Archive for mars, 2008

h1

Musikaliskt jordskalv

mars 30, 2008

Ser ett avsnitt House, måste googla lite efteråt och blir sedan alldeles förvirrad av att upptäcka att det är Three Doors Night som har gjort originalverisonen av Aimee Manns One. Där skakade min musikaliska världsbild till en aning, jag som tyckte att låten var så Aimee Mannsk.

För övrigt ska jag förvåna mig själv och omvärlden genom att lägga mig nu, trots att klockan egentligen bara ska vara strax över elva. Ju äldre jag blir, desto mer tycks jag överta min fars aversioner mot fenomenet sommartid. Vad är det för sätt, va, att stjäla en hel timme och sedan tidigarelägga alla morgnar för flera månader framöver? Ljust på kvällarna blir det ändå tids nog – ljust på kvällarna är det egentligen redan, jämflrt med januari.

Andra bloggar om: , ,

Annonser
h1

Inte svårare än så

mars 27, 2008

Kaizers Orchestra hade sin första spelning i Finland i dagarna, vilket Husis har uppmärksammat lite här och lite där. Det som fascinerar mig mest i deras rapportering både före och efter är hur Kaizers Orchestra av två olika skribenter beskrivs som ett band som sjunger på en obegriplig västnorsk dialekt (citat ur lördagens Volt).

Och jag fattar liksom inte hur det kan vara så svårt för dessa finlandssvenska skribenter att förstå vad Kaizers-killarna sjunger. Må vara att det kanske är lite knepigt för fansen ute i Centraleuropa, men för oss med svenska som modersmål?
Jag vet att jag kanske inte är helt objektiv, med tanke på att min bror senast förra månaden, efter lite Kaizers-lyssnande, konstaterade att de låter som om de hade kunnat härstamma från vår hemby – men kom igen. Det är inte värre än att man förstår vad de sjunger efter ett par genomlyssningar och lite hjälp av texterna i skriftlig form. Vem har inte behövt lyssna ett par gånger och sedan kolla texthäftet när det gäller artister som sjunger på svenska eller engelska?

Andra bloggar om: ,

h1

Pilates som balsam på såren

mars 27, 2008

Ett piltatespass är uppenbarligen exakt vad man behöver efter en mardrömsdag på jobbet. Ungarna drev mig till sammanbrott idag, och jag var fortfarande upprörd, uppgiven och rödgråten när jag lämnade omklädningsrummet.

För att sedan under de första övningarna känna friden lägga sig som mjuk bomull omkring mig. Allt är koncentration, andning och muskler, och jag är omgiven av vuxna människor som jag i det här sammanhanget litar på helt och fullt trots att jag egentligen inte känner dem värst bra.

Ända sedan i somras har jag ju vetat att min kropp och framför allt min rygg vill ha regelbundna doser pilatesträning för att må bra, likaså har jag flera gånger tidigare upplevt hur avstressande det är att under en timmes tid koncentrera sig enbart poå hur man andas och rör sin kropp. Fast såhär omedelbart avslappnande och välgörande för själen har det nog aldrig varit tidigare.

Andra bloggar om:

h1

Jag sa ju det!

mars 18, 2008

På min dators hårdskivor finns en enda liten låt som är köpt över nätet. En ljudfil som jag har laddat ner mot betalning – fast egentligen kostade den mig ingenting eftersom jag fick en rabattkod som gällde för inköp av en låt. Jag har alltid ställt mig lite skeptisk till köp av musik i digital form – om jag ska betala för musik vill jag få den i en form som jag kan känna under fingrarna och sortera in i skivhyllan för att sedan ta fram och titta på den ibland. Förpackningshysteri, kan man tycka, men titta här hur det gick med min inköpta låt:
Nu när jag på grund av iLike-användande har övergett winamp som standardmediaspelare till förmån för iTunes visar det sig att just den här lilla låten inte går att ta med sig till iTunes på grund av de medföljande säkerhetskoderna. Förvånar det mig? Inte direkt, men det stör mig naturligtvis, samtidigt som det ger mig vatten på min jag-vill-inte-köpa-musik-i-digital-form-kvarn. För jag tycker att den här sortens skydd är ungefär lika roliga som kopieringsskyddet på Dungens Stadsvandringar
som gör att jag inte ens kan spela upp albumet med självvald mediaspelare på datorn. Vi pratar alltså inte om att kopiera innehållet, vi pratar om att lyssna på skivan. Och eftersom jag nästan enbart lyssnar på musik via datorn numera borde jag alltså ta hjälp av Pirate Bay & co för att lyssna på en cd som jag ärligen har betalat för, och som jag dessutom har rätt att kopiera för eget bruk. Vilket skivbolaget effektivt förhindrar mig från att göra.

Andra bloggar om: ,

h1

Försiktigt Daugava-upptäckande

mars 18, 2008

Jag köpte Lars Winnerbäcks senaste album Daugava för några veckor sedan, och hittills har jag snarare varit sval i stället för entusiastisk. Fast Winnerbäcks musik har en förmåga att kunna hitta fram till mig när jag minst anar det och för länge sedan har tappat hoppet. Så var det i alla fall med det föregående albumet Vatten under broarna. I efterhand är det alltid märkligt att komma ihåg att man kunde vara så ointresserad av ett album som man just i stunden tycker är så underbart bra. Musiken är likadan, men det är jag som har förändrats.

Och just nu, den här tidiga kvällen, vandrar Winnerbäck rätt in i hjärtat på återbesök när han sjunger

jag skulle aldrig ha tålamod nog att bli förstådd
ingen känner mig
så väl som du

Och naturligtvis är det snarare snudd på banalt, men det anknyter till en av de tankar jag umgicks med igår kväll, och just därför berör det mig så mycket.

I övrigt blånar det utanför fönstren och jag är småförkyld med den där gnälligheten som drabbar mig varje gång jag måste leva med att det svider att andas. Det är tisdag kväll och jag har läst igenom helgens tidningar och nått samma läge i tidningshögen som jag senast såg typ i torsdags.

Andra bloggar om: ,

h1

Hopprepsminnen med twist

mars 17, 2008

Betraktandet av barnen på jobbet får ofta mitt minne att rota fram saker jag inte var medveten om att jag mindes. Det här är ett fenomen som fascinerar mig. Hur kan man plötsligt minnas något så klart, trots att man inte har tänkt på det på hur många år som helst? Minnesforskare, upplys mig!

I alla fall: Det är hopprepssäsong, och jag drog mig till minnes att när jag var i hopprepsåldern brukade hela klassen tillsammans hoppa ett i två (alternativt två i fyra om vi inte var så många, eller tre i sex om vi var riktigt få). Sedan kom jag att tänka på att vi också hoppade något som hette skola, men jag kan inte för mitt liv komma ihåg hur man gjorde, bara att det var ganska svårt. Det var något om att utföra uppgifter i nummerordning, men vilka uppgifterna var har jag inte en aning. Någon som minns?
(Som en bisats kan även nämnas att man hoppade skola med twistband också, men det var lättare. Sedan fanns det en rolig variant av twist-skolan som åtminstone i min hemby gick under namnet Pias special, och var mycket kreativare och knasigare än den vanliga twist-skolan.)

Men det som minnet rotade fram ur uppenbarligen mycket bortglömda vrår idag var en variant för de tillfällen när det var många deltagare (antagligen var det här också något vi hoppade hela klassen tillsammans) – ett utan mellanrum. och sekunden efter att jag kommit till insikt om att jag ägnat många skolraster åt denna sysselsättning undrade jag hur i all världen jag kunde glömma bort en sån sak. Hur kan man glömma något så elementärt?

Dock vet jag inte om alla dessa minnen från svunna skoltider även sitter kvar i det kroppsliga minnet. Sålunda har jag inte vågat mig på att testa om jag fortfarande besitter förmågan att hoppa in och hoppa ut utan att fastna i hopprepet. Tror att jag sparar det tills jag kan hoppa med människor som är lite mer i min egen storlek (och ålder).

Och sen till sist – i eftermiddags när två av barnen försökte veva långhopprepet åt varsitt håll kom jag plötsligt ihåg att man ju kunde hoppa med två hopprep också. Det imponerade stort på mig när jag var i hopprepsåldern, men jag lärde mig aldrig hur man skulle göra…

Andra bloggar om: , ,

h1

För många samtida dödsfall

mars 17, 2008

Jag känner mig lite som Ebba i underbara Ebba och Didrik, hon som utropar Det är så hemskt med alla som dör hela tiden! när hon suttit med morgontidningens familjesidor framför sig.

För ett av trafiokoffren jag läste om i helgens tidning visade sig ha en koppling till en person i min omgivning, någon jag träffade i morse. Denna någon berättade även att en tidigare kollega till mig har avlidit i helgen. Efter jobbet kommer jag hem och startar datorn, chattar med brodern och får veta att en av grannarna hemma har dött.

Helt irrationellt känner jag att nu får det räcka, innan de här dödsfallen letar sig in i min närmaste krets, innan de börjar handla om min vardag och mina närmaste.

Andra bloggar om: ,