Archive for april, 2007

h1

österbottenhelg, mestadels i verkligheten.

april 30, 2007

I gammal vanlig ordning leder österbottenvistelse till mindre bloggande. Jag kan ju om inte annat beskylla laptopens tangentbord som jag inte alls kommer överens med. Det krävs mycket korrekturläsande och rättande i de texter jag skrivit på laptoptangentbord…

Tog tåget upp på fredagen, läste ut Vibeke Olssons Molnfri bombnatt under resan, och var ytterst förvirrad när tåget närmade sig Tammerfors station och jag såg upp från boken och hamnade i verkligheten, som plötsligt var så främmande. Ett ögonblick trodde jag faktiskt att de stommar till skogmaskiner som man ser på Metsos gårdsplan var stridsvagnar. Jag är lättpåverkad, och Olsson skriver så att man inte kan låta bli att lämna verkligheten. Undra på att det blir lite av en kulturchock att komma tillbaka till sin egen tid efteråt.

Helgen har ägnts åt vänumgänge, loppisfyndande, sömnadsexperiment (kan man inte få studieveckor för allt som man lär sig av att sy om en stor oformlig skjorta till en figursydd blus med puffärmar?), klappande av katter och invigande av våffeljärn. Har försökt läsa, men det recensionsexemplar av Per Nilssons Svenne som jag verkligen borde läsa lockar inte alls just nu. Egentligen skulle jag ha läst den inför förra deadlinen för säkert två månader sedan, men två tredjedelar in i boken upptäckte jag att mitt exemplar var feltryckt. Nu har jag fått ett nytt exemplar och försöker komma in i handlingen igen. Jag vet ju att ämnet är viktigt och behjärtansvärt, men just nu har jag svårt att engagera mig och önskar lite dumt att Nilsson kunde skriva mer som Olsson. I alla fall lika medryckande.

Annonser
h1

Småflicksideal

april 25, 2007

Stjärnornas drömkropp ser ut som sjuåringens, skriver Aftonbladet. Fast, underförstått: Kompletterad med bröst då. Hur en kvinna som svält sig till size zero (d.v.s. storlek 32 alternativt XXS) fortfarande kan ha bröst kvar är ju lite av en gåta – men förvisso finns det ju alltid silikon.

Hur hamnade vi egentligen i en situation där det kroppsideal som framhålls för kvinnor är att ha ett midjemått som en åttaåring? Varifrån kommer denna strävan efter barnkroppen? Samma strävan syns i det allt mer hårlösa kvinnoidealet. Är det inte väldigt obehagligt att en kvinna för att vara attraktiv ska se ut som ett barn? Ger det inte ganska osmakliga pedofilvibbar?

Size zero antyder att man är så smal att man inte längre har någon storlek. Man har bantat sig själv till utplåning, man finns inte längre.

h1

Barnens litterära kanon

april 24, 2007

Den svenska kanondebatten går vidare, nu med ett inlägg av mera praktiskt slag. DN skriver om Skogåsskolan utanför Stockholm, där lärare och skolbibliotekarie har satt samman en egen litterär kanon. DN blåser upp Lena Kjersén Edmans uttalande om att det naturligtvis spelar roll vad barnen läser, inte bara att de läser. Hon jämför detta med att vi inte heller uppmanar barn att byta ut maten mot godis enligt tanken ”huvudsaken att de äter”. Jag tycker att jämförelsen är lite magstark, och närmare läsning av artikeln om Skogåsskolan och deras litteraturundervisning visar att fullt så här drastisk är inte lärarnarnas inställning. Tack och lov får man väl säga. I Skogåsskolan verkar man snarast använda kanon som ett hjälpmedel i undervisningen, inte som ett tvång utan mer som en stimulans. Talande är också det uttalande som högstadieläraren Lena Hägg gör: ”Men det absolut viktigaste var att vi fick råd att köpa bra böcker”. I så fall handlar det här inte så mycket om medvetet kanonbildande i sig, utan om att det projekt med extrafinansiering som har haft denna kanonbildning som mål har gett skolbiblioteket ökade resurser för inköp av bra litteratur i klassuppsättning.

Vad gäller Kjersén Edmans uttalande ger det ändå lite obehagliga vibbar. Jag tycker att det är onödigt svartvitt att framställa det hela som om valet står mellan att barnen antingen får läsa vad de vill så länge de läser och därmed enbart läser så kallad skräplitteratur, eller att de handleds av lärare och bibliotekarier och utvecklar god litterär smak. Det ena utesluter inte nödvändigtvis det andra, och dessutom tycker jag att man missar en viktig poäng här: Barn måste få känna att det är lustfyllt och roligt att läsa. Att läsning inte är något som man gör enbart för att läraren kräver det, utan att läsning kan vara en själlvald sysselsättning, att böcker kan vara något man längtar till och njuter av.

Jag var ett mycket läsande barn. Fem år gammal avkodade jag bokstäverna dess betydelse, och sedan konsumerade jag allt som ens kom i närheten av att vara barnlitteratur, saligt omedveten om fin och mindre fin litteratur. Jag slukade klassiska böcker i stil med Den hemlighetsfulla trädgården och Topelius Läsning för barn jämsides med långserieböcker om flickor med hästar alternativt barn som löser deckargåtor. Fasan vara att bli utan böcker. Lyckan var att gå till biblioteket. Jag läste mig genom hela min barndom, och böckernas litterära kvaliteter var en underordnad fråga. Jag kan inte se att jag skulle ha tagit skada av mitt frossande i böckerna om Sweet Valley-tvillingarna eller detektiven Kitty Drew. Ur läsande synvinkel var min barndom fantastisk, för att det fanns böcker omkring mig, och för att jag levde så skyddad från finkulturella pekpinnar. Jag kan aldrig minnas att någon skulle ha fällt nedlåtande kommentarer om de långserieböcker jag läste, alternativt ha försökt avråda mig från att läsa dem. Det var okej att läsa, och det var okej att läsa det mesta man kom över (även om mitt tolvåriga jag hade en känsla av att mina föräldrar inte skulle uppskatta de allersromaner som cirkulerade bland klassens flickor – inte så mycket för deras eventuella litterära torftighet, utan snarare för deras i sig tämligen oskyldiga erotiska skildringar).

Så ja – ge gärna skolbibliotekarier och lärare resurser för att köpa in och lyfta fram god litteratur, men ge också barnen fria händer att hitta favoriter bland långserieböckerna. Låt det inte bli en fråga om antingen eller – utan snarare både och. I sanningens namn ska väl också sägas att Kjersén Edman säger många väldigt bra saker också, även om DN:s reporter väljer att fokusera lite snett. Bland annat talar Kjersén Edman varmt för att återknyta till tidigare litterära upplevseler, och om att lärarna borde fortbildas för att kunna sätta rätt böcker i händerna på sina elever – utgående från elevrnas litterära preferenser.

När jag gick i högstadiet hade jag en del duster med min modersmålslärare. Det ska dock sägas att jag nu i efterhand tänker på henne med värme, och hoppas att hon inte bara kommer ihåg mig som en periodvis mycket obstinat elev. Under vårterminen i nian minns jag att vi hade ett större läsprojekt under hennes lektioner. Var och en tilldelades en bok att läsa, och boken samt dess författare skulle sedan presenteras inför klassen. Böckerna hade hon valt ut åt oss, och jag tror att hon kände vår litterära smak rätt väl efter nästan tre års undervisning. Jag minns att jag fick Mobergs Utvandrarna och att den gjorde mig alldeles tagen. Så tack, Marlene, för att du förstod att den var just vad jag behövde.

h1

Vårens lukter

april 24, 2007

Cyklar hem förbi en åker och drar in doften av fuktig lerjord, doften som gårdagens regn och dagens solsken väcker. Mina agrara gener får mig att le och tycka att det doftar underbart.

Hemma står fönstret öppet och från gården utanför kommer den omisskänneliga stanken av tändvätska. Jag grimaserar och stänger fönstret, ungefär som när grannen hemma på landet är ute med giftkaggen bakpå traktorn. Och än har grillsäsongen bara börjat. Är det bara jag, eller finns det fler som inte förstår hur man vill äta något som har tillretts i resterna av de där ångorna?

h1

Jessika Jungs saknad

april 24, 2007

Författaren är skapare till sin text, till boken jag läser – men när det gäller ljudböcker finns det ytterligare en person som påverkar texten – uppläsaren. Om allt klaffar mellan uppläsare, text, och lyssnare tänker man knappt på uppläsaren, eller också tänker man på uppläsaren som den som förhöjer bokupplevelsen och tar den till nya höjder. När det inte klaffar känns det bara fel, och uppläsaren ställer sig mellan mig och bokupplevelsen.

Det var lite så det kändes när jag började lyssna på Elisabeth Gileks Jessika Jungs saknad. Jag hade nyss lyssnat färdigt på Katarina Ewerlöfs inläsning av Svart stig och var fortfarande lite hög på upplevelsen av att ha lyssnat på en grymt bra deckare, tolkad av en grymt bra uppläsare. Och sedan kom Alexandra Rapaport in i lurarna, och det kändes inte alls bra. Jag värjde mig mot hennes röst. Nu tror jag egentligen inte att det här hade så mycket med Rapaports kvaliteter som uppläsare att göra, utan mer med det faktum att hennes röst kändes så fel. Jag har tidigare hört henne läsa Mästerdetektiven Blomkvist, och där funkade hennes röst mycket bra. Men under de två första skivorna av Jessika Jungs saknad kändes hennes röst märkligt barnslig. Sedan vande jag mig faktiskt sakteliga och kunde koncentrera mig helt på handlingen.

Jessika Jungs saknad har hyllats lite här och var, bland annat av en av bokhororna. Med inspiration därifrån skrev jag upp titeln på listan över böcker jag vill läsa någon gång, och sedan råkade den dessutom komma i min väg i ljudboksform. Lysande! Dock är jag inte beredd att stämma in i lovsångerna fullt ut. Jodå, det här är en riktigt bra deckare, med ett ovanligt och stimulerande perspektiv, men jag saknar fortfarande något som får mig att bli lyrisk på allvar, något som ger mig en wow-känsla. Jag rekommenderar den, men jag höjer den inte till skyarna.

Jessika Jung är den kulturintresserade tjejen som till sin egen och andras förvåning blir tillsammans med väktaren Johan. Efter vernissagen för en viktig utställning som hon har planerat, en vernissage som Johan aldrig kommer till, möts den arga Jessika av budet om att Johan knivhuggits till döds. Bråket om utställningen var deras första och sista gräl.

Jessikas och Johans förhållande var inte många månader gammalt, men trots det intensivt. För Jessika rådde det aldrig något tvivel om det seriösa i förhållandet, men omgivningen ställer sig mer frågande till hennes sorg – förhållandet var ju så nytt. Just skildringen av Jessikas sorgeprocess gör boken till en annorlunda deckare. Mordoffret är inte bara föremål för brottsplatsundersökning, han är en människa som saknas och sörjs.

Till deckarens övriga förtjänster hör också intrigen som är intressant och oförutsägbar. Allt är inte så enkelt som det först verkar, och Jessikas egna efterforskningar visar att det fanns mycket hon inte visste om Johans tidigare liv. Elisabeth Gilek kan konsten att berätta en deckarhistoria – hon lägger ut blindspår och leder läsaren på avvägar, hon trasslar till det och drar en vid näsan, för att sedan knyta ihop allt på ett lagom färdigt sätt. Personerna känns mänskliga och trovärdiga i all sin sårbarhet och i sina tillkortakommanden. Så varför kan jag inte höja boken till skyarna? Måste vara Alexandra Rapaports röst som inte alls kändes rätt för sammanhanget.

Elisabeth Gilek: Jessika Jungs saknad. Bonnier Audio 2006, 10 cd-skivor (c. 11 timmars speltid). Uppläsare: Alexandra Rapaport. ISBN: 9179534856

h1

tekniskt antiklimax

april 24, 2007

Planen var att jag skulle skriva något hurtfriskt och förnöjt om hur jag lyckats installera en nygammal hårddisk i min dator, och att allt avlöpt ack så väl och att jag därmed känner mig ack så tekniskt begåvad. Men därav intet, alltså. Nog fick jag hårddisken på plats, och alla sladdar och kontakter likaså, och allt såg så fint ut. Datorn startade så snällt, men sedan satte jag förnöjsamheten i halsen och ställdes inför världens antiklimax: Datorskrället vägrar inse att den begåvats med ny hårddisk. ”Ny hårddisk, vad är det? I mig? Du måste skämta.” Den är precis lika obstinat som när jag försöker koppla ihop den med mp3-spelaren.

Så det blev inget efterlängtat återseende av CSI Las Vegas. Jag fick i ren desperation titta på Angels in America istället. Förvisso kan det vara bra om jag tar mig genom den serien, eftersom jag såg de två första avsnitten redan i höstas. Men det hindrar inte att jag väldigt gärna vill kunna använda den hårddisk jag så noggrant skruvat fast i datorn.

h1

I en klass för sig

april 22, 2007

I en klass för sig är boken jag beslutsamt jagade rätt på efter att ha läst positiva omdömen om den i diverse bokbloggar. Lovord från höger och vänster – och dessutom en interantskoleskildring. Jag är svag för dylika, präglad som jag är av barndomens läsning av bland andra Enid Blytons S:t Clare-serie.

Detta är dock långt från barndomens tillrättalagda och sedelärande böcker om prydliga flickskoleelever. Fjortonåriga Lee lyckas bli antagen som stipendiat till ansedda internatskolan Ault, och befinner sig plötsligt i en främmande värld där de sociala spelreglerna ser helt annorlunda ut än hemma i småstaden. Lee, som är van att vara både duktig i skolan och hyfsat populär upptäcker att i en skola befolkad av rika, snygga och begåvade elever är hon plötsligt ingenting.

I en klass för sig följer Lees år på Ault, berättade av den något äldre Lee. Jag gillar berättargreppet – dels ger det Sittenfeld möjligheter att koppla ihop händelser oavsett kronologi, och dels gör det att mycket av det som tonåriga Lee tampas med och grubblar över redan är färdiganalyserat av den vuxna Lee. Berättaren är äldre och mer mogen än sin huvudperson, men kan ändå återge händelserna väldigt trovärdigt och ur ett ”så här kändes det”-perspektiv.

Jag är såld på Sittenfelds debutroman, som inte bara är en skildring av tonår och uppväxt, utan lika mycket en skildring av mänskliga sociala spel. Många gånger under läsningen hittar jag partier som beskriver situationer jag själv känner igen mig i och kan relatera till. Över huvud taget tycker jag att bokens styrka ligger i beskrivningarna av känslolägen och situationer. Allting blir levande som om jag hade sett det genom egna ögon. Helt klart något av det mest njutbara jag läst på länge.

Curtis Sittenfeld: I en klass för sig. Månpocket 2007, 443 s. ISBN: 9170014468