Skottdagspresenten

Bonusdag i kalendern, men hur mycket februari det än står känns det ändå mycket mera som mars. Jag firar skottdag med en efterlängtad antologi i min hand. Tänk, den kom till sist. Och tänk, där finns min novell i tryck mellan bokpärmar och mellan andras noveller. Jag måste läsa den än en gång – men för första gången från boksidor. Hetsläser den på jobbet innan jag hunnit komma hem till mina egna exemplar som väntar på dörrmattan, drar en liten lättnadens suck över att det bara finns ett ställe där jag desperat vill ta till rödpennan. Allt annat kan jag leva med.

Läs även andra bloggares åsikter om skrivande, antologier, skottdagen

Man upphör aldrig att förvånas

Jag har tydligen blivit en sån där som går runt och byter objektiv på kameran stup i kvarten, insåg jag i går kväll.
Har fortfarande inte riktigt förstått hur det här gick till. Två objektiv har jag haft i snart två år, och en kameraväska som rymmer både kamera och extra objektiv har jag haft sedan början av sommaren.
Tydligen har det tagit lite tid innan jag vant mig vid tanken på att äga en dylik väska, och innan jag som förlängning vant mig vid tanken på att kanske fota med något annan än fasta 50 mm.

Läs även andra bloggares åsikter om fotograferande, kameraväskor, objektiv, kameraväskor

Det stora, och det vemodiga

Vi är drygt hundra personer. Vi är så mycket mer än enbart ett instrument i dirigentens hand – och ändå är det just det vi strävar efter att vara. Och det är mäktigt och omvälvande stort att vara så många som omfamnar samma mål. Det är mäktigt att se publiken strömma in och fylla stol efter stol. Det är mäktigt att känna laddningen av förväntan i atmosfären när musikerna intar scenens vänstra hörn, och det är mäktigt att höra preludiet börja, startsignalen för vårt tågande ner mot scenen.

Musik är en av de här stora sakerna vi inte har ord för, inte ens fast musikteorin nästan slår knut på sig själv. Den här påskdagen har jag ägnat åt den där stora sortens musikaliska upplevelser när man själv deltar bland många andra, inför ännu fler andra. Vi sjunger en modern påskpassion som kastar oss mellan känslor och musikaliska uttryck. Den känns och den lever, den får oss att sjunga oss svettiga men lyckliga. Vi njuter, som vi gjort redan under vinterns övningar, och vi njuter också av att se publiken strömma till, av att se det här stora projektet bli verklighet. Och efteråt – det tomma och vilsna. Vi vet inte riktigt vad vi ska göra av oss när allt blivit efteråt, när vi sjungit färdigt, när vi inte längre har ett mål och ännu en konsert att förbereda oss för.
Går hem vemodig medan måsarna klagar vårskrik ovanför mig. Går hem till väntande packning och tänker att redan imorgon kväll går jag på en annan stads gator, ännu längre från de flesta av de andra deltagarna i passionen.

Tack alla underbara – vi gjorde det så bra tillsammans. När får jag sjunga med er igen?

Läs även andra bloggares åsikter om musik, körsång, efteråt, vemod, påsk, påskpassion, samarbete, gemenskap

Lite så här just nu:

Jag är plötsligt mycket tröttare än jag varit de två senaste veckorna. Måste vara någon form av uppskjutet sömnbehov efter alla festförberedelser.

Jag har körövning och blir sittande en timme efteråt i ett intensivt samtal om musik, skapande och annat som hör livet till.

Jag försöker lära mig att fota i råformat. För att precisera: min kamera vet hur man gör, och jag lärde mig mycket snabbt hur jag får den att göra det. Det är allt det där andra som tar musten ur mig.
Råformatet (RAW) är det här som alla verkar tycka är det enda rätta, och som jag alltid har känt mig skeptisk till – ”är inte det där väldigt invecklat?”. Jag hoppades att min inställning mest bara var en fördom, men efter de senaste tekniska problemen och mycket miserabla försöken att faktiskt göra något med bildfilerna efteråt känner jag att det här är mycket omständigare och ger mycket sämre resultat än jpeg-fotandet.
Jag blir så besviken – jag trodde att det skulle vara samma typ av upplevelse som att äntligen ta tag i att lära sig hantera lager i Photoshop: sist och slutligen ganska logiskt och inte så svårt att begripa, och som det har förändrat mitt sätt att jobba med bilder. (Och som det irriterar mig att jag inte började tidigare! Så trodde jag att det skulle vara med RAW också, en aha-upplevelse av stora mått.) Och nu det här – en massa tekniska problem och bilder som ändå inte ser bra ut.

Finns det någon i läsekretsen som fotar i råformat? Hur länge tog det innan det slutade kännas som en vandring i motvind och uppförsbacke, och tills ni började känna att ni fick ut något i positiv bemärkelse?
Jag har tydligen helt fel programvara för det här, eller helt fel hjärna för det här, eller behöver gå en dyr intensivkurs någonstans. Frustrationen!

Läs även andra bloggares åsikter om frustration, råformat, fotografering, RAW, bildbehandling

Kvällsmelankoli

Även om jag ser väldigt mycket fram emot den jobbsäsong som börjar imorgon kan jag inte låta bli att bli lite melankolisk när jag ser kvällssolen över försommargrönskan därute. Försommarens ljusa kvällar och nätter, de tas liksom ifrån mig med de tidiga jobbtider som råder den närmaste framtiden. Må vara att morgnarna blir något mindre helvetiska när de inträffar i ljus, men just nu blir jag lite för påmind om att de sena kvällarna är den tid när jag brukar utföra mina storverk. Undrar om det blir ett hejdå till kvällskreativiteten den närmaste tiden?

Läs även andra bloggares åsikter om sommarkvällar, försommar

Två blå

… alternativt: textande med havstema. Ordkombinationerna är i vanlig ordning inte mina egna, någon som känner igen dem och vill gissa?

Förra veckans mycket oplanerade lekande med pennor på lektionstid.

Dagens resultat. Snett och oplanerat i vanlig ordning. Det är lite av charmen med de här tidsfördriven och koncentrationsskärparna, även om perfektionisten i mig efteråt tycker att de är för sneda och osymmetriska.

Läs även andra bloggares åsikter om ord, hav, längtan

Dagens ord

Ett bra citat och en lektion utanför datasalen.

Läs även andra bloggares åsikter om ord, hämnd

The rest is silence

Nu har herdarna vänt åter till sin hjord, och kamelen har klätt av sig och gått hem. Vi har städat undan glittret och monterat ner plastgranen. Vi har sjungit färdigt, och nu återstår bara tomheten.

Jag har fått det stora nöjet i att stå på scen i ett härligt julspel, ett julspel som har upptagit det mesta av vår tid och energi de senaste dagarna. Ikväll klaffade allt, ikväll klarade vi vad som helst, gick på övervarv och improviserade av bara farten, och allt blev så mycket bättre än vi vågat hoppas. Och lyckoruset utmynnar i någon sorts tomrum, för vad gör vi nu, bortsett från att förbereda julfirandet på olika håll?

Läs även andra bloggares åsikter om julspel, teater, tomhet

Små prickar ljus…

… i tyngden av novembermörkret:

• Åt enkel middag med fina vänner.
• Använde papper, pennor och penslar för att uttrycka mig i bild. Det blir sällan, sällan numera – men jag älskar det där nästan meditativa i skapandet, när jag för stunden kan fokusera på det jag gör och inte så mycket på att det inte blir som jag vill. För det blir det inte när jag ska skapa bilder på det här sättet, i synnerhet inte med tanke på att jag nästan aldrig håller i penna och pensel på det sättet numera.
• Lyssnade färdigt på The Tales of Beedle the Bard igår kväll. Sagorna var kanske inte så speciella, men det fina med boken är hur Rowling ytterligare fördjupar den värld hon skapat genom att ge den en kulturhistorisk sagoskatt med närmast vetenskapliga kommentarer av självaste Albus Dumbledore. Läsvärd för alla som fascineras av Rowlings trollkarlsvärld – men se till att ha Fantastic Beasts and Where to Find them till hands för ytterligare fördjupning.

Läs även andra bloggares åsikter om skapande, kreativitet, mörker, The Tales of Beedle the Bard, J.K. Rowling, Harry Potter

dålig hältajming

Igår drog jag upp ett antal varv på min strumpstickning, och sedan orkade jag inte vända maskorna rätt när jag plockade upp dem igen eftersom jag bittert tänkte att det spelar ju ingen roll, för jag kommer ju ändå att få göra om det här igen. Sedan konstaterade jag i ett ögonblick av klarsyn att det inte är så bra att ta sig an krävande projekt den här tiden på året. Även om hösten är den tid när det känns som mest inspirerande att sticka skulle det här med att lära sig att sticka något så extremt tredimensionellt som hälar knappast vara så enormt mycket lättare att ta till sig i midsommartid – men jag skulle ha lite roligare medan jag försökte och inte bara förbittrat vilja kasta stickningen ifrån mig och yla mot månen.

Det är liksom det som är grejen med mörkertiden. Inte det att saker och ting inte går, man inser bara att det just nu kanske inte är värt att ta sig genom allt. Att vissa saker måste läggas åt sidan och vänta på bättre tider, att vissa saker kostar mer än de smakar just nu. Att viljestyrkan behövs till annat. (I en gammal dagbok hittade jag en anteckning om att jag tar mig genom vintrarna på en blandning av envishet och choklad. Idag skulle jag göra tillägget musik också, i synnerhet Mozart.)

Men lite envis ska jag fortsättningsvis vara när det gäller strumpan, i synnerhet sedan min tålmodiga textillärare (med en framtidstro gällande mitt strumpstickande som jag inte riktigt besitter själv just nu) orkade vända på mina maskor.

Läs även andra bloggares åsikter om novmeber, mörker, stickning