Nygammal upptäckt:

Snöflingorna i gatlyktans sken. Nästan hypnotiskt det där.

Just nu

Halvvägs genom min semester minns jag lite vagt att jag ju egentligen bor i Helsingfors numera, att jag brukar försöka lägga mig före midnatt och att jag cyklar till jobbet med så lite kontakt med stadens rusningstrafik som möjligt.

Fast just nu gör jag ju inte det. Just nu vänder jag på dygnet för att njuta av timmar som bara går utan att mörkret kommer. Just nu kör jag bil när jag ska någonstans och njuter av att bilkörandet faktiskt ger den omtalade frihetskänslan numera, och inte bara en känsla av nervositet. Just nu kör jag traktor med harv efter rätt genom byn. Just nu träffar jag gamla vänner stup i kvarten, kör hem mitt i natten i magiskt sommarnattsljus, köar till grillen i en så liten stad att det är fler myggor än människor i grillkön, firar midsommar intensivare än på länge, dansar något som påminner om schottis till livemusik, simmar utomhus för första gången i år och får hundra kliande myggbett på fötterna.

Jag vet att jag kommer att gnälla över att semestern tog slut så himla fort om en vecka, men hoppas att jag kommer ihåg faktum ändå: Det ryms mycket i den här semestern fast jag planerat in väldigt lite.

 

Läs även andra bloggares åsikter om semester, traktorkörning, bilkörning, Österbotten, sommarliv, sommarnätter

In & ut

Någon rapportering förra veckan blev det inte, men den borde ändå ha landat på plus minus noll. Det här med att inte köpa hem nya prylar fungerar för att det måste fungera. Det svåraste är helt klart att inte få göra spontana loppisrundor. Jag har alltid tyckt att det är ganska meningslöst att handla på loppis enbart med ögonen för en viss sak i myllret – på loppis handlar man ju med framförhållning. Därmed kan jag inte ens ta en loppisrunda om det är något jag verkligen behöver under den här konsumtionsfastan.

Under veckan som gått har jag hunnit med att fira födelsedag i mycket trevligt sällskap. Jag bad om att inte få presenter utan i stället något ätbart till festen, och det visade sig vara ett lyckat drag. Lite försenade presenter kommer antagligen att dyka upp senast dagarna före påsk, men hittills har jag bara fått ätbara saker.

In: Gjorde slag i saken och köpte ett nätavstörningsfilter för att kunna koppla MacBooken till förstärkaren utan störningar.

Ut: den digitala bandspelare som jag haft på långlån i ganska exakt två år för frilansprojekt i ljudform. Det var mera skönt än vemodigt att lämna tillbaka den eftersom jag aldrig blev helt och hållit kompis med ljudformatet.

Hittills alltså: Biter ihop och låter bli att bära hem annat än mat och bibliotekslån, men har inte haft tid eller ork att rensa ut. Får därmed bakläxa på den halvan av utmaningen.

Läs även andra bloggares åsikter om prylar, minimalism, ekofasta, köpstopp, födelsedag

Inte riktigt dags för hej än

Lägger mig nästan i tid och ligger sedan vaken länge. Så länge att jag kan betrakta snöröjningsfordonen som kör i karavan utanför fönstret när resten av stan verkar ha somnat.
Drabbas av livskris på jobbet.

Det är ju fint att vintersolståndet kom och gick och att dagarna blir längre igen. Men uppenbarligen är det inte dags att ropa hej än när en återgång till vardagsrutinerna river nattsömnen av mig och när en besvikelse på jobbet ger mig en halvtimmes Stor Livskris.

Sa jag att jag blir lite trött på den här mörkertidsversionen av mig själv?

Läs även andra bloggares åsikter om vinter, mörker, sömnproblem, mörkerdepression

Julkoma

Julkoman har suttit extra fint i år efter de senaste intensiva veckorna. Ett talande tecken var natten mellan 22 och 23 när jag vaknade upp efter en dröm med stressigt innehåll och låg nyvaken och förvirrad i mörkret och inte kunde reda ut om drömmens hemska upptäckt var på riktigt eller inte.

Så skönt då att juldagen kom, den där dagen på året när det är mer än okej att äta tre frukostar. Tre – för det behövs en snabb före julottan, en kompletterande efter julottan och sedan ytterligare en när man sovit några timmar efter den andra. Fatta det ljuvliga i att efter allt fläng före jul få en dag när man huvudsakligen ägnar sig åt mat och sömn.

Mat. Sömn. Film. Familj. Tror faktiskt inte att jag behöver så mycket mer av julen egentligen. Lägg till ett par kyrkobesök och sjungande av julpsalmer så kan jag ganska långt bortse från att vädret utanför känns som en ovanligt mörk och evighetslång november.

Läs även andra bloggares åsikter om jul, julfirande, stress, slappande

Utforskar frysens bortre hörn

Ännu för en vecka sedan undrade jag varför man inte har köpstopp på mat lite oftare än när det är flytt på gång. Varför man är så mycket hamster och varför man så sällan tar tag i att göra något också av de där mera mystiska resterna i frysen.
Idag inser jag: det är så tråkigt att bara äta ur förrådet. Förvisso ett i-landsproblem med tanke på att jag fortfarande äter mig mätt varje dag, men jag har tagit det här köpstoppet så långt nu att det slutat kännas spännande och börjat bjuda motstånd.

Tittar med flyttögon på nedersta hyllan i köksskåpet och hittar pärlsockret som varit med ända sedan jag flyttade upp från Åbo för drygt tre år sedan. Och det där paketet salt som jag köpte för tio år sedan när jag nyss flyttat hemifrån på riktigt.

Och så fortsätter jag att gå till närbutiken – inte för att handla mat, men för att tigga lådor.

Läs även andra bloggares åsikter om köpstopp, mat, flytt, rester

Om att rensa, eller: minimalism light

Jag har haft ett loppisbord tillsammans med en vän i flera veckors tid. Ibland har vi pratat om att börja avsluta projektet (med en storslagen sista vecka när allt är nedsatt till halva priset), men det har alltid slutat med att vi hittat fler saker i skåpen.
Och när man tror att man har rensat ut allt kan man blunda en stund och föreställa sig att man ska flytta och därmed måste packa ner varenda liten ägodel i en låda och bära iväg den. Sedan öppnar man ögonen igen och ser på sina prylar på ett nytt sätt. På ett ”oj så mycket det finns här som jag inte behöver”-sätt.

Nå. Nu ser det faktiskt inte bättre ut när jag öppnar ögonen att jag ska flytta alldeles på riktigt. Därmed blir det snart slut på lyxen att ha ett loppisbord dit man kan föra allt man rensat ut, och som en sista slutspurt inför både flytt och avslut rensar jag ut ännu mer. Då slår mig den här tanken att det är så befriande. Att med de där böckerna jag köpte för fem år sedan och fortfarande inte har läst, med dem kommer ett dåligt samvete. Ett dåligt samvete som lämnar mig i samma stund som böckerna hamnar på loppisbordet. Jag måste faktiskt inte fortfarande vilja läsa en bok som jag ville läsa för fem år sedan.

Lite djärvt plockar jag ur klädskåpet också. Det finns de där plaggen som man köpte av fel anledningar. Jag vet att man inte ska köpa kläder bara för att man vill köpa något, och jag är inte helt övertygad om att det är en bra idé att köpa kläder för att man tror att de kommer att göra en till en ny människa. men det har ju hänt att jag har köpt något som verkade bättre, mera jag, än vad det egentligen visade sig vara. Sedan hänger plagget medan jag går små omvägar kring det.

Men det spelar ingen roll att den där tunikan var ett onödigt dyrt nätauktionsköp om broderierna på den trots allt visade sig vara i en färg som inte känns jag. Det blir inte bättre någonstans alls av att jag behåller den för att påminna mig om att jag fortfarande inte börjat använda den. De är så extremt mycket bättre att sätta ett hyfsat pris på den, föra den till loppisbordet och konstatera att den blev såld inom en vecka. Förhoppningsvis till någon som tycker genuint mycket om den. Och så tänker jag medan jag rensar, att de här jordiska ägodelarna är väldigt mycket ett lån. Inte bara det att vi inte kan ta dem med oss dit vi så småningom går, utan också det att vi inte måste släpa runt på dem resten av livet heller.

Läs även andra bloggares åsikter om prylar, överflöd, loppis, minimalism

Tre dofter att minnas…

… från dagen som gick:

Den fuktmättade i morfars växthus där mossan frodades under tomatplantorna.
Den mjuka och lite sötaktiga doften av nygräddat när vi klev innanför dörren till föräldrahemmet där min kusin gräddade bröd.
Soppa som just blivit ångande varm.

Läs även andra bloggares åsikter om dofter, nygräddat

Annat än utställningsobjekt

Peppe bloggar om kvinnokroppen och det där smala fönstret som den bör passa in i för att inte bli allmänt villebråd. Inte för mager, inte för tjock.

Det slår an en sträng hos mig eftersom jag den senaste tiden har gått runt och irriterat mig på att kroppen – i synnerhet kvinnokroppen – har blivit ett projekt som vi ska fixa med. Till den grad att man skulle kunna tro att det är därför vi över huvud taget har en kropp.

Det här att vi granskar vår egen kropp med en missnöjets rynka mellan ögonbrynen.
Jag kan tycka att det är ganska oschysst av mig att falla i den gropen mellan varven. För här är en lista med ett mycket litet urval saker som min kropp är bra till, och som inte har ett dyft att göra med hur jag eller någon annan uppfattar dess utseende:

Gå uppför trapporna till min lägenhet
Rysa av välbehag när jag hör riktigt bra musik
Simma en kilometer och fortfarande orka gå hem efter det
Känna skillnaden mellan att gå barfota på gräs och att gå barfota på en träbrygga
Vända på sig i sängen och vara sådär behagligt slö och varm när man vaknar och inte har bråttom någonstans

Läs även andra bloggares åsikter om kropp, kroppsuppfattning, kvinnokroppen, kroppsbild

Nyvaken

Ni vet de där telefonsamtalen som kommer under det som fortfarande är väldigt mycket morgon för ens egen del och där motparten säger ”Oj då, inte väckte jag väl dig”?

Well, jag fick just frågan i en sms-konversation efter att ha skickat ett halvskrivet meddelande när jag egentligen skulle sätta punkt.

Finmotorik på morgnarna? Inte så hemskt mycket alls.

Läs även andra bloggares åsikter om nyväckt, nyvaken, finmotorik, sms