Julkoma

Julkoman har suttit extra fint i år efter de senaste intensiva veckorna. Ett talande tecken var natten mellan 22 och 23 när jag vaknade upp efter en dröm med stressigt innehåll och låg nyvaken och förvirrad i mörkret och inte kunde reda ut om drömmens hemska upptäckt var på riktigt eller inte.

Så skönt då att juldagen kom, den där dagen på året när det är mer än okej att äta tre frukostar. Tre – för det behövs en snabb före julottan, en kompletterande efter julottan och sedan ytterligare en när man sovit några timmar efter den andra. Fatta det ljuvliga i att efter allt fläng före jul få en dag när man huvudsakligen ägnar sig åt mat och sömn.

Mat. Sömn. Film. Familj. Tror faktiskt inte att jag behöver så mycket mer av julen egentligen. Lägg till ett par kyrkobesök och sjungande av julpsalmer så kan jag ganska långt bortse från att vädret utanför känns som en ovanligt mörk och evighetslång november.

Läs även andra bloggares åsikter om jul, julfirande, stress, slappande

Rädda julen!

Ni vet de där filmerna där någon oväntad hjälte räddar julen? Där åskådarna ser förskräckta ut och pratar om att ifall det här inte lyckas blir det ingen jul i år?

Jag hade den sortens eftermiddag på jobbet idag. Bevisligen gör de sig bättre på film än i verkliga livet. I verkligheten var det väldigt mycket mera panikartat än det var spännande. Tror jag kan klara mig bra utan fler upplevelser av att upptäcka värsta sortens mer eller mindre oåterkalleliga misstag som man misstänker sig själv vara skyldig till, även om upplevelsen sedan vändes i stor lättnad när det sakta men säkert visade sig att det inte var hos oss felet låg. Nån annan fick sin eftermiddag fördärvad i stället.

Men: Det är ingen som har dött. Och alla prenumeranter får en tidning med rätt innehåll till jul. Och jag fick uppleva det mycket surrealistiska ögonblicket när någon från redaktionen ringer tryckeriet för att mer eller mindre ropa: Stoppa pressarna!”.

Julen är räddad.

Läs även andra bloggares åsikter om jul, panik, misstag, lättnad

Filmisk musik

Jag är en sån där som är svag för filmmusik. Inte bara i filmerna, utan till och med som lösryckta musikstycken ur filmer jag inte ens har sett. Det har till och med gått så långt att en starkt bidragande orsak till att jag sett vissa filmer har varit vetskapen om vem som komponerat filmmusiken.

Yann Tiersens musik till Amélie och Good Bye Lenin! har länge varit långtidsfavoriter, likaså en skiva med blandad filmmusik av Björn Isfält (det är han som bland annat skrivit musiken till Resan till Melonia, Mitt liv som hund, Änglagård – andra sommaren och Ronja Rövardotter).
Snubblade över vetskapen om en motsvarande skiva med Stefan Nilssons filmmusik, och kunde inte låta bli att göra en liten biblioteksreservation. Satt sedan igår kväll och fascinerades vid upptäckten att jag utan att kolla med cd-omslaget omedelbart kände igen musiken från de filmer jag faktiskt sett (Jerusalem och Den ofrivillige golfaren). I synnerhet det avskalade flöjtintrot till Forsen ur Jerusalem stannade kvar länge efteråt.
Sedan gick det så där märkligt som det ibland går med musik man annars hör ganska sällan (bara så ofta som man ser om en favoritfilm): Den dyker upp överallt. Ett dygn efter första lyssningen på länge har jag både kommit på mig själv med att nynna flöjtintrot ett antal gånger, och dessutom till min stora förvåning mött det i senaste avsnittet av FST:s Boktid.

Nu skulle ni förstås gärna vilja ha en länk till Spotify eller Youtube? Jag också. Men både Stefan Nilssons och Björn Isfälts musik är väl undangömda pärlor. Fjärrlån eller fantastiska second hand-fynd verkar vara enda lagliga alternativet att komma över dem. (Själv håller jag mycket hårt i den Isfält-cd som jag råkade hitta på en stockholmsk skivbörs för flera år sedan.)

(Okej, nästa gång jag bloggar om musik ska jag vara mindre navelskådande och blogga om något som man kan lyssna på utan att vänta i flera dagar på biblioteksreservationer.)

Läs även andra bloggares åsikter om filmmusik, Stefan Nilsson, Björn Isfält, Yann Tiersen

I kampen mot mörkret

Skapar en ny spellista till iPoden och till resten av vinterns mörka morgnar. Saknar en funktion i iTunes som låter en skriva korta kommentarer till spellistorna. Sommarens Spårvagnsmorgnar får ligga kvar i iTunes även om både namnet och innehållet till viss del har blivit inaktuellt. De mörka morgnarna kräver mer än drömska Yann Tiersen-låtar. Går ut hårt med Patrick Wolfs The City som nästan kan få mig att dansa även om det är becksvart senhöstmorgon. Ont ska med musik fördrivas.

Läs även andra bloggares åsikter om musik, spellistor, vintermörker, Patrick Wolf