Archive for the ‘barn-/ungdomslitteratur’ Category

h1

2,5 timmar i Mattisborgen

augusti 5, 2011

Tar färjan över till Sveaborg efter jobbet (önskar att jag gjorde det oftare) och äntrar vad som känns som Mattisborgen (men som egentligen heter Det goda samvetets teater) för att se årets sommarteater Ronja Rövardotter. Sällan har en spelplats och en pjäs passat så absurt väl för varandra som de här båda. Och Ronja Rövardotter är fortfarande en av de där fulländade berättelserna som jag kan spegla mitt eget liv och mina egna tankar mot hur många gånger som helst. Varje gång jag återvänder till den väcker den något nytt i mig. I kväll tar jag den till mig med ögon för samvetsfrågor och fördomar, med tonvikt på personligt ansvar och utveckling.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Annonser
h1

Plötsligt händer det

maj 5, 2011

Ja, alldeles plötsligt griper Den jag var av Meg Rosoff tag i mig efter två veckors mycket sporadiskt läsande. Jag läser ut den, och tycker plötsligt att den är väldigt bra.
Det var det där jag egentligen väntade mig redan när jag började läsa boken, medan jag bodde kvar i min hemstad. Om det var inför-flytten-nerver som lade sig i vägen då vet jag inte, men sedan tillbringade boken en lång tågresa på ett oväntat oåtkomligt ställe i en av mina väskor, och därefter rullade min nya vardag in över mig och gjorde det svårt att koncentrera sig på seriös läsning. Dessutom har jag vänstrat med Juha Ruusuvuoris bok om svenskösterbottningarna.
Trots att Den jag var smällde till och blev en bokhöjdare i mina ögon de där sista två dagarna av läsningen är det ändå lite skönt att vara färdig med den. Jag går inte så bra ihop med att harva runt i evinnerligheter i samma bok.

Men låt inte det här avskräcka er! Den jag var är en godbit med många intressanta trådar av den där sorten man skulle vilja diskutera i en bokcirkel efter avslutad läsning, och slutet får mig att tänka väldigt mycket på en snudd på klassisk svensk ungdomsroman. Vilken vill jag inte tala om, eftersom jag misstänker att det kunde avslöja för mycket för någon – men vill du absolut veta kan du lämna din mailadress på egen risk.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

h1

07 – Mest underskattade bok

februari 11, 2011

Vad har jag sagt om den där sortens absoluta kategorier med superlativen i högsta hugg? Bäst och mest fantastisk och mest värd att uppmärksammas – fråga mig idag och jag svara A, fråga mig nästa vecka (eller om en kvart) och jag svarar B.

Med det ur världen så tycker jag verkligen att det finns ett antal böcker som kanske inte blivit så världsomspännande uppskattade som de vore värda. Åsa Anderberg Strollos Bryta om, exempelvis – jag begriper inte att folk orkar läsa knackigt skrivna Sanna Historier när det finns så här bra fiktion om hur dåligt folk kan må. Om man vill vältra sig i andras misär kan man ju välja ett snyggt genomförande? Alltså på riktigt – det finns så mycket riktigt välskrivna böcker, även om tragiska människoöden, att förekomsten av mindre lyckade böcker som folk läser bara för att de är så ”gripande” och ”känns så verkliga” ibland får mig att vilja skrika högt.
Vi tar det en gång till: En berättelse blir inte nödvändigtvis mera Sann bara för att den har hänt i verkligheten.

Sedan har vi ju underskattade genrer man kan brinna lite extra för. (Folk som brinner lite extra för det som på biblioteken här i Finland sorteras in under 99.1 och som jag visade min oförståelse för i föregående stycke har antagligen slutat läsa nu, alternativt fått något hatfyllt eller åtminstone djupt sårat i blick.) I mitt fall: ungdomsromaner och grafiska romaner/noveller (eller serieböcker, eller graphic novels). Så mycket fantastiskt man kan hitta även som vuxen, om man bara vågar sig in bland ungdomsböckerna och de tecknade serierna! Och så sorgligt det känns att många vuxna inte ens tänker tanken, just för att de är vuxna.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

h1

03 – Min favoritbokserie

februari 6, 2011

(Okej, nu fuskar jag lite. Eller egentligen är fusk ett alldeles för milt ord för det jag gör. Tove Janssons fantastiska muminböcker, sinsemellan så vitt skiftande, är egentligen inte riktigt vad jag skulle vilja kalla en bokserie. En bokserie ska enligt min mening ha mera gemensamt än sitt persongalleri.
jag försyndar mig alltså mot mina egna principer här, men jag gör det för att nästa dags tema ska bli mera meningsfullt att skriva om.)

Tove Janssons muminböcker har följt mig sedan barndomen. De tecknade serierna läste jag redan före skolåldern, men böckerna började jag låna hem från biblioteket när jag och min klass äntligen släpptes iväg dit.

(Som man fick vänta på sånt när jag började ettan. Först skulle vi vänja oss vid skolmiljön. Sedan skulle det tas hem papper som föräldrarna skulle fylla i, och så skulle det göras maskinskrivna lånekort i tjockt ljusblått papper åt oss. Sedan fick vi på nåder besöka biblioteket varannan vecka, medan alla andra klasser fick gå dit varje vecka. Mitt sjuåriga jag tyckte att det var fruktansvärt orättvist, och var fullt och fast övertygad om att den här orättvisan baserade sig på att vi inte förväntades kunna läsa och alltså inte hade ett så stort behov av att låna böcker, vilket naturligtvis gjorde orättvisan så mycket större – bara för att de flesta av mina klasskamrater uppenbarligen var för dumma för att kunna läsa hela meningar betydde det ju inte att jag också var det. Inte nog med att jag höll på att ledas ihjäl av sidorna i läseboken med enstaka ord bestående av enstaka bokstäver, jag fick alltså inte ens stilla min läshunger i biblioteket oftare än varannan vecka. Återigen, mitt sjuåriga jag, som ännu inte hade greppat att man inte nödvändigtvis var dum bara för att man inte lärt sig läsa två år före skolstarten. Jag undrar ibland om mitt förhållande till det skrivna ordet hade sett annorlunda ut om tillgången till biblioteksböcker så länge jag kunnat minnas varit så överflödande fri att jag hade blivit blasé och tröttnat på hela fenomenet bibliotek och bokläsning.)

Den första jag minns är Muminpappans memoarer, som jag lånade första hösten i skolan, och som fick pappa att fråga mig om jag visste vad memoarer betydde. Det var någon sorts berättelse trodde jag, och sedan fick jag lära mig ett nytt ord. Pappan och havet var obegriplig och tråkig, men Trollkarlens hatt var ett fascinerande och skimrande sommaräventyr, och Kometen kommer hotfullt spännande. Jag lånade dem om och om igen, och sög i mig Tove Janssons språk så totalt att de första dagboksanteckningar jag skrev i åttaårsåldern är rena plagiat av hennes sätt att skriva, kompletta med i efterhand infogade ”författarens anmärkningar”.

Nu är ju inte Tove Janssons muminböcker bara ljuv barndomsnostalgi, utan den där sortens böcker man kan bära med sig genom livet för att hitta nya guldkorn i. Min första akademiska text var en berättarteknisk analys av Pappan och havet, och som den boken hade växt till sig i mina ögon när jag var tjugo fyllda och halvt ihjälskrämd av de litteraturvetenskapliga studierna. Därmed inte sagt att muminböckerna inte skulle inge sin läsare en känsla av trygghet – men det är tryggheten i att veta att när jag öppnar den här boken är jag i mycket goda händer.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

h1

02 – En bok jag har läst fler än tre gånger

februari 5, 2011

Frågorna i den här utmaningen är så definitiva. Jag skulle kunna skriva ett sidantal motsvarande en smärre roman om de flesta av dem, men jag tror inte riktigt att det skulle vara motiverad tidsanvändning från vare sig min eller eventuella bloggläsares sida, så jag försöker svara enligt principen ”blunda och välj”.

Jag tillhör de där som har läst Ronja Rövardotter allra minst tre gånger. De första gångerna andlöst, i barndomen, när jag inte kunde låta bli att låna hem den från biblioteket fast jag hade läst den förr. Sedan igen, lite mera eftersinnande men fortfarande förtjust, när jag hittade en ljudboksversion i tonåren.
Ytterligare i tjugoplus-åldern, bland annat till en kurs om folklore i litteraturen där min primära uppgift var att granska de övernaturliga väsen som förekom i boken. En uppgift svårare än jag väntat mig, eftersom jag hade fullt upp med att fascineras av vilken fantastisk relationsroman det här var. Något år senare läste jag den tyska översättningen som språkövning, med den svenska versionen nära till hands för att kolla upp ord som inte fanns i min tysk-svenska ordbok.
För mig är Ronja Rövardotter, bortsett från en barndomsfavorit och en äventyrsberättelse, kanske framför allt en berättelse om hur det är att vara människa – alltså det här jag egentligen söker i all litteratur.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

h1

Rosa sommarläsning

juni 17, 2010

Senaste dagarnas läsning har varit av den knallrosa sortenPilträdens systrar: Vänskapen växer, av Ann Brashares. Utmärkt läsning för en Ika sommartid när jag vill ha något att sjunka in i utan motstånd. Ann Brashares är författaren som skrev om Systrar i jeans, och det är väldigt tydligt att Pilträdens systrar är en uppföljarserie. Tre tjejer den här gången, sommaren före high school. En vänskap som har en hel del år på nacken, men som liksom har runnit ut i sanden den senaste tiden. man växer upp, får nya kompisar, blir någon annan och tycker plötsligt inte att man går så bra ihop med personerna från det tidigare livet.
Pilträdens systrar har väldigt mycket gemensamt med sina föregångare. De tillbringar sommarlovet åtskilda, de skriver brev till varandra när allt känns som värst (men till skillnad från jeans-systrarna skickar de oftast inte breven) och de kommer ut som lite mognare individer på andra sidan sommaren. För att jag och andra läsare inte ska sucka trött över hur mycket den här boken har gemensamt med de tidigare böckernas koncept har Brashares förekommit oss och skrivit in de äldre tjejerna i handlingen. En av dem får till och med en statistroll utan repliker. Framför allt ser Pilträdstjejerna Jo, Polly och Ama väldigt mycket upp till systrarna i jeans, och försöker ibland kopiera deras koncept. Charmigt och avväpnande.
Litteraturnörden i mig känner ett behov av att påpeka att det här inte är Stor Litteratur på väg att kanoniseras. Nej, inte alls. Men den fungerar väldigt bra som verklighetsflykt ett par sommarkvällar när jag är trött efter jobbet. Visst, jag befinner mig bortom målgruppens ålder och ibland blir det lite väl tydligt vad författaren försöker säga med sina olika karaktärer. Jag kan inte låta bli att charmas ändå, eftersom det är så fina saker, saker som tjejerna dessutom tillåts komma på alldeles på egen hand.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

h1

Bokfrågornas ABC: K

april 28, 2010

Bokstaven K, från lilla O.

1. Självklart måste det bli K som i kärlek idag. Berätta om ett kärlekspar i litteraturen som du tycker om.

Kan inte låta bli att ta det par som jag ideligen lägger ut texten om. Paret hittas i favoriten Jerusalem av Selma Lagerlöf, och det här är alltså en spoilervarning för den som planerar att läsa boken och inte vill veta hur det går.
Ingmar och Barbro, det här otippade, arrangerade paret. Om och om igen återkommer jag till dem, hur de mot sin vilja gifter sig med varandra, hur de går omkring och plågas av skuld på var sitt håll, plågas av att situationen är vad den är och av att de inte har förmågan att vara vad de borde vara. Och sedan: Att det blir ett kärlekspar av dem trots allt. Att Ingmar ges en chans att välja om, och att han väljer Barbro framom Gertrud. Att han förstår att vad han en gång ville, det vill han inte längre. Det här är banne mig en av de vackraste kärleksskildringar jag har läst. Kanske för att den är både obändig och trösterik? Kanske för att den är en berättelse om saker som blev så fel och som ändå med tiden omvandlas till något som är rätt.

2. Krig är inte lika muntert, men jag vill ändå att du berättar om en bok som på något sätt handlar om krig.

Vibeke Olssons Molnfri bombnatt skulle jag kunna nämna än en gång, för att den för mig är den ultimata skildringen av Tyskland under andra världskriget med alla dessa frågor om skuld, val och ansvar. Men för att variera mig lite (jag inser ju att dessa ABC-utmaningar för min del har kommit att handla om ett fåtal titlar som återkommer väldigt ofta) kan jag i stället skriva om en annan favorit sedan lång tid tillbaka – Elizabeth Jane Howards Cazalet-krönika. De fyra böckerna utspelar sig under åren före, under och efter andra världskriget. Howard beskriver en engelsk storfamilj i övre medelklassen som på olika sätt förhåller isg till kriget som rullar in över dem – eller snarare bortom dem, eftersom familjemedlemmarna tillbringar en stor del på lantstället Home Place, tämligen skyddade från bombningarna. Och ändå finns kriget förstås hela tiden med – familjemedlemmar som saknas och dör, ett uppväxande släkte som fastnar i någon sorts limbo i väntan på att livet ska kunna börja, och sedan, när freden äntligen kommer inte riktigt vet vad de ska göra av sig själva. Mest utrymme tar egentligen de tre kusinerna Louise, Polly och Clare, som påstås vara skildringar av författarinnan själv i yngre år. Jag har De ljusa åren och I krigets skugga, seriens två första böcker, i bokhyllan och det finns alltid ett mer eller mindre latent sug efter att stiga in i familjen Cazalet och deras värld än en gång.

3. Berätta om en bok där korrespondens via mail, brev, sms eller något annat spelar en stor roll.

Snöleopardens år av Anita Eklund Lykull, en enda lång brevväxling mellan två tonårstjejer. Det börjar vara många år sedan jag läste den, och kanske minns jag den som bättre än vad den egentligen är. Eklund Lykull var i alla fall en författare som följde mig under åren mellan 12 och 22, en författare vars böcker jag slukade under stor njutning.

4. Vem är din favoritförfattare av kåserier och/eller krönikor?

Kåserier förstår jag mig inte på. Det låter kanske som om jag saknar humor, men jag tror att det handlar mera om att många av de där sakerna som ska vara så väldigt roliga (komedier i filmform är ett annat exempel) försöker lite för mycket. Jag skrattar oftare åt annat, den där lite torra humorn. Eller för den delen, riktigt fåniga insideskämt i rätt sällskap. Men kåserier tycker jag faktiskt mest är tråkiga.
Krönikor (eller kolumner som vi ofta säger på den här sidan vattnet) gillar jag däremot. Allt är inte bra, men ofta glimtar det till. Patrik Hagman och Hanna S Backman tillhör kolumnisterna i Vasabladet, och jag blir alltid lite extra glad av att se deras porträtt på debattsidan och veta vad som väntar.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,