Ikas ordbok 9

Bitterljuvt. Känslan man får när man sjunger en ny och mycket vacker sång tillsammans med den kör man alldeles snart ska flytta ifrån.

Läs även andra bloggares åsikter om bitterljuvt, körsång, flytt

När till och med Kate Nash känns som ett uppror

The Smiths är inte ett band jag lyssnar speciellt aktivt på – det är något i musikstilen som inte lägger sig mjukt tillrätta i min musiksmak, utan skaver lite. Utmanande, javisst, men inte alltid alldeles lockande. (I min musikvärld är Smiths nära släkt med Joni Mitchell – jag tycker så väldigt mycket mer om hennes texter än vad jag klarar av att älska hennes musik.)
Ändå kommer en av deras textrader för mig när jag vandrar hem i ännu mera snöfall och lyssnar på Kate Nash, eftersom just Kate Nash-lyssnandet känns så väldigt upproriskt just den här kvällen. Jag tänker på sammanhang där jag ibland önskar att jag skulle känna mig som hemma, men där jag ändå känner mig som en gästande främling, för hundrafemtioelfte gången. Går hem och lyssnar till Kate Nash som inte alltid uttrycker saker i ljuva ordalag, men som får dem att kännas, och så kommer den där Smiths-raden:

Because the music that they constantly play
IT SAYS NOTHING TO ME ABOUT MY LIFE

Det finns så många ord som folk radar upp som inte säger något om mitt liv.

Läs även andra bloggares åsikter om Kate Nash, låttexter, The Smiths, Joni Mitchell

Hur man inte pratar österbottniska

Det är uppenbarligen mycket med det svenska språket nu, framför allt med de olika varianterna på svenskan. De senaste dagarna har jag läst Josefin Sundströms Vinteräpplen, en roman med självbiografisk bakgrund som utspelar sig i Kaskö. Jag ska försöka bära tillbaka mitt biblioteksexemplar så snabbt som möjligt, eftersom boken är reserverad – det märks att det finns ett intresse för boken här, kanske allra mest för att det är en rikssvensk författare som skriver om Österbotten. Fast jag får lust att lägga en liten lapp i boken med en hälsning till nästa läsare: förbered dig på att rikssvenskan kommer att få dig att gnissla tänder.

Vinteräpplen utspelar sig som sagt i Kaskö, och allra mest på Eskilsö, som under tiden för handlingen (ungefär 1930-tal till 1970-tal) ännu inte hade fått färjeförbindelse. Eller vad vet jag – det här skriver jag enbart utgående från författarens beskrivning, och det finns en hel del faktafel i den. Nu finns det i alla fall en färja, den såg jag med egna ögon i somras under ett besök i Kaskö.

Sundström har velat ge lokalfärg åt sin berättelse, men lyckas bara halvvägs. Berättelsen i sig är läsbar, om än inte fantastisk, men dialogen förs på ett försök till österbottniska som ändå låter allra mest rikssvensk. Utgångsläget är egentligen ganska bra – Sundström har valt att inte skriva dialogen på dialekt, men plockar in dialektala markörer, allra vanligast i formen av ”inte” skrivet som man ofta säger här – ”int”. (fast Kasköbor, hur säger ni?)
Ändå är det svårt att köpa den sundströmska österbottniskan eftersom personerna använder ord som blir språkliga anakronismer i Österbotten under tiden kring andra världskriget. Man pratar knappt om polare under senare tid, och i synnerhet inte på 1940-talet. Och jag vill minsann se den arbetare som kommer hem under samma årtionde och frågar om lunchen är färdig. Ännu värre blir det när lunchen består av blodpudding, en maträtt som fortfarande inte finns på den här sidan vattnet. (Blodbröd, däremot!)

Man kan naturligtvis diskutera hur strikt en nutida författare måste förhålla sig till språket i den dåtid hon beskriver. Däremot tycker jag att man åtminstone kunde förvänta sig att Sundström eller förlagsredaktören hade faktagranskat lite mer och putsat bort uppenbara missar som att den närmaste stora staden heter Wasa och att man i Finland hade småmynt som hette penny. Jag skäms lite å författarens vägnar när jag läser sånt. Jag skäms lite när jag läser namn som Ero och Rejo också, och reflexmässigt vill jag ta fram rödpennan och peta in extra vokaler så att stavningen av de finska namnen blir korrekta – Eero och Reijo.

Rikssvenskar som har läst boken får gärna höra av sig – funkade dialogerna för er del?

Läs även andra bloggares åsikter om litteratur, Kaskö, Österbotten, Josefin Sundström, Vinteräpplen, romaner, språk, dialekter, österbottniska

Hur man inte bryter på finska

En dag för sent ser jag första avsnittet av årets svt-julkalender Hotell Gyllene Knorren, och blir positivt överraskad. Den känns välgjord, rolig på det där sättet som inte bara är hysteriskt, och jag gillar karaktärerna. Familjeunderhållning, tänker jag – i den meningen att vuxna också kan roas utan att ta nöjet från barnen.
Jag har bara en invändning: Att finlandssvenska Maria Sid spelar rollen som den finska modern i familjen Rantanen.
Nu ser jag framför mig hur ytterligare en generation rikssvenskar växer upp i tron att finsk brytning låter som finlandssvenska, och vice versa. Ytterligare en generation finlandssvenskar kommer att resa till Sverige, träffa jämnåriga och få beröm för hur bra svenska de har lyckats lära sig.

Kan inte någon på svenska kulturfonden läxa upp svt, åtminstone någon gång?

Läs även andra bloggares åsikter om tv, julkalendern, Hotell Gyllene Knorren, Maria Sid, finska, finlandssvenska

Ikas ordbok 8

Arla morgonstund. Ett plågsamt tillstånd man gör bäst i att undvika. Empiriska studier har visat att mängden obehag i allmänhet är knuten till graden av ”arla”.

Läs även andra bloggares åsikter om ord, morgnar, morgontrötthet

Ikas ordbok 7

Rutin. Det där som man aldrig saknar så förtvivlat som när man försöker skaffa sig densamma.

Läs även andra bloggares åsikter om ord, rutin

Ikas ordbok 6

Snötäcke. Inledningsvis kallt fenomen med tilltagande fuktighet som inträder om man envisas med att vädra sängkläder i snöfall.

Läs även andra bloggares åsikter om ord, snötäcke, snö

Dagen som var

I dagens Vasabladet uppmanar Nina Dahlbäck läsarna att precis som sverigesvenskarna prata om Alla hjärtans dag, i stället för att på finlandssvenskt manér säga vändagen. Vändagen är ett översättningslån rakt av från finskans ystävänpäivä.

Visst är det fint att prata svenska så att även de där på andra sidan vattnet förstår, men det här är ett tillfälle när jag tar mig friheten att välja finlandismen framom det mera utbredda uttrycket. Vändagen är så mycket mera sympatiskt och inkluderande än Alla hjärtans dag. Jag inbillar mig att världen blir en liten aning vackrare om vi ägnar den 14 februari åt att fira alla våra vänner och inte bara våra kärlekspartners.

(Nu känner min inre språkpolis sig förvisso extremt rebellisk, men jag håller trots det fast vid min finlandism.)

Läs även andra bloggares åsikter om vändagen, alla hjärtans dag, språk, ord, finlandismer, finlandssvenska

Analfabet igen

Jag lärde mig läsa vid fem års ålder, och kommer därmed inte riktigt ihåg hur det var att inte kunna läsa, eller hur det var att lära sig läsa. Lite minns jag. Jag minns hur förvirrad jag blev av ordet och – det dök upp ideligen och jag begrep verkligen inte vad de där tre bokstäverna betydde. (Kanske inte så konstigt om man lär sig läsa mer eller mindre på egen hand och ditintills rört sig i talspråkets värld, i ett talspråk där ordet och inte uttalades med någon konsonant på slutet.) Jag minns också den där morgonen med höstmörkret utanför fönstret, lampskenet i mitt rum och det stora som hände när jag plötsligt insåg att jag kunde läsa på riktigt – att jag inte bara kunde avkoda boksidorna deras meddelande bokstav för bokstav på ett mödosamt och långsamt sätt, utan att jag kunde läsa med flyt och hastighet.
Men allt det där som hände före, det minns jag inte. Jag föreställer mig att jag trots allt inte kunde ha upplevt det som speciellt svårt att lära mig läsa, eftersom jag framhärdade istället för att ge upp. Det var mitt eget beslut att lära mig och min egen vilja och nyfikenhet som drev mig. Någon gång måste det ändå ha varit frustrerande att se tecknen på pappret och inte förstå dem.

Nu fyller jag ut den här luckan i mitt känslominne. I dag igen – åtta takter enkel melodi som jag redan efter första genomlyssningen kan återge med min röst. Efter ytterligare ett antal genomlyssningar har jag fortfarande inte lyckats återge den ens i närheten av korrekt på notlinjerna jag har framför mig. Frustration, frustration, frustration. Samma frustration som när mina fingrar inte gör det jag vid pianot, samma frustration när jag försöker att ge noterna ljudspråk vid pianot.

Jag förstår melodin, men kan ändå inte skriva ned den – därför att jag inte förstår den med den skrivande delen av hjärnan.
När det gäller musik är jag fortfarande analfabet. Dessutom har jag börjat misstänka att genombrottet inte kommer att kännas som den nya tiden som plötsligt uppenbarar sig när man väl passerat en viss punkt på inlärningsskalan. Jag tror att det här snarare blir en långsamt, allt för långsamt insipprande förståelse utan plötsliga ögonblick av kodknäckande.

Läs även andra bloggares åsikter om inlärning, lästräning, noter, musik

Igelkottsmöte

Hur jag bemöter cityigelkottar: Bjuder dem på äppelskruttar och pratar sydösterbottniska med dem.
I alla fall igår kväll när jag mötte en dylik i parken. Äppelskrutt för att jag just ätit ett äpple och behövde göra något av resterna – och det mest meningsfulla man kan göra med en äppelskrutt måste ju nästan vara att ge den åt en igelkott. Sydösterbottniska för att det är det språk jag talar med mamma, och för att just det språket än en gång har visat sig vara det språk jag spontant använder även när jag pratar med djur och mycket små barn.
Sydösterbottniskan intresserade inte igelkotten, men det gjorde däremot äppelskrutten.

Läs även andra bloggares åsikter om igelkottar