Archive for the ‘språk’ Category

h1

Ikas ordbok 9

oktober 31, 2011

Bitterljuvt. Känslan man får när man sjunger en ny och mycket vacker sång tillsammans med den kör man alldeles snart ska flytta ifrån.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Annonser
h1

När till och med Kate Nash känns som ett uppror

februari 3, 2011

The Smiths är inte ett band jag lyssnar speciellt aktivt på – det är något i musikstilen som inte lägger sig mjukt tillrätta i min musiksmak, utan skaver lite. Utmanande, javisst, men inte alltid alldeles lockande. (I min musikvärld är Smiths nära släkt med Joni Mitchell – jag tycker så väldigt mycket mer om hennes texter än vad jag klarar av att älska hennes musik.)
Ändå kommer en av deras textrader för mig när jag vandrar hem i ännu mera snöfall och lyssnar på Kate Nash, eftersom just Kate Nash-lyssnandet känns så väldigt upproriskt just den här kvällen. Jag tänker på sammanhang där jag ibland önskar att jag skulle känna mig som hemma, men där jag ändå känner mig som en gästande främling, för hundrafemtioelfte gången. Går hem och lyssnar till Kate Nash som inte alltid uttrycker saker i ljuva ordalag, men som får dem att kännas, och så kommer den där Smiths-raden:

Because the music that they constantly play
IT SAYS NOTHING TO ME ABOUT MY LIFE

Det finns så många ord som folk radar upp som inte säger något om mitt liv.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

h1

Hur man inte pratar österbottniska

december 8, 2010

Det är uppenbarligen mycket med det svenska språket nu, framför allt med de olika varianterna på svenskan. De senaste dagarna har jag läst Josefin Sundströms Vinteräpplen, en roman med självbiografisk bakgrund som utspelar sig i Kaskö. Jag ska försöka bära tillbaka mitt biblioteksexemplar så snabbt som möjligt, eftersom boken är reserverad – det märks att det finns ett intresse för boken här, kanske allra mest för att det är en rikssvensk författare som skriver om Österbotten. Fast jag får lust att lägga en liten lapp i boken med en hälsning till nästa läsare: förbered dig på att rikssvenskan kommer att få dig att gnissla tänder.

Vinteräpplen utspelar sig som sagt i Kaskö, och allra mest på Eskilsö, som under tiden för handlingen (ungefär 1930-tal till 1970-tal) ännu inte hade fått färjeförbindelse. Eller vad vet jag – det här skriver jag enbart utgående från författarens beskrivning, och det finns en hel del faktafel i den. Nu finns det i alla fall en färja, den såg jag med egna ögon i somras under ett besök i Kaskö.

Sundström har velat ge lokalfärg åt sin berättelse, men lyckas bara halvvägs. Berättelsen i sig är läsbar, om än inte fantastisk, men dialogen förs på ett försök till österbottniska som ändå låter allra mest rikssvensk. Utgångsläget är egentligen ganska bra – Sundström har valt att inte skriva dialogen på dialekt, men plockar in dialektala markörer, allra vanligast i formen av ”inte” skrivet som man ofta säger här – ”int”. (fast Kasköbor, hur säger ni?)
Ändå är det svårt att köpa den sundströmska österbottniskan eftersom personerna använder ord som blir språkliga anakronismer i Österbotten under tiden kring andra världskriget. Man pratar knappt om polare under senare tid, och i synnerhet inte på 1940-talet. Och jag vill minsann se den arbetare som kommer hem under samma årtionde och frågar om lunchen är färdig. Ännu värre blir det när lunchen består av blodpudding, en maträtt som fortfarande inte finns på den här sidan vattnet. (Blodbröd, däremot!)

Man kan naturligtvis diskutera hur strikt en nutida författare måste förhålla sig till språket i den dåtid hon beskriver. Däremot tycker jag att man åtminstone kunde förvänta sig att Sundström eller förlagsredaktören hade faktagranskat lite mer och putsat bort uppenbara missar som att den närmaste stora staden heter Wasa och att man i Finland hade småmynt som hette penny. Jag skäms lite å författarens vägnar när jag läser sånt. Jag skäms lite när jag läser namn som Ero och Rejo också, och reflexmässigt vill jag ta fram rödpennan och peta in extra vokaler så att stavningen av de finska namnen blir korrekta – Eero och Reijo.

Rikssvenskar som har läst boken får gärna höra av sig – funkade dialogerna för er del?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

h1

Hur man inte bryter på finska

december 2, 2010

En dag för sent ser jag första avsnittet av årets svt-julkalender Hotell Gyllene Knorren, och blir positivt överraskad. Den känns välgjord, rolig på det där sättet som inte bara är hysteriskt, och jag gillar karaktärerna. Familjeunderhållning, tänker jag – i den meningen att vuxna också kan roas utan att ta nöjet från barnen.
Jag har bara en invändning: Att finlandssvenska Maria Sid spelar rollen som den finska modern i familjen Rantanen.
Nu ser jag framför mig hur ytterligare en generation rikssvenskar växer upp i tron att finsk brytning låter som finlandssvenska, och vice versa. Ytterligare en generation finlandssvenskar kommer att resa till Sverige, träffa jämnåriga och få beröm för hur bra svenska de har lyckats lära sig.

Kan inte någon på svenska kulturfonden läxa upp svt, åtminstone någon gång?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

h1

Ikas ordbok 8

september 1, 2010

Arla morgonstund. Ett plågsamt tillstånd man gör bäst i att undvika. Empiriska studier har visat att mängden obehag i allmänhet är knuten till graden av ”arla”.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

h1

Ikas ordbok 7

april 12, 2010

Rutin. Det där som man aldrig saknar så förtvivlat som när man försöker skaffa sig densamma.

Läs även andra bloggares åsikter om ,

h1

Ikas ordbok 6

februari 17, 2010

Snötäcke. Inledningsvis kallt fenomen med tilltagande fuktighet som inträder om man envisas med att vädra sängkläder i snöfall.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,