Archive for augusti, 2010

h1

Just nu:

augusti 31, 2010

Upptäcker jag Duffys Distant Dreamer som har något mäktigt sorgset i stråkarna som nästan får mig gråtfärdig av rörelse.

Tycker jag hjärtligt illa om tidiga kvällar när morgonen flåsar en i nacken innan man ens har hunnit lägga sig.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Annonser
h1

Sommaravsked

augusti 30, 2010

You’ll remember me when the west wind moves among the fields of barley

Jag är lite präglad på Fields of Gold den här sensommaren, och jag tror att det egentligen är ett sätt för mig att göra mig själv medveten om att jag inte har haft den där fotosessionen med gyllengula fält i kvälls- eller morgonljus* som jag har gått och föreställt mig i vad som känns som månader. Det bara blev inte, och nu finns det mest bara stubb kvar kring föräldrahemmet. Men Fields of Gold kommer för mig, och jag sjunger den både när jag plockar blåbär och hör spannmålstorkarna i den avlägsna bakgrunden ena helgen, och när jag fotograferar den allt mera gråbruna veteåkern i grannskapet en annan helg.

Sommaren tippar över kanten och blir höst just nu, och som brukligt är den här tiden på året stör det mig. Jag blir inte färdig med somrarna, aldrig så pass att jag likt andra börjar längta höst. Jag hinner aldrig längta innan den är här. Alla andra årstider kan man längta efter – vintern för att få lite snö i stället för slasket, våren för att få se ljuset och livet återvända, sommaren för att få se solen, värmen och växtligheten slå ut i blom. Men hösten, som tar sommaren ifrån oss och låter mörkret rulla in… Det hjälper inte fullt ut att luften blir hög och klar och att träden snart ska stå i lysande färger. Jag går och sörjer sommarljuset och det varma havsvattnet istället, och blommorna som har blommat ut.

Det är kanske symptomatiskt på mer än ett sätt att jag har så svårt att skiljas från sommaren. Den obevekliga hösten är så mycket en påminnelse om det man inte hunnit den här sommaren, det som inte blev.

* As if, säger jag bara. Den tiden morgonljuset är gyllene och jag är vaken är jag i stan. När jag inte är i stan och jobbar finns det liksom inga chanser någonstans alls att jag skulle stiga upp tillräckligt tidigt för att fota i morgonljuset. Morgonljus, det är det där vackra som skymtar förbi medan man på ett sällan behagligt sätt försöker ta sig till jobbet så fort som möjligt.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

h1

Kall återträff

augusti 23, 2010

Har återträff med havet ikväll, även om halsen fortfarande ömmar av och till. Det måste ändå vara någon måtta på avhållsamheten, och när jag insåg att det gått två veckor sedan jag senast varit i havet tyckte jag att det fick räcka.
Någonstans under de här två veckorna har jag missat övergången mellan ljummet sommarhav och avsvalnande sensommarhav. Kallt är det i luften, med höstens klarhet, och jag fryser om händer och fötter redan på land. Havsvattnet är inte nådigare temperaturmässigt, och jag har blivit ovan. Väl på land efteråt kommer känslan ändå så småningom – värmen som kryper utåt inifrån, hettan som påminner om förra veckans feber. Ljuvligt. Av de kalla händerna och fötterna finns inte längre ett spår.

Nu återstår att se om kalla havsbad efter två veckors förkylning skrämmer iväg det sista av förkylningsviruset, eller får det att återvända med förnyad styrka.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

h1

hej fina torsdag!

augusti 19, 2010

Mmm, så nöjd. Jag har i princip inte ont i halsen alls, även om den fortfarande är kittlig och irriterad. Jag kan prata och till och med sjunga, om än med lite lagom whiskeyhes röst. Har varit tillbaka på jobbet för andra gången under den här förkylningen, och rösten har hållit hela dagen. Jag borde antagligen inte sjunga, men kan naturligtvis inte låta bli bara för att det är så befriande att kunna göra det igen. Det känns som att inte längre vara instängd i sig själv.

För att toppa det hela såg jag ett sanslöst bra avsnitt av Grey’s när jag kom hem. Läser efteråtpå wikipediasidan att avsnittet skrevs för att avsluta första säsongen, och det förklarar antagligen varför jag upplevde det som så extraordinärt bra. Naturkrafter och extrema situationer och schamaner och olika sätt att hantera smärta… Jag är så förtjust i den här serien just nu, i den medicinska dramatiken och i de där människorna. Jag hör rykten om att den kommer att spåra ur så småningom, men så här i början av andra säsongen är den bara njutbar rakt av.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

h1

sommarläsningen i enkätform

augusti 19, 2010

Bokhora gör avslöjanden om svenskarnas sommarläsning och vill veta ännu mer.

1. Bäst i sommar?

Njutbarast för stunden var åtminstone Lisa Bjärbos Det är så logiskt, alla fattar utom du. Den påminde mig om hur mycket jag har saknat att fastna sådär rejält i en bok, att läsa så intensivt att man nästan glömmer att andas.

2. Sämst i sommar?

From the Shadow of the Northern Lights. Nu ska jag vara lite gnällig – det hörs ju på titeln att den här engelskspråkiga serieantologin bestående av svenska alternativserier inte ska vara direkt gullig och glittrande, men hjälp ändå vad jag kan bli trött på den här typen av seriekonst. Med undantag för ett par ljusglimtar består den här antologin av serier där man försöker vara så skruvad och äcklig och allmänt konstig som möjligt, dessutom tecknade så att det ska se så ansträngningsfritt och frånstötande ut som möjligt. Nej, jag får uppenbarligen inte vara med och leka med det där coola gänget där alla är så alternativa och tycker att alla kan rita serier bara man vill och har en tillräckligt skruvad historia att berätta. Lär er teckna, serietecknare! Det behöver inte vara naturalistiskt avbildande, men det där krafsandet som bara signalerar brist på engagemang ger mig irriterade utslag i hjärnans bildcentrum. Fatta: ”jag kan inte rita” är ingen stil, det är en brist.

3. Vad har du helst läst på stranden?

Jag läser öht inte på stranden. På stranden är man för att simma, alternativt för att promenera längs vattnet. Det där med att ligga stilla i solen på het sand är inte min grej. Jag sitter hellre på en brygga i kvällssolen, eller ligger i skuggan under ett träd. Under bryggsittande och liknande har jag läst det jag läst annars, minns t.ex. rätt många sessioner med Sarah Dessens The Truth About Forever och Lena Silváns Så länge jag kan se.

4. Var har du läst mest?

I soffan (eftersom den har läsljus under större delen av dygnet sommartid), på närbelägna bryggor och medan jag har ätit lunch på jobbet – antingen i matsalen eller på takterrassen.

5. Har du haft något läsprojekt under sommaren som du lyckats eller misslyckats med?

Mitt läsprojekt för den här sommaren har varit och är att läsa över huvud taget, att inte lägga av. Det brukar nämligen bli lite vingligt med läsningen sommartid, och jag trivs inte med att vara en o-läsande person. Hur jag har lyckats? Hittills ganska bra. Bottennoteringen kom i juni med fem utlästa böcker.

6. Nämn en ny bok som du har köpt i sommar!

Sannerligen inte ny som i oanvänd, men ny i min bokhylla: Judy Blumes Sommarsystrar, en sliten pocket som jag köpte under en av loppisdagarna på torget. Kostade inte mycket och hade sett sina bästa dagar, men det var intressant att återse en gammal favoritförfattare från gränslandet mellan barndom och tonår. Sommarsystrar är skriven för vuxna, och det märks, på gott och ont. Jag bar den med mig i ett par veckors tid och gav den ännu gråare och mjukare hörn än den hade när jag betalade två euro för den. Dessutom fick den utgöra startskottet för lite läsning på temat beach house-litteratur, eftersom den efterföljdes av Jenny Hans Sommaren jag blev vacker – men den är en annan historia eftersom jag lånade den från biblioteket.

7. Vad ser du fram emot att läsa i höst?

Det här har jag sagt så ofta att det börjar bli lite av mitt läsmantra: De där berättelserna som suger mig in så att jag kommer ut alldeles vimmelkantig och lätt främmande för min egen värld. Må det sedan vara klassiker eller debutanter.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

h1

Förhastade slutsatser

augusti 17, 2010

eller: saker jag kommer på mig själv med att ta för givet med jämna mellanrum:

Att man kan låsa upp trapphusdörren genom att vifta med nyckelknippan framför den, precis som jag gör med alla låsta dörrar på jobbet.

Att datorn kommer att stängas av när jag har stängt ner webläsaren, att det senare är synonymt med det första. (Det här brukar faktiskt förbrylla mig vissa kvällar. Jag borstar tänderna och undrar varför datorn aldrig slocknar, jag stängde ju av den. Eller vänta, jag kanske bara stängde av Firefox nu igen…)

Att teet brygger sig själv när man har kommit så långt att man tömt och sköljt ur tesilen, valt te och fyllt tesilen med de nya tebladen. Hälla över kokande vatten också? Ingick inte det i paketet?

Läs även andra bloggares åsikter om

h1

Ge mig mera Grey’s!

augusti 16, 2010

Jag upptäckte nytt knark under de här gångna dagarna när jag har tillbringat mycket tid (halv)liggande i soffan. Efter att ha sett sista avsnittet i min hemlånade Doctor Who-säsong, alla fyra avsnitt i miniserien Lost in Austen (som jag nog ska se om någon gång när jag inte har läskigt hög feber och kan vara lite mera uppmärksam) och sju avsnitt Buffy började jag se på Grey’s Anatomy (eftersom jag tänkte att en sjukhusserie med fokus på lite värre åkommor än tonsillit skulle ge mig annat att tänka på än hur ont min egen hals gjorde). Lite skeptisk till en början, men nu är jag såld.
Jobbade första dagen som konvalescent idag, kom hem sur av trötthet och med begynnande huvudvärk och ordinerade mig själv soffläge och ett avsnitt Grey’s. Make that two, förresten.

Jag gillar personerna i serien, jag gillar deras ambitiösa kämpande, och jag gillar musiken. (Gillar också att varje avsnitt är döpt efter en låt.)
Och i och med att jag nu officiellt inte får simma i havet eftersom kroppen fortfarande inte är frisk och inte har någon röst alls kvar är det ju lika bra att jag ägnar mig åt asocial sysselsättning i form av tv-serier.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,