Men så gör något!

Läser Edith Whartons The Age of Innocence och tänker på hur lite vettig sysselsättning välbeställt folk förr i världen ägnade sig åt. Och just den sortens bok läser jag som ljudbok medan jag diskar, vandrar uppför trapporna till torkvinden med mina våta lakan och balanserar på en stol i badrummet för att hänga upp nytt duschdraperi.

Läs även andra bloggares åsikter om Edith Wharton, sysselsättning, ljudböcker

Skottdagspresenten

Bonusdag i kalendern, men hur mycket februari det än står känns det ändå mycket mera som mars. Jag firar skottdag med en efterlängtad antologi i min hand. Tänk, den kom till sist. Och tänk, där finns min novell i tryck mellan bokpärmar och mellan andras noveller. Jag måste läsa den än en gång – men för första gången från boksidor. Hetsläser den på jobbet innan jag hunnit komma hem till mina egna exemplar som väntar på dörrmattan, drar en liten lättnadens suck över att det bara finns ett ställe där jag desperat vill ta till rödpennan. Allt annat kan jag leva med.

Läs även andra bloggares åsikter om skrivande, antologier, skottdagen

Boring!

Triumfen i att äntligen ha lyssnat färdigt på Brobyggarna!
Under veckorna kring flytten när jag ständigt hade praktiskt fixande att ta itu med lyssnade jag mig genom nästan en bok i veckan, men mötet med Guillous historieskrivning saktade ner farten rejält.

Låt mig säga så här: ja, jag vill veta hur det ska gå för huvudpersonerna i boken men nej, jag vill egentligen inte läsa vidare eftersom Guillous framställan är så mördande tråkig. I fortsättningen hoppas jag att någon skriver en spoilerspäckad resumé av de följande delarna.

Brobyggarna är en berättelse om två (plus en försvunnen) norska bröder vid 1900-talets början. De faderlösa bröderna visar sig vara häpnadsväckande begåvade och beger sig efter ingenjörsstudier i Dresden ut i världen för att bygga broar. Sedan urartar det hela till någon form av förvuxen pojkbok med långa och mycket ingående skildringar av extrema väderfenomen i Norge, brokonstruerande och storviltsjakt i Afrika. Bröderna är närmast äckligt präktiga och välartade, framför allt när det gäller synen på arbetares och kvinnors rättigheter och afrikanernas människovärde. Må vara att andra individer och andra nationaliteter beter sig illa i kolonierna, men se inte Guillous skapelser, icke. Inte så fullmatade med det tidiga 2000-talets moraluppfattningar som de är.

När jag vill ha historiska skeden framställda i romanform håller jag mig fortfarande hundra gånger hellre till Vibeke Olsson än till Jan Guillou. Hennes karaktärer känns mänskliga, de förändras och utvecklas. Hans karaktärer är figurer i en pojkbok som förblir märkligt schablonmässiga boken igenom.

Läs även andra bloggares åsikter om Jan Guillou, historiska romaner, Brobyggarna, pojkböcker

Men åååh

Men ååååh. Ååååh.

Nu har jag läst ut Johanna Lindbäcks senaste – Välkommen hem – och är alldeles stjärnögd. Åååh, vilken ljuvlig liten skapelse!

Jag har tänkt så mycket smart om den här boken medan jag läste, men nu när den är utläst är jag inte förmögen att få ur mig något annat än förnöjda suckar.

Läs även andra bloggares åsikter om Johanna Lindbäck, Välkommen hem, litteratur, läsning, böcker, förtjusning

Ljug för mig

För några minuter sedan lyssnade jag färdigt på Alex Schulmans Att vara med henne är som att springa upp för en sommaräng utan att bli det minsta trött, en sån där ljudbok som jag lyssnade på för att den fanns på biblioteket och för att den dessutom inkluderade en mp3-skiva. (Det är skrämmande hur lätt man kan övertyga mig om att lyssna på snart sagt vilket litterärt verk som helst bara för att det kommer i mp3-form och för att jag därmed slipper mata in 15-20 cd-skivor för rippande en åt gången i datorn.)

Jag tänker medan jag lyssnar att jag så mycket hellre hade velat läsa den här sortens historia i romanform. Alla de här rakt-ur-livet-böckerna blir så oantastliga. Hur kan jag komma här och ha en åsikt om hur han upplever sina känslor för den så omtalade Amanda Widell?
Fast det gör jag, och det har jag. Ibland glimmar den till, den här korta lilla boken, men då handlar det oftast om när Alex beskriver situationer där Amanda inte är inblandad. För så fort hon kommer in i bilden är det i form av kvinnan på piedestal. henne som han avgudar, som han inte är värdig, hon som liksom fortsätter att vara hans ouppnåeliga idol hela tiden. Ta det här att han hela tiden skriver om henne med för- och efternamn. Vill han föra fram henne som någon form av varumärke?

Visst är hans fumlighet och nervositet under de första träffarna rörande, men också pinsam. Jag tycker att det är pinsamt att läsa om hur andra människor hänger ut sina liv i form av en roman som inte är någon roman, jag står där och sympatiskäms medan jag hör honom läsa och berätta.

Det är något som skaver i det självbiografiska, i att dessutom skriva om något som hände alldeles nyss medan man fortfarande minns det klart och måste förhålla sig till sanningen. Att skriva om människor under deras rätta namn, att återberätta händelserna som de skedde så att även den som betraktade skeendet från utsidan ska kunna känna igen sig.

Jag vill ha lite lögn i form av fiktion. Jag vill ha en författare som utgår från något – sin våldsamma nervositet och fumlighet under första träffen med kvinnan i sitt liv, och sedan sätter sig ner och funderar över hur han skulle kunna gestalta den känslan litterärt. Det är känslan jag vill åt, och inte det här självbiografiska och ”autentiska” som inspirerade texten.

Läs även andra bloggares åsikter om Alex Schulman, ljudböcker, Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött, fiktion, verklighetsbaserat, självbiografier, sanning, lögn, litteratur

En inte riktigt godkänd version

Häromveckan hittade jag filmatiseringen av Audrey Niffeneggers Tidsresenärens hustru i bibliotekets dvd-hylla och kunde inte motstå frestelsen att se den. Olika framställningar av samma berättelse är ju alltid intressant.

Fast just i det här fallet var besvikelsen större än förtjusningen. I filmversionen blir den här berättelsen för sötklibbig och platt. Jag kom ofta på mig med att minnas detaljer i berättelsen från min lyssning, detaljer som jag tyckte så mycket om när jag lyssnade på boken. Det blev så lite kvar av berättelsen när den gjordes om till filmmanus, så lite kvar av den här berättelsen som jag levde med under flera veckor.

Dessutom har jag en del problem med Rachel McAdams i rollen som Clare. I min läsning av berättelsen hade Clare betydligt mera skinn på näsan, och var inte sådär hjälplöst gullig som McAdams. Jag fattar inte riktgt grejen med att vuxna kvinnor på film ska spelas av skådisar som ser flickaktigt söta ut, och som sedan ges ungefär lika lite handlings- och personlighetsutrymme som den klassiskt söta flickan. Clare var ju en egen person i boken, och inte enbart ett gulligt förälskat bihang till huvudpersonen.

Läs även andra bloggares åsikter om Tidsresenärens hustru, Audrey Niffenegger, filmatiseringar, film, Rachel McAdams

Antingen eller

Hittade hos bland annat Bokbabbel, men listan härstammar från enligt O.

Morgonpigg eller nattuggla? Definitivt.

Bibliotek eller bokhandel? Kanske ännu mera just nu när jag har levt mer eller mindre i kappsäck de senaste månaderna. Det är så skönt att upptäcka nya bibliotek, och så skönt att få lämna tillbaka böckerna innan man flyttar.

Adlibris eller Bokus? Bokus är inte så inne på att ha kunder i Finland.

Ljudbok eller e-bok? Om jag ändå ska läsa själv kan jag ju lika gärna göra det från papper.

Inbunden eller pocket? Egentligen ganska dött lopp, eftersom det beror så mycket på utgåvan. Läser gärna inbundet, om den inte är väldigt klumpig. Pocket funkar iofs också bra, om den inte är tryckt med hopklämd pyttestil.

Vampyrer eller zombies? Kan inte säga mig vara överdrivet förtjust i någondera, men vampyrer får mig att tänka på Stephenie Meyers sliskiga böcker och därmed väljer jag zombies i ren självbevarelsedrift.

Camilla Läckberg eller Jan Guillou? Pass. Har inte läst någondera, men inbillar mig ändå att Guillou har ett mera välfungerande språk.

En i taget eller slalomläsning? Om romaner i pappersform, ja. Sedan har jag ju oftast ett seriealbum och en ljudbok på gång också, för att inte tala om de evighetspausade novellsamlingarna.

Bokmärke eller hundöra?

Chips eller choklad?

Biografier eller memoarer? Har ingen större skillnad, men lutar mer åt memoarer just nu eftersom jag läser Knausgård igen.

Skräck eller chick litt? Dött lopp. Den sistnämnda börjar jag förstå att hålla mig ifrån, den förstnämnda börjar jag först nu nosa lite på.

Boken eller filmen?

Twitter eller Facebook? Nej, jag fattar fortfarande inte grejen med Twitter.

Strindberg eller Heidenstam? Iofs bara för att jag inte läst Heidenstam.

Kokbok eller bakbok? Mer användbart.

Te eller kaffe? Undantagslöst.

Rött eller vitt?

Boklördag eller ViLäser?

Man Booker Prize eller Augustpriset? Augustpriset är mer inarbetat i min omgivning.

Läs även andra bloggares åsikter om enkäter, litteratur, läsning, läsvanor

2,5 timmar i Mattisborgen

Tar färjan över till Sveaborg efter jobbet (önskar att jag gjorde det oftare) och äntrar vad som känns som Mattisborgen (men som egentligen heter Det goda samvetets teater) för att se årets sommarteater Ronja Rövardotter. Sällan har en spelplats och en pjäs passat så absurt väl för varandra som de här båda. Och Ronja Rövardotter är fortfarande en av de där fulländade berättelserna som jag kan spegla mitt eget liv och mina egna tankar mot hur många gånger som helst. Varje gång jag återvänder till den väcker den något nytt i mig. I kväll tar jag den till mig med ögon för samvetsfrågor och fördomar, med tonvikt på personligt ansvar och utveckling.

Läs även andra bloggares åsikter om Ronja Rövardotter, berättelser, litteratur, Sveaborg

Fastnaglad i nyhetsflödet

Vi pratar om Norge idag, vi få som är i jobb. Hur obegripligt det är. Hur det hade kunnat hända utanför vårt fönster. Vad som kommer att hända nu – hur länge media kommer att snurra Norge som huvudnyheter och hur det här kommer att påverka de mer eller mindre högerextrema partierna.

Jag kommer på mig själv med att fortfarande kasta mig över alla relaterade nyheter. Tänker på en diskussion tidigare i dag, om varför vi trycker i oss hela det hör nyhetsflödet, går upp i det. Kanske är det just för att det fortfarande är så obegripligt. Jag läser för att försöka förstå hur det var möjligt.

Litteraturvetaren och kulturnörden i mig undrar när de första skönlitterära böckerna med koppling till Utöya-massakern kommer. Inte de dokumentära skildringarna av dem som var med, utan skönlitteraturen som sätter in händelsen i ett annat sammanhang. Vad vi kommer att göra av den här händelsen som naglat fast oss i nyhetsflödet, som fått oss att samlas för att tända ljus och begrunda det ofattbara i att en enda människa kan åstadkomma så mycket skada. Och om vi kommer att plocka något gott ur den också – nödvändiga diskussioner, kanske, eller en större omtanke om varandra.

Läs även andra bloggares åsikter om Utöya, massaker, nyhetsflöde, mediabevakning, litteratur

Lever farligt i databasen

Är hemma hos föräldrarna för en österbottnisk jobbvecka och lever ännu mer kappsäcksliv än vanligt den här sommaren. Så när jag läser om en intressant bok på bokhora och inte har med mig min Book Notes där jag brukar anteckna titlar att leta efter lever jag lite biblioteksfarligt och lägger in en reservation på den i Helsingforsbibliotekens databas.
Så här några hundra kilometer från min lilla (lyssna till ironin!) bibliotekshög är den så lätt att förminska i tanken, och så lätt att föreställa sig att jag kommer att ha läst ut både ett och annat, för att inte säga alltihop, av det jag släpat med mig hit upp i norr innan jag återvänder.