Ikas ordbok 9

Bitterljuvt. Känslan man får när man sjunger en ny och mycket vacker sång tillsammans med den kör man alldeles snart ska flytta ifrån.

Läs även andra bloggares åsikter om bitterljuvt, körsång, flytt

Men åååh

Men ååååh. Ååååh.

Nu har jag läst ut Johanna Lindbäcks senaste – Välkommen hem – och är alldeles stjärnögd. Åååh, vilken ljuvlig liten skapelse!

Jag har tänkt så mycket smart om den här boken medan jag läste, men nu när den är utläst är jag inte förmögen att få ur mig något annat än förnöjda suckar.

Läs även andra bloggares åsikter om Johanna Lindbäck, Välkommen hem, litteratur, läsning, böcker, förtjusning

Ljug för mig

För några minuter sedan lyssnade jag färdigt på Alex Schulmans Att vara med henne är som att springa upp för en sommaräng utan att bli det minsta trött, en sån där ljudbok som jag lyssnade på för att den fanns på biblioteket och för att den dessutom inkluderade en mp3-skiva. (Det är skrämmande hur lätt man kan övertyga mig om att lyssna på snart sagt vilket litterärt verk som helst bara för att det kommer i mp3-form och för att jag därmed slipper mata in 15-20 cd-skivor för rippande en åt gången i datorn.)

Jag tänker medan jag lyssnar att jag så mycket hellre hade velat läsa den här sortens historia i romanform. Alla de här rakt-ur-livet-böckerna blir så oantastliga. Hur kan jag komma här och ha en åsikt om hur han upplever sina känslor för den så omtalade Amanda Widell?
Fast det gör jag, och det har jag. Ibland glimmar den till, den här korta lilla boken, men då handlar det oftast om när Alex beskriver situationer där Amanda inte är inblandad. För så fort hon kommer in i bilden är det i form av kvinnan på piedestal. henne som han avgudar, som han inte är värdig, hon som liksom fortsätter att vara hans ouppnåeliga idol hela tiden. Ta det här att han hela tiden skriver om henne med för- och efternamn. Vill han föra fram henne som någon form av varumärke?

Visst är hans fumlighet och nervositet under de första träffarna rörande, men också pinsam. Jag tycker att det är pinsamt att läsa om hur andra människor hänger ut sina liv i form av en roman som inte är någon roman, jag står där och sympatiskäms medan jag hör honom läsa och berätta.

Det är något som skaver i det självbiografiska, i att dessutom skriva om något som hände alldeles nyss medan man fortfarande minns det klart och måste förhålla sig till sanningen. Att skriva om människor under deras rätta namn, att återberätta händelserna som de skedde så att även den som betraktade skeendet från utsidan ska kunna känna igen sig.

Jag vill ha lite lögn i form av fiktion. Jag vill ha en författare som utgår från något – sin våldsamma nervositet och fumlighet under första träffen med kvinnan i sitt liv, och sedan sätter sig ner och funderar över hur han skulle kunna gestalta den känslan litterärt. Det är känslan jag vill åt, och inte det här självbiografiska och ”autentiska” som inspirerade texten.

Läs även andra bloggares åsikter om Alex Schulman, ljudböcker, Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött, fiktion, verklighetsbaserat, självbiografier, sanning, lögn, litteratur

Tre dofter att minnas…

… från dagen som gick:

Den fuktmättade i morfars växthus där mossan frodades under tomatplantorna.
Den mjuka och lite sötaktiga doften av nygräddat när vi klev innanför dörren till föräldrahemmet där min kusin gräddade bröd.
Soppa som just blivit ångande varm.

Läs även andra bloggares åsikter om dofter, nygräddat

Annat än utställningsobjekt

Peppe bloggar om kvinnokroppen och det där smala fönstret som den bör passa in i för att inte bli allmänt villebråd. Inte för mager, inte för tjock.

Det slår an en sträng hos mig eftersom jag den senaste tiden har gått runt och irriterat mig på att kroppen – i synnerhet kvinnokroppen – har blivit ett projekt som vi ska fixa med. Till den grad att man skulle kunna tro att det är därför vi över huvud taget har en kropp.

Det här att vi granskar vår egen kropp med en missnöjets rynka mellan ögonbrynen.
Jag kan tycka att det är ganska oschysst av mig att falla i den gropen mellan varven. För här är en lista med ett mycket litet urval saker som min kropp är bra till, och som inte har ett dyft att göra med hur jag eller någon annan uppfattar dess utseende:

Gå uppför trapporna till min lägenhet
Rysa av välbehag när jag hör riktigt bra musik
Simma en kilometer och fortfarande orka gå hem efter det
Känna skillnaden mellan att gå barfota på gräs och att gå barfota på en träbrygga
Vända på sig i sängen och vara sådär behagligt slö och varm när man vaknar och inte har bråttom någonstans

Läs även andra bloggares åsikter om kropp, kroppsuppfattning, kvinnokroppen, kroppsbild

Nyvaken

Ni vet de där telefonsamtalen som kommer under det som fortfarande är väldigt mycket morgon för ens egen del och där motparten säger ”Oj då, inte väckte jag väl dig”?

Well, jag fick just frågan i en sms-konversation efter att ha skickat ett halvskrivet meddelande när jag egentligen skulle sätta punkt.

Finmotorik på morgnarna? Inte så hemskt mycket alls.

Läs även andra bloggares åsikter om nyväckt, nyvaken, finmotorik, sms