa kretsar är Markku Koivisto och Nokiamissionen mycket omtalade för närvarande. Husis har snappat upp det här, och i lördags ägnade de ett helt uppslag åt fenomenet. Jag har delvis varit böjd att hålla med biskop Björkstrand som intervjuades i samband med artikeln, och uppmanade folk att ta det lugnt och låta det hela blåsa över. Jag har ju mina peronliga problem med karismatiska rörelser, men har försökt att vara vidsynt och tolerant och allt det där. Tänkt att allt behöver ju inte vara dåligt.

Förvisso inte, nej.  Men när Husis visar upp femåringar klädda till Guds soldater, komplett med hjälm och sköld mår jag faktiskt illa och kan inte annat än helhjärtat hålla med domkapitlet i deras kritik mot användandet av krigstermer. Det här ger mig Jesus-Camp-vibbar. Nej, jag tror inte att Nokiaväckelsen är samma sak som det vi fick förfäras av i Jesus Camp. Däremot anser jag det vara alarmerande med en väckelserörelse som förhärligar krig och lär barnen att de ska leka soldater. Någonstans där passerade Nokiaväckelsen alla mina gränser.

h1

Magdalenasystrarna

maj 19, 2007

Igår kväll tänkte jag att det är ju ändå fredag kväll, och dammsuga kan man göra imorgon också – nu ska det tittas film. Bytte alltså stol vid datorn och satte mig tillrätta framför Magdalenasystrarna. Jag fick låna den av en kompis förra veckan, hon hävdade att den var väldigt bra och inte alls för eländig. Eftersom jag sedan tidigare kände till att filmen handlar om någon form av tvätteri maskerat till uppfostringsanstalt för ”vanartiga” flickor har jag varit aningen ambivalent i min inställning. Ja, jag vill se den, men inte när som helst, det här kan i värsta fall bli rena frosseriet i elände.

Tack och lov blev det inte det, trots att det säkert skulle ha gått att frossa ganska rejält. Visst är det upprörande att unga kvinnor spärras in hos nunnor med grymma metoder, i synnerhet när denna inspärrning sanktioneras av kvinnornas familjer, och när de ”brott” kvinnorna har begått består av att de fött barn utan att vara gifta, pratat med pojkar över skolgårdens stängsel eller blivit våldtagna. Förfarandet kring inspärrandet av flickorna ger uttryck för en omgivning med djuot rotad skräck för den kvinnliga sexualiteten, för att få familjens anseende befläckat och för den katolska kyrkan.

Jag får lite fånglägervibbar av filmen, och kan inte låta bli att associera till de koncentrationsläger jag så nyligen läst om. Sitter och begrundar nunnorna som iklär sig rollen av fångvaktare. Som en studie i hur religion kan missbrukas i syfte att få makt över människor är filmen väldigt talande. Och ändå är den inte lika djupt upprörande som exempelvis Jesus Camp. Jag tror att det handlar om att flickorna som spärrats in hos nunnorna inte är en helt igenom lättstyrd och mild fårflock. Det sjuder av uppror hos en del, även om det inte är lika tydligt genom hela filmen, och upproret tar sig ibland också konkreta uttryck. Flickorna är inte beredda att godta nunnornas version av saker och ting, åtminstone inte utan vidare. En del bryts ner och går under, men alla gör det inte, och det är väl därför det här inte blir så nattsvart eländigt som det hade kunnat bli.

Välgjord är filmen också, inte bara för att den undviker att falla i eländes-fällan. Jag gillar att se filmer där man märker att filmmakarna har satsat på de små detaljerna – bara en sådan sak som att man ser tidens gång genom de små moderniseringar som görs, genom frisyrer som växer ut igen och genom tygmönster som förändras i takt med modet. Kort sagt: sevärt och tänkvärt. Maktmissbruk följer samma mönster oavsett om det är nunnor eller SS-soldater som utövar makten.

h1

Påsk med ortodoxa drag

april 8, 2007

Till familjens påstraditioner har de senaste åren hört ett besök i den ortodoxa kyran. Så även igår, när vi råkade anlända just när processionen runt kyrkan inleddes. Ut strömmade mängder av människor med ljus i händerna. Ett varv runt kyrkan, väntan på att alla skulle hinna ut ur kyrkan – och sedan stängdes kyrkportarna. Man läste det stycke ur Markusevangeliet som beskriver kvinnornas upptäckt av den tomma graven, man konstaterade på flera olika språk att Kristus sannerligen är uppstånden och sedan öppnades dörrarna till kyrkans ljus och värme, och vi klämde oss in från kylan och den nyfallna snön.

Påskens budskap är så stort att man inte alltid klarar av att beröras av det. Det är stort, och välkänt, och ibland försvinner det i allt det välkända, ibland blir det mest en upprepning av något redan bekant. Sådär att man inte hinner höja på ögonbrynen. Igår däremot, då kunde jag känna skälvningen av det stora i påskens händelser. Vandringen i mörkret runt kyrkan är medvetet symbolisk. Igår blev symboliken ännu starkare genom snön och kylan. Sedan trängde vi oss in i kyrkan, så att nästan alla fick plats i själva kyrksalen. Där står vi, tätt sammanpressade, främlingar och vänner sida vid sida. Olka nationaliteter, olika samfundstillhörigheter. Det är också stort. Och det ortodoxa är än en gång så vilsamt skönt. När annars är något på samma sätt både främmande och tryggt? Det är annorlunda än det jag är van med, och samtidigt så lätt att ta del av fast man inte förstår allt, fast sedvänjorna skiljer sig åt. I min föreställningsvärld är den ortodoxa kyrkan det karismatiskas motsats, så måste det vara. Däri ligger nog förklaringen till att det känns  tryggt, trots att det inte är hemma.

h1

Jesus Camp får mig att rysa

mars 7, 2007

Jag sitter med en obehaglig känsla i kroppen efter att ha sett dokumentären Jesus Camp. Ändå var det faktiskt inte fullt så hemskt som jag föreställt mig – men tillräckligt hemskt för att jag ska ha svårt att skaka obehaget av mig.

Dokumentären handlar främst om ett veckolångt sommarläger för barn, där barnen undervisas enligt indoktrinerande metoder. Filmarna följer i synnerhet tre barn mellan nio och tolv år, och man får också följa med delar av barnens vardagsliv, bland annat med evangelisering på gatan och skolundervisning i hemmet. Och ja, det är läskigt. Dels för att man lägger in en dimension som jag inte är så van att konfronteras med, den att USA har Gud på just sin sida, att indoktrinerandet av barn närmast är ett vapen i kriget mot den muslimska världen. Dels därför att jag känner igen drag av den här undervisningen, jag har upplevt besläktade saker, och det får mig att må illa.

Redan i början av filmen får vi se en bönekonferens för barn. Kameran zoomar in en mamma som sitter tillsammans med två små barn. Mötesledaren Becky uppmanar den som tror att Gud kan göra vad som helst att räcka upp handen. Modern tar tag i barnens händer och höjer dem. Jag mår illa. Den där detaljen följer mig genom resten av filmen, och blir ett slags ledmotiv. I den där korta sekvensen ryms mycket av det som under resten av filmen gör mig upprörd.

Sedan fortsätter det i samma stil. Jag skulle vilja kalla det man får se i filmen hjärntvätt. Det är ledande frågor på ledande frågor, och barnen har egentligen aldrig ett val. De skräms till att bekänna en tro många av dem knappast kan vara mogna att förstå. Under sommarlägret får vi se ett möte där Becky talar inför barnen, där hon skuldbelägger dem, där hon får dem att gråtande bekänna sina synder.Väldigt mycket handlar om att hinna indoktrinera barnen medan de är i en formbar ålder, innan de hinner ta till sig att världen eventuellt inte är enbart svart och vit. Det handlar om att ta över deras hjärnor, att utöva makt. Ofta får vi höra barnen bekänna sin tro, eller uttala sig om tron, och i de allra flesta fall låter det de säger som en utantilläxa. En tolvårig pojke berättar att han blev frälst vid fem års ålder, och att han före sin frälsning upplevde att något saknades i hans liv. En nioårig flicka förklarar att Gud inte finns i alla kyrkor, att vissa kyrkor är döda kyrkor. De döda kyrkorna kännetecknas enligt henne av att besökarna är mycket stillsamma, att de inte står upp, hoppar och skriker ut sitt halleluja.

Jag tycker så fruktansvärt synd om barnen i filmen, precis som jag känner med alla individer som drabbas av liknande manipulativ undervisning. Ändå blir det ännu värre i det här fallet, eftersom det handlar om barn. Barn som aldrig getts chansen att se en annan verklighet, barn som saknar verktyg att kunna bedöma den undervisning de ges. Barn som skräms till lydnad.