Archive for februari, 2007

h1

Den tatuerade fjärilen

februari 28, 2007

Senaste tågresa ägnades åt utläsning av Philip Pullmans senast översatta bok Den tatuerade fjärilen. Pullman är en gamma bekant författare sedan flera år, eftersom jag har läst hans fantasytrilogi Den mörka materien. Den tatuerade fjärilen är dock en helt annan typ av berättelse. Boken skrev redan 1992, och det känns som om det svenska förlaget har översatt den för att få lite mer utgivningsbart material med tanke på det litteraturpris till Astrid Lindgrens minne som författaren tilldelades 2005. Inte mig emot, för boken är både välskriven och läsvärd.

Även om Den tatuerade fjärilen inte är det minsta fantastyaktig finns det faktiskt ett och annat som är sig likt, kanske något av ett varumärke för författaren? (Återkommer på den här punkten när jag har läst fler böcker, exempelvis Rubinen i dimman som väntar i olästa hyllan.)
Till likheterna hör oxfordmiljön, de mörka dragen i berättelserna samt det faktum att det är svårt att klassificera böckerna som barn- alternativt ungdomslitteratur. Den mörka materien-trilogin känns både för mörk och för invecklad för att vara riktad till barn, och Den tatuerade fjärilen känns helt enkelt för mörk. Nu är den utgiven som ungdomsbok, och det kan fungera bra tror jag, om man klarar av att berättelsen ständigt rör sig i en allt dystrare riktning. Icke-lyckliga slut är ju något av ett tabu i barnboksvärlden.

Handlingen då? Unge Chris sommarjobbar åt ett företag som hyr ut diverse teknsika festtillbehör. Under ett arbetspass på en fin studentbal träffar han Jenny och blir genast intresserad av henne. Jennys liv är dock inte helt okomplicerat, vilket sätter en del käppar i hjulet för den spirande kärlekshistorien. Faktum är att det inte bara är omständigheterna i Jennys liv som blir problematiska. Chris arbetsgivare har ett inte alldeles fläckfritt förflutet, och när detta förflutna hinner ikapp honom drar det plötsligt in den intet ont anande (eller snarare bakom ljuset förda) Chris, och i förlängningen också Jenny.

Den tatuerade fjärilen är som en modern variant av en klassisk tragedi. Som läsare sitter man med stora delar av facit på hand, och likväl är det nervpirrande, likväl sitter man och hoppas att det inte ska gå så illa, att miraklet ska inträffa. Ödet stakas ut redan i bokens inledande mening, och hela berättelsen är sedan en mycket målinriktad resa mot detta ödes fullbordan, genom diverse olyckliga sammanträffanden. Tragedi är en benämning, en annan skulle kunna vara novell – detta inte enbart med tanke på att boken är tunn och tryckt med rätt stor stil, utan lika mycket med tanke på hur målinriktat handlingen berättas. Här finns inga onödiga utvikningar. Alla vägar leder till slutet. Läskigt, obehagligt, men mycket snyggt gjort, och därmed också njutbart.

h1

litterära listor än en gång

februari 28, 2007

Jag började på ett svar på Mathias kommentar till mitt inlägg om de 33 böckerna som påstås förändra ens liv, men sedan insåg jag att omfånget kräver ett helt eget inlägg.

Det är klart att det är lite märkligt på sitt sätt att någon skapar en lista över böcker och ger den en dylik rubrik. Som om inte alla böcker man läser egentligen förändrar ens liv, åtminstone en liten aning? Det här för osökt tankarna till den andra boklista jag bloggade om. När man prickar av en bok från listan får man också svara på frågan om boken var värd att läsa. Jag har oerhört svårt för den där frågan. Jag tyckte inte att det var en direkt njutning att läsa Hundra år av ensamhet, men jag kan ändå inte direkt säga att den inte var värd att läsa, eller att jag skulle ångra den tid jag satte ner på den. I allmänhet ger böcker mig alltid något, oavsett om jag tycker om dem eller inte. Och när det gäller klassiker eller annars bara omtalade böcker så får man om inte annat pricka av den från diverse listor av den här typen. Om inte annat så får man åtminstone pricka av den på sin egen mentala lista. I framtiden kan man dessutom jämföra andra böcker med denna bok, samt delta i diskussioner om boken. Sidan listofbests.com som uppehåller den senast omtalade listan erbjuder nämligen ett oräkneligt antal andra listor där man kan pricka av böcker man läst, människor man mött, musik man lyssnat på och t.o.m. upplevelser man haft. Där finns en lista över saker man borde göra innan man dör. Även denna lista erbjuder möjligheten att välja om man tyckte att en viss upplevelse eller aktivitet helt enkelt var värd den insats man gjorde. Ja, jag har gjort min egen glass en gång. Nej, det blev inte så lyckat. Betyder det att det här inte var värt att göra? Knappast. Om man ska bli filosofisk och tänka stora tankar kan man fråga sig om det egentligen finns något i det egna livet som inte var värt att göra eller uppleva. Förmodligen kan det finnas sådana saker, men jag misstänker att de är tämligen lätträknade.

Så om det egentligen är ganska vansinnigt att skapa den här sortens listor, varför bloggar jag då om dem, varför kryssar jag av mina lästa böcker från dem? För att det är så grymt fascinerande. För att det ger en känsla av tillfredsställelse. Dessutom är listorna i sig intressanta, som ett utslag av kanonbildningen. Ju mer jag tänker på det, desto mer nyfiken blir jag på vem som är upphovet till Vecko-Revyns 33 livsförändrande böcker, och vad han eller hon baserade listan på. Egna läsupplevelser? Kurslitterturlistor till modern anglosaxisk litteraturhistoria?

h1

Sanning och lögn

februari 26, 2007

Mmm, söndagstidningar. Synd bara att jag sällan hinner läsa Husis söndagsdel innan söndagen är över. Jag tar skadan igen under de kommande dagarna istället, och under dagens mycket sena lunch ägnar jag mig bland annat åt en liten artikel om den danske författaren Morten Ramsland och hans roman Hundhuvud. Ramsland berättar att en del av romanen bygger på historier från hans egen släkt, men att dessa historier redan under släktens eget återberättande har antagit nya former och inte längre stämmer överens med ursprungshändelserna. Ramsland säger:

Men jag tror att en historia kan bli bättre ju fler gånger den berättas. Att den ändras behöver inte betyda att den blir osann. Grundstämningen och historiens kraft har man inget inflytande över, och stämningen är säkert sann när det gäller hur min farmor betraktade sin far. På det sättet tror jag lögn och fiktion kan vara den bästa vägen till sanningen.

Fetstilen i den sista meningen är mitt tillägg – jag tycker att Ramsland verkligen sätter fingret på något viktigt här. Vi lever i ett reality-tidevarv där allt från tv-såpor till litteratur gärna ska vara baserade på ”verkliga händelser”. Ofta används just termen sann historia i marknadsföringssyfte, och man låter påskina att detta gör boken bättre, mer angelägen. Just detta har hänt på riktigt, alltså måste historien vara verkligt angelägen.

Jag upplever att man allt oftare hör människor säga att de föredrar att läsa sanna historier, böcker om saker som har hänt på riktigt. Jag reagerar ofta mer eller mindre negativt på detta, eftersom jag tycker att det är djupt tragiskt om fiktionen plötsligt ska degraderas till en sämre position bara för att den är just fiktion. Det är djupt tragiskt om uppfattningen att den fiktiva berättelsen inte på samma sätt kan ha något angeläget att säga sina läsare eller åskådare, att det enda som verkligen räknas är den sanna historien, att det bara är i det direkt ur livet återberättade som sanningen finns.

Fiktionen är inte frikopplad från det mänskliga livet, den tillkommer inte i ett vakuum, avskärmad från de mänskliga realiteterna. Den är inte sagor för dumma barn som inte förstår bättre, inte heller är den enbart verklighetsflykt. Fiktionen, berättelserna, är kanske just det som gör oss till människor, som jag föreslår i en kommentar till Dankkus intressanta funderingar kring historier. Den fiktiva berättelsen har dessutom den fördelen att den kan ta sig andra friheter för att kunna framföra sitt viktiga budskap. Jag tycker att fantasylitteratutur när den är som bäst är ett utmärkt exempel på detta. Vi läser en berättelse om utbrytare ur en kaninflock som flyr undan ett yttre hot och företar en strapatsrik färd mot det nya hemmet, och inser plötsligt och intensivt att dessa kaniner med sina samhällen och sin envåldshärskare, dessa fiktiva skapleser, är egentligen människor. Deras samhällen och konflikter är avbilder av den mänskliga historiens samhällen och konflikter. Den främmande verkligheten, så långt från vår egen, får plötsligt en tydlig och uppenbar koppling till det egna. Det är effektivt på gränsen till att ta andan ur läsaren, och betraktad på det avstånd som fiktionen erbjuder ser man plötsligt nya samband i verkligheten.

Dessutom kan man med fog ifrågasätta den absoluta sanningshalten i de ”sanna historier” som sköljer över oss från alla kanter, precis som man också kan fråga sig vems sanning dessa historier är. Men det är ett annat blogginlägg.

Andra bloggar om: litteratur, fiktionsanna historier, berättelser

Intressant.se

h1

Skön söndag

februari 25, 2007

Faktiskt jätteskön. Läser ut roman före uppstigandet i förmiddags. Går på BookCrossing Meetup för första gången på vad som känns som evigheter, allt för att jag råkade kolla den mindre använda mailboxen igår kväll och fick ett litet infall. Vi ockuperar ett stort bord på Aboa Vetus & Ars Novas café och belamrar bordet med böcker, temuggar och tilltugg. Ivriga diskussioner med gamla och nya bekanta på svenska, finska och engelska. Det överraskar mig att det aktiva och organiserade bookcrossing-gänget i Åbo numera är så internationellt betonat. Förmodligen för att två av dessa aktiva inte talar så mycket finska eller engelska. Jag måste ändå medge att jag föredrar att prata böcker och annat på engelska framom att göra det på finska. Kanske för att vi kan läsa samma exemplar böcker sedan, vilket ju är lite av bookcrossingens grundidé. Jag läser ju helst inte böcker på finska. (Läser helst så lite som möjligt på finska, måste jag väl erkänna). I vilket fall som helst var det trevliga människor, och jag lyckades hålla mig till min förståndiga linje och tog bara med mig en bok hem, trots att jag erbjöds både Memoirs of a Geisha samt en roman om de medeltida katarerna som verkade vara ytterst väl-researchad. Bokhyllorna och förnuftet säger dock nej, nej, nej.

Har ätit lyxig söndagsmiddag för en person bestående av fullkornstortillas med fyllning av sojakross- och kidneybönsröra samt sedvanliga tillbehör. Nu degar jag framför datorn, längtar efter mer te och lyssnar på John Frusciante, som jag finner rejält jobbig. Jag får lite flashbacks till den där veckan för kanske tre år sedan som ägnades åt att bit för bit ta sig genom Mike Pattons Adult Themes For Voice. Förvisso är nog inte Frusciante tillnärmelsevis så knäpp som Patton, men det finns vissa gemensamma drag, helt klart. Det måste vara de där inslagen av lekandet med olika funktioner på mixerbordet… Ett album får räcka. Nu har jag testat det här, nu vet jag hur det låter och att det inte alls fyller någon nödvändig funktion i mitt liv utan bara känns alldeles för experimentiellt.

h1

Ika berömmer fotbollsfilm

februari 24, 2007

Gårdagskvällen ägnades åt filmtittande. Tog en promenad till närmaste biblioteksfilial tidigare i veckan och gick löst på hyllan med återlämnade filmer, och igår passade jag på att beta av den första – Skruva den som Beckham. Jag har länge haft en lätt oförklarlig känsla av att jag vill se den här filmen. Det oförklarliga har varit att jag vill se filmen trots att den handlar om fotboll. Folk som känner mig torde veta att jag och fotboll inte går ett smack bättre ihop än jag och valfri annan idrott (ridsport undantaget).

Men det här funkar faktiskt riktigt bra, mina fotbollsaversioner till trots. Visst handlar filmen om fotboll, men fotbollen är mer av kuliss än huvudpoäng. Jess är tokig i fotboll och drömmer om att bli lika bra som Beckham. Hennes indiska familj har dock mycket liten förståelse för yngsta dotterns fotbollsintresse, och menar att nu när hon inte längre är en liten flicka finns det andra saker hon borde koncentrera sig på. Underförstått: Jess borde vara lite mera kvinnlig, i den traditionella bemärkelsen.

Det här är inte direkt den första berättelse på temat kulturkrockar som jag konsumerar, men ändå känns den relativt fräsch. Jag gillar det faktum att regissören och manusmedförfattaren Gurinder Chadha inte enbart fokuserar på spänningarna inom den indiska familjen, där föräldrarna vill bevara traditionerna, och döttrarna strävar efter ökad frihet att göra egna val. Redan i ett tidigt skede av filmen får vi möta Jess blivande lagkamrat och vän Jules, som kommer från en familj som jag antar ska föreställa typisk brittisk medelklass. Det visar sig snabbt att även Jules mamma tycker att fotboll inte är en lämplig sysselsättning för unga kvinnor. Det är inte bara flickor från ur vår synvinkel sett fjärran kulturer som stängs in i snäva uppfattningar om vad kvinnorollen går ut på, och att detta får synas så tydligt i filmen gör mycket för både helheten och budskapet.

Budskapet i övrigt är väldigt mycket girlpower, fast på ett mer sakligt än alltför klämkäckt sätt. Det är klart att tjejer också kan bli duktiga på fotboll, det är klart att även de ska kunna bli proffs. Det är klart att det ska vara viktigt att vara tränare även om man tränar ett flicklag. Jag jublar åt det här, även om mitt hjärta slår för helt andra saker än fotboll.

Visst spretar berättelsen lite, vissa sidospår känns onödigt splittrande, men som helhet är det här ändå en skön feelgood-film utan moralisk baksmälla. Och inledningsscenerna som blandar brittiskt och indiskt i en fartfylld mix är verkligen en höjdare.

h1

litterära listor

februari 23, 2007

Mia bloggar om litterära listor, och jag kan ju inte låta bli att undersöka dem. Vad är det med mig och listor egentligen? I synnerhet boklistor har en sån fruktansvärd dragningskraft på mig. I vilket fall som helst – jag är absolut med på att skapa ett användarkonto på sidan med litterära och andra listor, och sedan tar jag mig raskt an Dr. Peter Boxall’s 1001 Books You Must Read Before You Die. Noterar snabbt att det är förfärande få av dessa böcker jag verkligen har läst. Kan man få pluspoäng för att man faktiskt äger böckerna, eller åtminstone har stått och övervägt att ta med dem hem från biblioteket/bokhandeln/antikvariatet? Och hur gör man med böckerna man har börjat på men inte avslutat? Ondaatjes Den engelska patienten försökte jag läsa i gymnasiet, men gav upp eftersom jag fann den mördande tråkig. Margaret Atwoods Tjänarinnans berättelse har jag börjat på, men aldrig riktigt kommit in i, och i somras försökte jag läsa Annie Proulx Sjöfartsnytt, men gav upp eftersom den aldrig lyckades engagera mig. Ska jag anse dessa böcker som lästa och inte värda att läsas? Det kunde i och för sig stämma gällande Sjäfartsnytt, men säker är jag inte. Och vad gäller Tjänarinnans berättelse vägrar jag än så länge inse att den kanske är en bok som inte passar mig. Det är Atwood för sjutton, klart jag gillar den. Jag har bara inte läst den vid rätt tidpunkt i livet…

En tidig boklista, som jag har levt med sedan det sena 1990-talet, är Vecko-Revyns lista 33 kultböcker som förändrar ditt liv. Den diskuterades av Åsa och mig brevledes, och på begäran fick jag en handskriven kopia. Dyster kunde jag konstatera att jag inte hade läst en enda. Numera har jag sluppit nollresultatet. Det är märkligt vad tid och några års litteraturstudier kan göra… För den nyfikne publiceras listan här. Och nej, jag vet inte vem som är upphovsman, och hur urvalet motiveras, men detta får väl anses vara kanon enligt Vecko-Revyn…

  • Borta med vinden av Margaret Mitchell (jag äger den faktiskt, sedan 8-9 år…)
  • Brott och straff av Fjodor Dostojevskij (sschh, berätta inte det här för min professor)
  • Generation X av Douglas Coupland
  • Ett långt farväl av Claes Hylinger
  • Den stora sömnen av Raymond Chandler
  • Det ondas blommor av Charles Baudelaire (delvis läst, tack vare studierna)
  • Dumskallarnas sammansvärjning av John Kennedy Toole
  • Dagarnas skum av Boris Vian
  • Ett moln i byxor av Vladimir Majakovskij (äger den, gissa varför…)
  • Ett moln på min himmel av Francoise Sagan (även denna står i min olästa hylla)
  • Lyckad nedfrysning av herr Moro av Roy Andersson
  • C/o Night av Bruno K Öijer
  • Främlingen av Albert Camus
  • Gravitationens regnbåge av Thomas Pynchon
  • Gökboet av Ken Kesey (Men jag har sett filmen och pjäsen!)
  • Kapitalet av Karl Marx
  • L. A. konfidentiellt av James Ellroy
  • Mansfield Park av Jane Austen
  • Tjutet av Allen Ginsberg
  • Neuromancer av William Gibson
  • Resa till nattens ände av Louis Ferdinande Céline
  • New York-trilogin av Paul Auster
  • Odysseus av James Joyce
  • På drift av Jack Kerouac
  • Tjacket av William Burroughs
  • Myten om framsteget av Georg Henrik von Wright
  • Räddaren i nöden av J.D. Salinger (Massiv besvikelse)
  • Solange av Willy Kyrklund (Riktigt bra, vill jag minnas)
  • Stäppvargen av Hermann Hesse
  • Under vulkanen av Malcolm Lowry
  • Älskaren av Marguerite Duras (fascinerande berättad, obehagligt innehåll)
  • Oskuldens och erfarenhetens sånger av William Blake
h1

En bok för alla nedläggningshotat

februari 22, 2007

Men jäkla svenska borgare! Hur kunde jag gissa redan innan jag läst SvD:s artikel att det naturligtvis är Sveriges borgerliga allians som står bakom det här? No wonder, liksom. Lägg ner EBFA ni bara, och fortsätt lägga ut texten om individens friheter och fantastiska möjligheter, om att kulturen ska klara av att stå på egna ekonomiska ben utan att vara beroende av statligt understöd. Vad ska ni med läsfrämjande verksamhet till, vad ska ni med rabatterad kvalitetslitteratur till? Ni har ju redan ert på det torra. Jag blir så arg! Jag skulle kunna svära en lång ramsa, min vana otrogen, men jag bör väl lägga band på mig själv.

Och vad har jag som finländsk medborgare att göra med den svenska kulturpolitiken? Det handlar inte bara om solidaritet med folket på andra sidan vattnet. Det handlar lika mycket om egennytta. Vi finlandssvenskarna behöver det rikssvenska kulturutbudet, för att bevara vårt språk, för att få influenser från ett större område än vår egen ankdamm. Det är klart att jag blir både arg och oroad av att följa de svenska borgarnas kulturpolitik. För den kultur de tränger in mot ett hörn, den kulturen tar jag också del av. Jag snyltar på Sveriges public service, trots att det inte är mina skattemedel som uppehåller den. Majoriteten av de böcker jag äger har getts ut av sverigesvenska bokförlag. Det är klart det angår mig hur den svenska regeringen sköter sin kulturpolitik.

Finland har så vitt jag vet ingen motsvarighet till En bok för alla. Det är synd. Fast mig personligen påverkar det förstås inte så mycket, eftersom jag läser försvinnande lite på finska. Men det finns ju andra än jag. Finland har också rätt mycket borgare i regeringen. Och varje morgon när jag läser tidningen möts jag av en störtskur finlandssvenska borgare som tycker att jag ska rösta på dem. Tji får de, även denna gång. Frågan är inte om jag röstar vänster om SFP, frågan är hur mycket till vänster om SFP jag röstar. Inte för att det hjälper Sveriges kulturpolitik, men det tror jag inte att SFP gör heller, även om de nog gärna låter påskina det.

Jag vet att det här är ganska politiskt inkorrekt, men det lär väl vara ett välkänt faktum att vi finländare roas när sverigesvenskarna ställer till det för sig. Jo, det är lite fånigt, jag vet. Som finlandssvensk vet jag ju att mitt beroende av Sverige faktiskt är ganska stort, även om jag absolut inte skulle vilja bosätta mig där. Sverige är en sorts garant för att min egen språkliga ö inte blir för trång. Likväl är det ju lite irriterande med denna storebror och hans garantier för ens egen språkliga tillvaro, och det är väl också därför jag och många med mig tycker om att gotta oss i sverigesvenskarnas mindre lyckade projekt. Så förlåt mig, men jag kan faktiskt inte låta bli att tycka att det var en stor dumhet att ge Alliansen makten. Tyvärr kan jag ju inte likt i många fall konstatera att svenskarna får skylla sig själv, för politik stannar sällan enbart inom det egna landets gränser.