Archive for the ‘recensioner’ Category

h1

Boring!

januari 7, 2012

Triumfen i att äntligen ha lyssnat färdigt på Brobyggarna!
Under veckorna kring flytten när jag ständigt hade praktiskt fixande att ta itu med lyssnade jag mig genom nästan en bok i veckan, men mötet med Guillous historieskrivning saktade ner farten rejält.

Låt mig säga så här: ja, jag vill veta hur det ska gå för huvudpersonerna i boken men nej, jag vill egentligen inte läsa vidare eftersom Guillous framställan är så mördande tråkig. I fortsättningen hoppas jag att någon skriver en spoilerspäckad resumé av de följande delarna.

Brobyggarna är en berättelse om två (plus en försvunnen) norska bröder vid 1900-talets början. De faderlösa bröderna visar sig vara häpnadsväckande begåvade och beger sig efter ingenjörsstudier i Dresden ut i världen för att bygga broar. Sedan urartar det hela till någon form av förvuxen pojkbok med långa och mycket ingående skildringar av extrema väderfenomen i Norge, brokonstruerande och storviltsjakt i Afrika. Bröderna är närmast äckligt präktiga och välartade, framför allt när det gäller synen på arbetares och kvinnors rättigheter och afrikanernas människovärde. Må vara att andra individer och andra nationaliteter beter sig illa i kolonierna, men se inte Guillous skapelser, icke. Inte så fullmatade med det tidiga 2000-talets moraluppfattningar som de är.

När jag vill ha historiska skeden framställda i romanform håller jag mig fortfarande hundra gånger hellre till Vibeke Olsson än till Jan Guillou. Hennes karaktärer känns mänskliga, de förändras och utvecklas. Hans karaktärer är figurer i en pojkbok som förblir märkligt schablonmässiga boken igenom.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

h1

Ika gillar, trots spridda snyftvarningar

november 6, 2010

Tidigare i veckan fick jag ju för mig att köpa en Jodi Picoult-roman. Jag har känt till Picoults författarexistens i flera år, men haft en känsla av att hon skulle vara lite för amerikanskt känslosmetig för min smak.
De senaste två veckorna har jag ändå lyssnat på Nineteen Minutes (19 minuter på svenska), och det är nog därför jag kan tänka mig fler av författarens böcker. Nineteen minutes handlar om de där 19 oåterkalleliga minuterna när Peter Houghton, en av Sterling Highs elever, går runt i sin skola och skjuter ner folk. Det där som brukade hända långt borta i USA, och som plötsligt kom hit till hemknutarna för inte så många år sedan.
Picoult berättar om den där dagen, och om åren och dagarna som kom före och ledde fram till skolskjutningen. Hon berättar också om allt det som kommer efteråt – sorg, rehabilitering, ilska och rättsliga processer. Allt det här gör hon genom en mängd olika personer som på något sätt har en koppling till händelserna. Och det är här bokens styrka finns, i det att vi får se så oerhört många synvinklar, se allt som försiggick bakom kulisserna, allt det här som tonåringarna håller sina föräldrar ovetande om, allt det här som de vuxna inte orkar och vill veta.

Lite rätt hade jag ändå i mina fördomar, för det är något i Picoults språk och berättande som kan kännas lite för snyftigt. Jag kommer på mig ibland med att vara allt för medveten om vart hon vill ha mig, vilka känslosträngar hon försöker spela på. Det är inte händelserna hon berättar om, utan snarare den röst hon ger vissa av personerna.
Läsvärd ändå, både på grund av de många synvinklarna och för det hon gör med sin berättelse när hon låter Peter Houghton överleva skolskjutningen och faktiskt ställas inför rätta. Det är nog därför jag gillar den trots att det är snyftvarning på vissa partier, för att jag så ofta får fråga mig vem som är skyldig under lyssningen.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

En liten omslagsparentes också. Det svenska omslag som jag så ofta sett på biblioteket tilltalar mig enormt mycket mer än det omslag som hörde ihop med ljudboken jag lyssnade på.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

h1

Mycket Shakespeare-godis, på finska

november 22, 2009

Jag är obotligt svag för intertextualitet, och har dessutom en nästan lika stor svaghet för Shakespeare-bearbetningar. Ur den synvinkeln är 8 dagar till premiär (8 päivää ensi-iltaan) ungefär hur charmig som helst. Den strör Shakespeare-referenser omkring sig, och bortsett från de inplanterade och uppenbara finns också allt det här som inte sägs rent ut men som får ta form i tittarens eget huvud. jag vet inte om jag tillskriver filmen mera Shakespearedjup än vad den egentligen hade – men det må vara hänt i så fall, och motiverat med tanke på det utrymme som den ger för tolkningarna.

Annars är jag lite kluven. Jag skulle vilja ta den här filmen till mitt hjärta och älska sönder den, för bortsett från allt Shakespeare-godis innehåller den också fantastiska biroller – skruvade, starka, mustiga – och en del riktigt intressanta frågor kring och bilder av teatern, skapandet, kärleken och offentligheten. Men det känns inte riktigt som om filmen är sig själv vuxen. Den har så mycket potential, och visst njuter jag av filmupplevelsen – men ofta med ett litet ”men” som klämmer sig in. Huvudhandlingen är lite för banal, och kanske reagerar jag så just därför att jag ser djupen man hade kunnat utforska lite mera. För det har sådan potential att laborera med Romeo och Julia som ska handskas med kärleken och döden både på och utanför scenen. Ibland glimtar det till – t.ex. när filmen börjar handla om modet att leva. Då anar man vad den hade kunnat bli.

I övrigt fascineras jag av att jag numera kan se finsk film och känna igen mig, tänka att ja, sådär är det. Det var dessutom inte bara för att jag kände igen Svenska teaterns salong innan jag såg namnet i eftertexterna. Filmen påminde mig också om att jag verkligen, verkligen vill se Rosencrantz och Guildenstern är döda. Och Hamlet från 2000.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

h1

Höstkultur x 2

oktober 5, 2009

Min sökstatistik berättar för mig att en hel del besökare just nu hittar min blogg efter att ha sökt på aktuella kulturprodukter. Tyvärr har jag kanske inte sagt så mycket om just dessa båda i bloggform, och eftersom jag redan ägnat en försvarlig mängd tid åt att skriva recensionstexter för tryckt media om både Svinalängorna och Se till mig som liten är blir det inga utförliga analyser här i bloggen. Lite kött på benen ska jag ändå erbjuda hugade läsare:

Svinalängorna på Wasa Teater. Enormt välgjord och välspelad, på alla plan. Läckert mångsidig scenografi, övertygande skådespelare – men pjäsens innehåll är ruggigt obehagligt. Hela den här biten med sverigefinländarnas tillvaro på 70-talet och krocken mellan det svenska och det finska får egentligen onödigt mycket uppmärksamhet när man pratar om och marknadsför pjäsen. Det här är inte en pjäs som handlar om kulturkrocken mellan det finska och det svenska. Det är en smärtsam skildring av barnens utsatthet i ett alkoholisthem. Jag rekommenderar pjäsversionen varmt, precis som jag också rekommenderar boken, men vänta er inte att vara på gott humör när ni går ut ur teatersalongen.

Kaj Korkea-ahos debutroman Se till mig som liten är. Ja, det är Pleppo-Kaj, och ja, han kan vara seriös. Skämten lyser med sin frånvaro i hela boken, i stället serveras vi en allvarligt menad och med kusliga undertoner försedd skildring av Österbottens bibelbälte. Ingen nidbild, men en berättelse om hur skulden jagar människorna när ingen förlåtelse tycks stå att finna. Ogullig men ändå mestadels fin skildring av ett ungt kärleksförhållande. Rekommenderas, även om jag tycker att Korkea-aho gör det för enkelt för sig genom den stora dramatiken i slutet, och även om dialogerna ibland kan kännas aningen vingliga. Av egen erfarenhet kan jag säga att man ska gå sin skymningspromenad till affären för att köpa sin mjölk innan man läser ut boken, för de sista kapitlen försätter en i en ganska otrevlig stämning.
(Annars kan man läsa Korkea-ahos novell Bastukväll i antologin med samma namn. Den är väldigt fin, och en starkt bidragande orsak till att jag såg så mycket fram emot debutromanen.)

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

h1

Mycket saknad i fin roman

mars 3, 2009

I drygt två veckors tid har jag burit med mig Juha Itkonens Låt mig älska mer. Det har varit en läsning som har tagit tid, och jag har ibland funderat över orsaken. jag tycker nämligen väldigt mycket om den här boken, men ändå är det något hos den som inte lockar till långa läspass. Det blir några sidor här, några där – och boken tycks klara det fint.

Låt mig älska mer är en berättelse om en försvunnen popstjärna, finländska Summer Maple (född Suvi Vaahtera), och framför allt om två personer som berörs av hennes försvinnande: modern och expojkvännen. Turvis berättar de om hur de upplevde Suvi under hennes uppväxt och under åren när hon började klättra mot stjänrstatusen. Lika mycket berättar de om sig själv, grubblar över sina egna liv. Varför befinner de sig där de är, hur blev det som det blev? Och i den mån boken handlar om saknad är det egentligen inte den nu försvunna Summer man saknar – utan framför allt den Suvi som redan tidigare gick förlorad, på ett eller annat sätt. Och så är det här förstås en roman om pop- och rockmusik, så till den grad att jag många gånger kommer på mig själv med att tänka att den här och den här Summer Maple-låten måste jag leta upp, den låter så intressant. Min personliga saknad under läsningen är nog alla de här låtarna som Itkonen beskriver så levande och som inte finns på riktigt. Redan det är snyggt gjort, men allt det andra också. Itkonen har ett språk som är tätt utan att vara tillkrånglat, och översättaren Camilla Frostell har gjort ett bra jobb – det är ganska sällan jag hajar till, och då utgår jag ändå från att Itkonens språk måste vara knepigt att översätta. I synnerhet från finska.
Och förutom musik och saknad handlar den här boken om skapande, om varför vi skapar (nej, det ges inga svar) och om det plågsamma i skapandet. Vad skapandet gör med oss, och hur vi utnyttjar det för våra egna dunkla syften.

Itkonens bok är en liten pärla. Läs den, när den nu en gång blivit översatt till svenska. Det är inte ofta finsk skönlitteratur som jag vill läsa får svensk språkdräkt. Jag drömmer fortfarande om att någon godhjärtad förläggare ska översätta Sirpa Kähkönens böcker om krigstida Kuopio, i synnerhet Lakanasiivet, men jag inser att jag drömmer förgäves och att jag bara borde sparka mig själv i baken och kämpa mig genom originalet. Tack Bonniers för att jag slapp läsa Låt mig älska mer på finska, för så pass knepigt är Itkonens språk att jag knappast hade orkat ta mig genom hela boken i det fallet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

h1

Min typ brorsa

november 25, 2008

Förrförra helgen låg jag på soffan hos föräldrarna och läste ut Johanna Lindbäcks (ni vet Bokhoras JohannaL) Min typ brorsa. Jag har varit väldigt nyfiken på hennes böcker, men haft osedvanligt svårt att få tag på dem. Det här i kombination har säkert bidragit till att skruva upp förväntningarna rejält. Jag tänkte mig att det skulle vara ganska exakt som att läsa Katarina Kieris ungdomsromaner – fast varför vet jag inte riktigt. För att båda utspelar sig i norra Sverige?

Utgångsläget var med andra ord lite vingligt med smått orimliga förväntningar. Första sidorna gillade jag skarpt för deras intensitet, men sedan när allt ska rekapituleras och berättas från början tycker jag att det blir lite svårt att engagera sig i berättelsen. Det känns så väldigt mycket Ungdomsbok med stort U, lite för konstruerat. Mamma-dotterkonflikter, nyfamiljer, frukostkonversationer och skolstart och allt det där. Men småningom tar det sig och blir sådär intensivt igen, och efter sista sidan sitter jag nästan och kippar efter andan. Fint helhetsintryck efter avslutad läsning, men jag hade gärna tagit mig till det fina lite snabbare.

Ni som har läst – hur uppfattade ni inledningen i kombination med resten av berättelsen? Jag syftar alltså på att vi får veta hur det kommer att gå om nästan ett år innan berättelsen kommer igång på allvar. Hela tiden har man de där första sidorna som spökar i minnet och påverkar resten av boken. Jag är ganska kluven till det här – å ena sidan tycker jag att inledningen är alldeles grymt bra, å andra sidan tycker jag att jag blir för styrd i min läsning, att jag vet saker som jag kanske inte skulle vilja veta.

Detaljer:
1. Var är alla romantitlar som ska droppas i Lindbäcks böcker? De läser ju bara en massa anonyma romaner!
2. Fina små ord i dialogernas frågor. det är fascinerande vad man kan göra med ett utdraget ord och ett frågetecken för att fånga autenticiteten, och det är alldeles extra intressant att frågan ”Ids du?” ställs. Jag visste inte att man använde det här verbet på andra sidan vattnet också.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

h1

Mörk Kaaberbøl

november 9, 2008

Veckans sista timmar jobbade (jag tappade räkningen, men borde ha jobbat fler än 55, färre än 60). Sedan cyklar jag hem och läser ut Lene Kaaberbøls senaste ungdomsfantasy Skuggporten. Inte lika bra och fascinerande som Skämmarserien förstås, och den greppade mig inte heller lika mycket som Katriona Trivallia-serien. Läsvärd ändå, mycket Narnia-vibbar (tänk fantasyvärld som man når från ett hus i vår egen värld, och en ond drottning som förslavat ett helt land) och faktiskt riktigt… äcklig. jag skulle vilja kalla det här skräckfantasy för hu så obehaglig den var på sina ställen. Jag vet inte om den egentliga målgruppen finner den lika otäck, vissa saker sitter ju mer i ens vuxna hjärna som är kapabel att se så mycket mer än det som står tryckt i boken. Det här med mor-dotter-förhållandet i boken… Kaaberbøl är ju lite specialiserad på knepiga familjeförhållanden, och här har vi ett till – med råge. Lite Potterskt tycker jag att det är också, speciellt med tanke på frågan om var arvet slutar och miljön och de egna valen tar vid.
Men just den här mor-dotter-grejen, och det Anna ställs inför i den Andra Världen, det tycker jag är otäckt på riktigt när jag börjar fundera närmare på det. Det finns så många symboliska läsningar man kan göra av den här boken, och de är inte vackra. Det är väl också en evig fråga, den som handlar om var gränsen går mellan att skydda de unga från mörkret, eller ge dem redskap att hantera det mörker de ändå möter utanför fiktionen.

Men sedan finns ju ljuset också, och Kaaberbøl gör det där fina än en gång, den där kopplingen mellan de kulturella skönhetsvärdena och bekämpandet av världens mörker och ondska. (fast jag tycker ändå att hon gör det med mera tyngd och bredd i Skämmarserien).

Någon som har hunnit läsa (förutom ka på Flaskposten)?

Andra bloggar om: , ,