Archive for the ‘tv-serier’ Category

h1

fast i träsket

februari 27, 2008

Jag fattade inte det här med youtubes träskstatus innan jag intet ont anande började titta på nostalgiklipp.

Man börjar så försiktigt med att njuta av introt till Skymningssagor, och sedan kastar man sig vidare i de besläktade klippen.
Tänk att Frida Hallgren var med i Bullens Klassliv! Tänk att Klasse Möllberg verkligen var sådär irriterande att titta på! Och hur i all världen kan det komma sig att sommarlovsprogrammen från 1990-talets tre färsta år verkar så obekanta? Jag menar, jag har ju sannolikt sett dem, och Volrammos kommer jag till och med ihåg att jag både har sett och skrivit brev om (jag minns till och med ramberättelsen), men när jag ser introt till respektive sommarlovsprogram är det bara tomt i huvudet. Hallå, hjärnan! Varför fastnade inte det här när introt till såväl Skymningssagor som Stefan Mählqvists regnbågssoffa i Boktipset (ett program jag egentligen trodde mig vara för ung för att minnas) för evigt är inpräntade i mitt minne?

Är det därför jag studerar litteraturvetenskap?

Andra bloggar om: , ,

h1

Vissa vaknar till dagsljus

december 9, 2007

Efter en paus på några år följer jag än en gång med svt:s julkalender. Ja, när de nu är så snälla och lägger ut den på webben – fast snälla svt, kan ni inte få kalenderavsnitten att hacka och hoppa mindre? Även om jag buffrar hela avsnittet innan jag börjar titta brukar det hacka till i något skede – igår försvann typ en minut handling. Det tyckte jag var lite grovt.

Nå, det var inte den tekniska biten i julkalendern jag skulle blogga om. Det var snarare något annat jag retat mig på. Är det fler än jag som har noterat att det alltid är dagsljus utomhus när Mila vaknar på morgonen? Jag menar, dagsljus på morgonen, i december? Jag köper inte det här. Eller är det så att ansvariga för årets julkalender lever ett märkligt priviligierat liv någonstans där december inte är en vidare mörk månad, vilket den är för oss vanliga dödliga här i Norden.

Annars är ju En riktig jul söt och småtrevlig. Jag anar influenser från såväl Harry Potter som Karlsson på taket. Ni vet, en helt egen värld, lite magisk sådär, som fungerar vid sidan om vår vanliga. Man kan resa till högkvarteret med tåg, till och med. Och har inte Elfride vissa likheter med en viss vacker, genomklok och lagom tjock man i sina bästa år? I synnerhet nu när hon jagas av tv-mannen kan jag inte låta bli att tänka ”Karlsson!” hela tiden.

Andra bloggar om: , , , ,

h1

försök med hjältar och vänner

oktober 3, 2007

Var hemma i Österbotten förra helgen. Skulle ha med mig nya avsnitt CSI, eftersom jag såg det sista av andra säsongen förra veckan, och eftersom brodern har ett litet lager. Sedan kommer jag tillbaka på söndag kväll, öppnar dvd-fodralet och finner det tomt. Kan inte annat än misstänka att det här är broderns sätt att få mig att se på Heroes, efter att han en hel helg har förundrat sig över hur jag inte kan fastna för det, trots att jag har sett två avsnitt.

Nu har jag faktiskt sett ytterligare två avsnitt, och tja, det tar sig. Det är tittbart, helt enkelt, även om jag fortfarande tycker att narkomankonstnärens målningar av framtiden är det bästa med hela serien – de är ju så himla snygga! Ni vet den där med paret som kysser varandra under ett paraply? Inte? Ni måste se på Heroes.

Vänner är en annan serie som alla utom jag verkar fatta och gilla. Jag har fortfarande inte tagit mig genom första säsongen, men gör lite tappra insatser emellanåt, då folk med insikter i serien bestämt hävdar att den blir bättre med tiden. Alldeles nyss såg jag faktiskt ett avsnitt som var riktigt bra, som fick mig engagerad och berörd. The One With the Poker, där Rachel och Ross spelar poker som om livet hängde på det, iklädda likadana skjortor. Och jag bara undrar, kommer jag i nästa avsnitt få se hur Rachel inser att hon har känslor för Ross? Borde det inte vara just den här insikten som kommer till henne efter det där pokerspelandet?
Dock ett minus för att Ross eventuellt kan misstänkas för att ha låtit henne vinna. Vi gillar inte sånt, Ross, Rachel kan säkert vinna på egen hand, bara så du vet!

h1

Jag hjärtar Mr Darcy

september 3, 2007

Känner att jag har fullgjort en av mina plikter som god dotter då jag nu har introducerat min kära mor till BBC:s tv-version av Stolthet och fördom. Sista avsnittet såg ikväll, och jag var alldeles tagen av hur bra den här serien är, fast jag har sett den förr och mycket väl vet hur den slutar. Men liksom: Åååh, Mr Darcy!

Jag borde läsa om boken, tror jag. (Och för övrigt: mamma gillade vad jag förevisade. Förstås. Hur hade hon kunnat göra annat?)

h1

Den tredje lyckan

augusti 30, 2007

Det finns så mycket man läser, alternativt ser på tv, som barn och sedan bara glömmer bort. Jag fick för mig att kolla vad Den tredje lyckan egentligen gick ut på, vilket passade extra bra eftersom det visade sig att jag hade ett exemplar i bokhyllan. Så jag läste, mellanrapporterade, och läste vidare. Och läsningen var inte riktigt vad jag hade väntat mig.

Tre hästtokiga tjejer – Magga, Maria och Magdalena – i tonåren. En ny, snygg ridlärare. Småstad. Skvallertanter. Tonårshormoner. Det låter lite sliskvarning, men det hade ju faktiskt kunnat bli intressant skildrat, om det hade velat sig. Nu ville det sig inte. Maria får ihop det med ridläraren Thomas. Det tar sin tid, men man fattar ju i ett tidigt skede vartåt det hela är på väg. Magga och Magdalena är också kära i Thomas, men det löser sig ändå – Magga, Marias syster, är sur ett tag men hittar sedan nya killar att intressera sig för. Magdalena däremot säger aldrig något om sin förälskelse utan låter den istället få ett ganska märkligt utlopp genom att hon skyddar och värnar Marias förhållande med Thomas. Här hade jag gärna sett lite mer rotande i tonårstjejernas svartsjuka, helt enkelt därför att jag inte riktigt köper Ahrnes enkla lösning. Magga är öppet svartsjuk, men det hela går märkligt snabbt över. Magdalena tiger och lider. Tja, det är väl praktiskt för Ahrne, eftersom hennes syfte inte tycks vara att på allvar skildra vad Marias förhållande med Thomas gör med tjejernas inbördes förhållande – men nog hade den synvinkeln varit bra mycket intressantare.

Marias och Thomas förhållande är förstås inte så uppskattat av Marias mamma, som tar till diverse påtryckningsmetoder för att skilja dem åt. Mellan raderna kan man läsa att den coola unga mamman egentligen är livrädd för att dottern ska göra om hennes misstag att bli en allt för ung mamma. Marias mamma lyckas faktiskt också i sitt uppsåt, och det är den här biten som jag har allra svårast för. Man får inte veta mycket om Thomas, och det börjar irritera mig. Thomas är en vuxen man – hur ser han på det faktum att flickvännens mamma kommer och talar om för honom vad han ska och inte ska göra? Vad känner han egentligen för Maria? Om han verkligen älskar henne, varför kan han då utan tecken på större ruelse lämna henne ”för hennes eget bästa” och flytta till en annan stad? Vad innebär det för deras förhållande att han uppenbarligen behandlar henne som ett barn, ett barn som inte behöver ta del av viktiga beslut och diskussioner utan som närmast i förbifarten kan ställas inför fullbordat faktum?

Det finns för mycket i den här boken som inte går ihop, för många stråk i berättelsen som lämnas vind för våg eller aldrig möter varandra där de rimligen borde mötas. Hela grejen med att som tonårstjej förälska sig i äldre man är ju lite klichémässig (eller också känns det så bara för att man har läst den historien berättad av Katarina von Bredow en gång för mycket), och sedan bygger Ahrne på det hela med ytterligare klichéer. Boken baserar sig på ett manus till tv-serien med samma namn, och kanske funkade det hela lite bättre som tv-serie. Kanske var det lättare att lära sig skillnaden mellan de tre M-tjejerna när namnen åtföljdes av ett ansikte, kanske blev mycket av det som känns luddigt i texten tydligt i teven. Men till skillnad från Tusen gånger starkare, som jag faktiskt kunde tänka mig i tv-form, känns Den tredje lyckan inte heller riktigt tv-mässig. Här ingår element som jag grubblar en del över med tanke på deras översättning till tv-mediet. Vad gör man av alla dessa inre monologer och insikter, allt det som vare sig kan läggas som replik i någons mun eller framställas tillräckligt klart i bild? Hur hanterar man Magdalenas läsande av den dda moderns dagböcker? Är det här över huvud taget samma berättelse som den man tar del av i tv-serien?

Jag kan inte låta bli att göra ytterligare en Christina Herrström-jämförelse: När Ahrne nu en gång har alla dessa människor med knepiga relationer till varandra, varför kan hon då inte göra något kraftfullt dramatiskt av det? Varför kan hon inte skapa en berättelse där replikerna kryper under skinnet på läsaren, varför får hon mig inte att rysa av igenkänningens olust? Varför kan de inte göra varandra illa eller lyckliga så att det känns? Har hon aldrig själv varit inblandad i tonåriga svartsjukedramer? Och varför känns det som att läsa en analys av den berättelse jag i själva verket håller på att läsa, varför beskrivs karaktärerna på det sätt som karaktärer och skeenden beskrivs i litteraturvetenskapliga analyser? Snälla Marianne, det här är en berättelse som du håller på och förmedlar till dina läsare, inte en färdigtuggad analys av de karaktärer du som bäst borde hålla på och måla upp framför våra ögon.
Marianne Ahrne: Den tredje lyckan. Norstedts 1983, 190 sidor. ISBN: 91183114929

h1

Tusen gånger starkare

augusti 24, 2007

Har faktiskt inte bokbloggat om en enda bok från den här månaden, och nu börjar det bli hög tid. Tusen gånger starkare har jag redan recenserat i Åbo Underrättelser, så det får bli en kortare variant i bloggen.

Jag är mest bekant med Christina Herrström som manusförfattare till tv-serier jag gillar, även om jag också har läst Ebba och Didrik och Glappet i bokform. Tusen gånger starkare är däremot, så vitt jag vet, enbart avsedd att vara en berättelse i bokform. Om man är bekant med Herrströms tidigare berättelser känner man genast igen vissa grunddrag i den senaste – det handlar mycket om flickors utrymme och om socialt sam- och rollspel. Även denna gång utspelar sig berättelsen till stor del i skolvärlden, i en niondeklass som får en ny elev. Saga är en främmande fågel som har vuxit upp på en segelbåt och sett andra delar av världen, andra kulturer och andra sätt att leva, lite som romantikens oförstörda naturbarn. Klasskamraterna i Sverige fascineras, och Sagas ankomst bryter upp en hel del gamla mönster i klassen. Lärarna ser Saga som en möjlighet, de tycker att hon ska anföra klassens flickor, att hon ska lära de andra flickorna att ta mera plats, att göra sig synliga i klassrummet. Det visar sig dock, inte alldeles överraskande, att Sagas metoder inte alls faler lärarna i smaken, och att flickornas kamp för ökat utrymme har ett högt pris. Jag gillar att Herrström tar fram även denna sida, det tillför berättelsen en stor dos trovärdighet.

Tusen gånger starkare känns bitvis om en feministisk kampskrift, men den funkar faktiskt att läsa som ungdomsbok också. Herrström är skicklig när det gäller att engagera sina läsare (och tittare), likaså är hon en mästare på att beskriva relationerna inom en grupp människor. Jag skulle inte heller ha några svårigheter att föreställa mig den här berättelsen i form av en tv-serie – ämnet är angeläget och texten känns väldigt dramatisk i den meningen att den skulle vara lätt att översätta till rörlig bild eller teater.

Klart läsvärd, i synnerhet om man gillar Ebba och Didrik och framför allt Glappet. Det är kanske inte så väldigt nya och revolutionerande sanningar som Herrström passar på att lägga fram, men det är sanningar som tål att upprepas.

Christina Herrsröm: Tusen gånger starkare. Bonnier Carlsen 2006, 217 sidor. ISBN: 9163852500

h1

Den tredje lyckan, delrapport

augusti 21, 2007

Är det så här klichétätt för att boken baserar sig på ett tv-manus, för att det som syns i tv-rutan inte per automatik syns i texten och måste beskrivas i ord? Eller skulle det ha varit lika klichétätt även om boken bara hade varit bok i evig tid?

Deras ögon möttes, och båda visste med ens att de trots allt som gjorde ont var av samma ull och som skapta för att bli vänner. (sid. 52)

Och just som denna gemenskap var som djupast, lutade sig Maria fram och lade ännu ett vedträ på elden. Det sprakade till, och i det varma brasskenet lyste hennes ansikte med en sällsam inre glöd. Stolt, sensuell och sårbar och helt omedveten om sin utstrålning, vände hon sig mot Thomas och log. Och Thomas såg en kvinna där han hittills bara lagt märke till ett barn. (sid. 58)

Men förstår ni, det var inte det här jag hade väntat mig av min omläsning!

Däremot, fascinerande: Jag läste det här första gången när jag var sisådär tio-elva år, och jag måste ju ha fått något ut av det eftersom jag läste ut boken. Vad som är ännu mer fascinerande är att tv-serien sändes år 1983 och 1989, vilket betyder att jag måste ha varit åtta år när jag såg den. Jag kommer fortfarande ihåg att jag har sett den, och att den var intressant, men lite svårbegriplig. Kan tro det, för en åttaåring.

h1

jag hjärtar Allison Crowe

juli 26, 2007

Senaste musikaliska förälskelse: Lisa’s Song med Allison Crowe. Jag blir alldeles salig av låten, det är så sjukt fint med pianot, likaså att höra hur låten växer och växer. Last.fm fick mig att upptäcka den, och till allas förtjusning kan man lyssna på låten i sin helhet här. Man kan också ladda ner den i mp3-format – gratis och lagligt.

Och efter att ha hängt tvätt till Lisa’s Song borde det enda rätta vara att avsluta kvällen med ännu ett avsnitt av fina Six Feet Under. Jag ska ändå vara duktig flicka och se på Friends eftersom det är hälften kortare. Längden på det här som känns som blaha-blaha i jämförelse med Six Feet Under leder förhoppningsvis till att jag lägger mig tidigare ikväll än de senaste kvällarna, och det i sin tur till att jag inte är fullt lika trött imorgon som jag har varit idag.

h1

Dagens upptäckt:

juli 8, 2007

Svt sänder underbara Ebba och Didrik i repris i sommar, och alla vi som saknar tillgång till tv/svt kan glädja oss åt att avsnitten finns till beskådan på svts sidor. Kvaliteten är inte den roligaste, men det är ju trots allt Ebba och Didrik, så jag tittar ändå närmast som en besatt och har överseende med det mesta. För det är ju så bra. Vet inte hur många gånger jag har sett serien, men varje gång lyckas den beröra mig och väcka intressanta frågor. Frågan är om den inte är bättre än min gymnasiefavorit Glappet, även den med manus av Christina Herrström.

Ebba och Didrik är en barn- och ungdomsserie, och ändå är den bitvis så obehaglig att det känns i kroppen. Helt utan våldsfrosseri, bara genom att lyfta fram mänskliga relationer och socialt spel på skolgården. Här är något för dem som inbillar sig att barn är godare, renare, snällare än vuxna människor. Det är något genialiskt över Herrströms förmåga att göra Ebbas och Didriks sommar till något allmänmänskligt som talar minst lika mycket till den vuxne som till barnpubliken.

Jag läste för övrigt böckerna Ebba och Didrik för ett par somrar sedan, och häpnade över att familjefaderns otrohetsaffär inte alls finns med i bokversionen. Skulle vara mycket intressant att höra Herrströms egna motiveringar för att lyfta ut den biten.

h1

tekniskt antiklimax

april 24, 2007

Planen var att jag skulle skriva något hurtfriskt och förnöjt om hur jag lyckats installera en nygammal hårddisk i min dator, och att allt avlöpt ack så väl och att jag därmed känner mig ack så tekniskt begåvad. Men därav intet, alltså. Nog fick jag hårddisken på plats, och alla sladdar och kontakter likaså, och allt såg så fint ut. Datorn startade så snällt, men sedan satte jag förnöjsamheten i halsen och ställdes inför världens antiklimax: Datorskrället vägrar inse att den begåvats med ny hårddisk. ”Ny hårddisk, vad är det? I mig? Du måste skämta.” Den är precis lika obstinat som när jag försöker koppla ihop den med mp3-spelaren.

Så det blev inget efterlängtat återseende av CSI Las Vegas. Jag fick i ren desperation titta på Angels in America istället. Förvisso kan det vara bra om jag tar mig genom den serien, eftersom jag såg de två första avsnitten redan i höstas. Men det hindrar inte att jag väldigt gärna vill kunna använda den hårddisk jag så noggrant skruvat fast i datorn.