fast i träsket

Jag fattade inte det här med youtubes träskstatus innan jag intet ont anande började titta på nostalgiklipp.

Man börjar så försiktigt med att njuta av introt till Skymningssagor, och sedan kastar man sig vidare i de besläktade klippen.
Tänk att Frida Hallgren var med i Bullens Klassliv! Tänk att Klasse Möllberg verkligen var sådär irriterande att titta på! Och hur i all världen kan det komma sig att sommarlovsprogrammen från 1990-talets tre färsta år verkar så obekanta? Jag menar, jag har ju sannolikt sett dem, och Volrammos kommer jag till och med ihåg att jag både har sett och skrivit brev om (jag minns till och med ramberättelsen), men när jag ser introt till respektive sommarlovsprogram är det bara tomt i huvudet. Hallå, hjärnan! Varför fastnade inte det här när introt till såväl Skymningssagor som Stefan Mählqvists regnbågssoffa i Boktipset (ett program jag egentligen trodde mig vara för ung för att minnas) för evigt är inpräntade i mitt minne?

Är det därför jag studerar litteraturvetenskap?

Andra bloggar om: youtube, tv-nostalgi, barnprogram

Att umgås med barn utanför jobbet

Bara för att man jobbar med barn till vardags betyder det inte att man vill dela tågutrymme med tre syskon mellan fem och tio år som ägnar den två timmar långa resan åt att slåss och reta varandra. Allt medan jag försöker distrahera mig med Kent och tidningsläsning och freda min egen sittplats.

Den enda skillnaden mot mitt tidigare jag, det jag som inte är vant att jobba med barn, är att mitt nuvarande jag får sitta och bita sig i tungan för att inte börja härja med ungarna och förklara för dem att nu sätter du dig ner på din egen plats och sysselsätter dig med något stillsamt för här finns faktiskt andra passagerare som vill koncentrera sig på sina böcker, handarbeten, samtal och tupplurar. Allt medan barnens moder talar försiktigt till dem och på sin höjd påminner dem om att det är förbjudet att knipa varandra.

Note to self: Om jag ska umgås med främmande barn vill jag inte nödvändigtvis ha deras föräldrar med. Dessutom är det ingen bra idé att resa med tåg i Finland under den tre veckor långa period när sportloven pågår.

Andra bloggar om: tåg, barn

Resa i tiden

Det är som att gå i gymnasiet igen. Det är samma busshållplats, jag stirrar mot samma krök av vägen, och sedan kommer bussen, mera av turistbuss med ett par decennier på nacken än en normal buss för kollektivtrafik. Jag har lätt våta fötter efter promenaden till bussen, inklusive dikesklättring, och när jag kommer in i bussen spelar radion Show Me Love med Robyn.

hinder på den kreativa vägen

Tygtryckarmusorna är sannerligen inte med mig idag. Trots att jag förberett mig med tryck designat och sparat i form av pdf lyckades jag på grund av tekniskt strul inte skriva ut det i eftermiddags när jag var i närheten av printer. Elände.
Och nu när jag tar fram mappen med min begynnande sortering av existerande schabloner kan jag konstatera att uggleschablonen som jag gjorde i somras inte finns där. Och var den då finns? Säg det. I någon av alla mina högar, kanske? Och oavsett var den finns kvarstår ju faktum att jag inte har den i min hand nu, och alltså inte kan packa ner den tillsammans med färg och babybody.

Andra bloggar om: tygtryck, schabloner

Fenomen i vardagen

Åh, jag är så fantastiskt duktig. Det känns som om jag har utfört storverk.
Vad jag egentligen har gjort är att jag har beväpnat mig med skruvmejsel, kasserad diskborste, gummihandskar och tallsåpa och gett mig i kast med golvbrunnen i duschen. Jag har länge gått och dragit på det här – det har luktat lite mystiskt när man duschade, och jag har varit ytterst medveten om hur länge det är sedan saken sist åtgärdades. Men åtgärdens natur gör att man drar ut på det hela. Nu gick det inte längre, eftersom vi hade en begynnande översvämning varje gång man duschade.

Så jag tog ett djupt andetag och rensade. Blev sedan ytterst konfunderad när jag upptäckte att det fortfarande var översvämningsvarning trots att jag fjärmat en stor mängd onämnbarheter. Men: efter en stund med vatten över golvet hörs plötsligt ett ljudligt schlörp och allt vatten försvinner i ett nafs. Problemet löst, med andra ord. Fast nyfiken som jag är undrar jag hur det gick till. Någon rörmokare bland mina bloggläsare som kan förklara den fördröjda effekten?

Om jag sedan inte uträttar så mycket mer den här helgen har jag i alla fall åstadkommit ett storverk.

Andra bloggar om: avlopp, golvbrunnar, städning

kroppsvärme

Jag har varit frusen hela halva dagen, ett resultat av återkommande utevistelser bland iskalla vindar. Och så äntligen: insikten om att man är varm. Det känns som om det glöder under huden. Jag är inte överhettad, bara behagligt genomvarm.

Det är bara undersidan av fötterna som fortfarande längtar yllesockar.

bloggen.fi går i bloggers fotspår

Konstaterade att bloggen.fi har infört nya funktioner. Borde jag inte jubla, efter att i ett och ett halvt års tid ha lagt ut texten vitt och brett om bristerna hos denna bloggvärd?

Nej. För det bloggen.fi har gjort är i det närmaste en efterapning av googles bloggfasoner. Om man vill lämna en kommentar på en bloggen.fi-blogg måste man numera antingen vara inloggad användare, alternativt registrera sig som kommenterare. Bloggen.fi motiverar sin nyordning med att man vill höja trivseln och säkerheten. Jag kan inte låta bli att tänka att bloggen.fi med stor sannolikhet kommer att bli än mer navelskådande än tidigare. En klubb för inbördes beundran och dito smutskastning. För det är väl ingen som tror att de utomstående kommenterarna kommer att öka i antal efter det här?
Inte ens ja, som ju har användarid att logga in med, orkar lämna en snabb och spontan kommentar på bloggposten jag nyss läste. Dels är det jobbigt att logga in (sedan får det vara hur mycket i-landsproblem det vill), dels vill jag inte skriva under min bloggkommentar med en länk till en blogg som inte längre används.
Nu har ju inte bloggen.fi-ansvariga frågat mig, men om de hade gjort det hade jag kunnat berätta för dem att jag tror att bloggen.fi skulle gynnas betydligt mer av att utvecklas i riktning seriös bloggvärd (detta exempelvis genom att göra det möjligt att direktlänka till enskilda bloggposter). Eller varför inte genom att ge användarna lite fler möjligheter att påverka sina egna bloggar. Som det är nu tvingar man på alla användare denna nya funktion, istället för att införa den som ett valbart alternativ för den som vill ha det. Det här har också framförts i de mestadels negativa kommentarerna till bloggposten med nyheter om den nya funktionen. (Här skulle jag ha kunnat länka till nämnda bloggpost, men se sådant möjliggör inte bloggen.fi. I stället kan jag hänvisa er till Infobloggen i sin helhet.)

Jag vet att jag kastar sten i det finlandssvenska glashuset, men jag gör det främst av besvikelse. Min bloggarbana började också på bloggen.fi, jag hörde till och med till skaran som registrerades före det officiella öppnandet. Och hur många gånger har jag inte ångrat att jag inte drog mina färder till wordpress genast från början? Hur många gånger har jag inte ångrat min godtrogenhet och min optimistiska tilltro till att det blir bättre med tiden?

Jag vet också att jag låter som en hjärntvättad sektmedlem när jag skriver att wordpress är fantastiskt mycket bättre än de flesta bloggvärdar jag har sett. Bara antispamfunktionen borde få er att inse att ni skulle ha det bättre här – och nej, jag får ingen som helst ersättning för att framföra denna åsikt.

Andra bloggar om: bloggen.fi, bloggfunktioner

plats, pastavatten!

Varje gång jag kokar pasta ställer jag mig frågan varför italienarna inte har kommit på en motsvarighet till kinesernas riskokare. Ris är det minsann ingen konst att koka i en vanlig kastrull (må vara att riskokaranvändarna skryter om dess smakförhöjande effekt), men pasta. Hur kommer det sig att pastavattnet kräver ständig och koncentrerad övervakning för att man ska kunna förhindra att det antingen lämnar det kokande stadiet
eller ger sig iväg långa vägar utanför kastrullen?

Seriöst, det finns en anledning till att jag tycker att det är väldigt bekvämt att äta couscous och nudlar, som kan tillredas i en skål fylld med hett vatten, och därmed inte kan koka över.

(Och till er som tänker kasta er på kommentarslänken och upplysa mig om att pasta med fördel kokas utan lock vill jag säga: Betänk energiförlusterna!)

Rengjord

Känslan av storrengöring infinner sig. Brorsan har dammsugit (för att kunna inkvarteras på golvnivå), jag har diskat, rensat kylskåpet, tömt kompostlådan och avslutat det hela med dusch och hårtvätt. Är det det här som kallas helgstädning?

Ansökan vs soppa: 1-0

Arbetsansökan skickad, och just nu känns det ungefär som när man efter en veckas uppsatsångest en sen kväll sitter och pressar ur sig det sista och till sist tycker att inget spelar någon roll, och att man bara vill bli av med eländet. Bara det att det spelar roll, och jag tror att den här ansökan kan ge lika mycket dagen-efter-ångest som vilken uppsats som helst. Ni vet: Åh nej… varför skrev jag så? Och hur kunde jag missa att ta upp det?

Hur som haver konstaterade jag nyss att det inte blir något av mina ambitiösa planer på att koka soppa ikväll. Det blir antingen färdigmat eller tärande på förrådet hemgjord färdigmat i frysen som jobblunch imorgon. Lutar åt linslasagne som motvikt till dagens lunch som var så proteinbefriad att jag var tvungen att äta en halv påse jordnöts- och russinblandning omedelbart efteråt. Ytterligare ett bevis på att det inte är alldeles omotiverat att jag blir aningen nervös när jag ska äta vegetarisk mat tillagad i för mig obekant storkök.

Andra bloggar om: arbetsansökan, vegetarisk mat, uppsatsångest