A-Ö

Lånar en alfabetslista i engelsk version av Nanó – lämplig sysselsättning under dag två av förkylningssjukskrivning.

A is for age: 27. Numera krävs det alltid en två sekunders tankepaus för överslagsräkning innan jag vågar svara på frågan.
B is for booze of choice: Vitt vin, allra helst Black Tower.
C is for career: Krokig. Har de senaste åren studerat samt jobbat inom så varierande branscher som journalistik, biblioteksväsende, lantbruk och barnomsorg.
D is for your dad’s name: Henrik.
E is for essential items to bring to a party: Rätt humör och lagom förväntningar!
F is for favourite song at the moment: Alanis Morissette – That I Would Be Good. Återupptäckte min förtjusning för flöjtinslaget i låten idag – det här måste vara den finaste flöjtanvändningen i populärmusik – någonsin.
G is for favourite game: Carcassonne, Trivial Pursuit, Alias, Alfapet och Rappakalja. Plus Singstar om vi pratar tv-spel!
H is for home town: Åbo.
I is for instruments you play: Spelar tyvärr inget (såvida man inte räknar det faktum att jag kan klinka julpsalmen O du saliga på piano med ett pekfinger), men sjunger desto mera.
J is for jam or jelly you like: Hallonsylt, fast allra godast är den hemgjorda gele som min kusins sambo gav familjen i somras. Jag vet inte ens vad den består av, men den är underbart god på skorpor!
K is for kids: Inga egna, allt fler i bekantskapskretsen.
L is for living arrangements: Otillfredsställande. Längtar efter egen ytterdörr!
M is for mother’s name: Inger.
N is for name of your crush: Haha, sånt tänker jag verkligen inte lägga ut på nätet! Dessutom har jag redan i flera omgångar bestämt mig för att han inte längre attraherar mig.
O is for overnight hospital stays: Inga alls, har inte ens behövt antibiotika de senaste 16 åren.
P is for phobias: Var paniskt rädd för getingar tidigare, men tycker att jag har bemästrat getingskräcken riktigt bra de senaste åren – jag är knappast värre än medeltalet. Hade intensiv spyfobi som barn också, men numera kvarstår bara lite lätta nojor när omgivningen blir magsjuk.
Q is for quotes you like: ”Att våga är att förlora foptfästet för en sekund. Att inte våga är att förlora tron på sig själv.” (Jag vet att det är uttjatat, men vissa av oss kan inte höra det nog ofta . eller snarare: kan inte leva efter det nog ofta.)
R is for relationship that lasted the longest: Nu skulle det här inte ens klassas som förhållande enligt de normala mönstren, men jag har levt i det och jag vet att det varade ett knappt år, beroende på vad man anser vara startdatum.
S is for sexiest living creature: Åh, det varierar beroende på humör.
T is for time you go to bed: Oftast för sent, väldigt sällan före midnatt.
U is for underwear: Ska vara i bomull. Stringtrosor och stoppade bygelbehåar är bannlysta i min garderob.
V is for vegetables you love: Tomat, lök och paprika hör till dem jag ofta och gärna använder.
W is for weekend plans: Åstadkomma något som kan tas för en kandidatavhandling.
X is for x-rays you’ve had: Det enda jag kan komma ihåg är att jag fick bihålorna rötgade för 16 år sedan.
Y is for yummy food you make: Jag strävar efter att all mat jag lagar ska kunna klassas som yummy, annars kan jag lika bra köpa färdigmat. Senast uppskattat av andra var i alla fall tonfisksåsen som vi åt i dagarna två på Vårdö.
Z is for zodiac sign: Fiskarna.
Å är för åt dem som du vill skicka listan vidare till: Nej, jag tänker inte utmana någon, men den som känner sig inspirerad kan ju plocka den med sig. om någon är superinspirerad och vill göra en svensk version lovar jag att svara på den också!
Ä är för älsklingstrend: Måste säga att jag har kommit att uppskatta det rådande tunikamodet, även om jag alltid tycker att jag är för lång i förhållande till tunikan för att likt alla andra bära den med leggings.
Ö är för en önskan just nu: Att förkylningen inte tänker sätta sig på rösten. Fred på jorden, mat åt de svältande och allt det där.

Andra bloggar om: listor, utmaningar

Ikas ordbok 4

Febertermometer. Prylen som siffermässigt bekräftar att det var rätt beslut att lämna cykeln i stan och ta bussen hem från jobbet.

Nu ska jag lägga mig med en bok eller två och invänta eventuella hallucinationer.

Andra bloggar om: feber

Vardag efter Vårdö

Vardagen blir så mycket gråare efter intensiv helg inkluderande körresa till Vårdö. Det hjälper inte ens att solen skiner och att jag kom hem till två dagars skönt ensamboende.

För nej, jag vill inte förhandla med obstinata och otacksamma ungar just nu, jag vill ha lite mer av helgens stämning. Mer av mina sköna körkompisar, mer av konsertnerver och koncentration, mer av underbart vackra, vilsamma och idylliska Vårdö. Mer knasiga skämt och oavsiktliga undertoner, mera utsikter och insikter – hur fruktansvärt nervöst och skrämmande det är att göra karaokepremiär (till den grad att det överträffar solosjungande inför publik- men ÅH vad jag är stolt över att jag går på i ullstrumporna och försöker bortse från hjärtklappningen, besegrar mina egna hinder). Hur ett solo som legat osjunget i tre månader plötsligt låter bättre än det någonsin gjort – i både mina och andras öron.

Och hur skönt det än är att sova i sin egen säng är det nedslående tråkigt att vakna ensam, utan de andra.
Igår vaknade jag till sol och ljudet av fågelsång utanför fönstren, och lite senare till Mendelssohns bröllopsmarsch framförd på orgel – samt spridda fnitter och morgonsömnigt förvånande ansikten. Förstår ni att det smakar trä att vakna av den sedvanliga väckarklockan morgonen efter?

Efter den här helgen tror jag att jag sjunger i världens härligaste och mest utvecklande kör. Tack allihop för att ni finns, och för att ni gör det ni gör!

Andra bloggar om: körsång, Vårdö

Ikas ordbok 3

Selektiv artighet. Körkompisen J:s beskrivning av det hon ägnade sig åt när hon efter att ha lyft bort väskan från sätet bredvid sig på den tämligen fullsatta bussen från hamnen nästan omedelbart satte tillbaka den – eftersom bussen äntrades av ett gäng lindrigt nyktra killar.

Vad är vad, vem är jag?

Lättövertalad som jag är deltar jag i Pappers läsarundersökning (okej, det har säkert med saken att göra att man kan vinna en iPod). Fast sedan kör jag fast. Det börjar med att jag ombes uppge hur många timmar i veckan jag ägnar åt datorer/webben, och jag baxnar inför uppgiften att räkna samman och sedan stirra sanningen i vitögat. Men det blir värre. Papper vill också veta hur många timmar per vecka jag ägnar åt hälsa och utseende respektive idrott och motion. Guldläge för hårklyverier. Jag kom nyss hem från ett pilatespass – är det motion eller hälsa? Ska man sitta och räkna ihop den tid man sätter ner på att borsta tänder och tvätta hår, eller räknas bara mer extravaganta ansträngningar typ ansiktsmask och hårfärgning?
Sedan kommer frågan om tidsåtgång för kultur, och jag blir än mer frustrerad. Får lust att hänvisa till min modersmålslärare i högstadiet som lärde mig att kultur är motsatsen till natur, allt av människan skapat. Vad är kultur egentligen? Dagstidningens kultursidor? Hejarklacksramsorna som ungarna skanderar på skolgården? Låten jag småsjunger medan jag cyklar till jobbet? Söndagens (hög)mässa?

Sedan börjar allt kännas som en konspiration. Det är inte alls så att Papper vill veta hur många timmar per vecka jag ägnar åt matkultur respektive annan kultur (vad är matkultur förresten? Var någonstans mellan snabbnudlar och fyrstjärnig restaurang dras gränsen?). Man vill bara få mig att uppskatta hejvilt och landa på ett timantal per vecka som överskrider en veckas sammanlagda tid i timmar. Så härmed, till mitt försvar: man har väl simultankapacitet. Jag kan lyssna på musik och surfa samtidigt. Likaså kan jag läsa och borsta tänderna samtidigt – kultur och skönhetsvård i ett, slå det om ni kan!

Andra bloggar om: Papper, läsarundersökningar, kultur

Kan man flytta bortom glasväggen?

Senast i söndags diskuterade jag gränsdragande på bloggen med en bekant, och diskussionen spökar i bakhuvudet på mig idag, när jag sitter och formulerar ord kring saker jag inte är helt säker på att jag vill gå ut med i offentligheten. När jag inser att jag kanske borde skriva dem i pappersdagboken istället, och vara fri att namnge personer och gå in i detaljerade beskrivningar.

Det är ännu en dag av beslutsångest – javisst var det naivt av mig att komma till insikt om att jag har ett val och sedan på fullaste allvar kunna tro att jag inte behöver grubbla över valet ännu på ett par tre månader. Jag har ju levt med mig själv i 27 år, nog borde jag väl veta att jag inte kan låta bli att grubbla över beslut och val?

Jag funderar över att dra upp mina bopålar och flytta tillbaka till mina egentliga hemtrakter. Och bara tanken får mig att bli sentimental och ledsen och börja tänka på detaljerna – ”min” kör, torghandeln på sommaren när man nästan tror att man bor på betydligt sydligare breddgrader, det faktum att man kan börja lyssna efter näktergalar så småningom, slottet som jag fortfarande inte har besökt, domkyrkan som är både hemtam och fascinerande, detta att man så fort man börjar vandra i kvarteren kring denna domkyrka stöter på bekanta i varje gathörn. Hur man växer fast i en stad efter så här många år, även om man alltid har tyckt att den inte är hundra procent hemma.

Någon annanstans finns större delen av de människor som är viktiga på allvar. Jag blir så påmind om det idag när jag via nätet får en påminnelse om hur personer, som jag har tänkt på och fortfarande tänker på som mina vänner, genom att tyst utelsuta mig från sina tillställningar får mig att känna mig mindre värd. Jag minns hur det har fått mig att tårögd av ilska och besvikelse tänka på andra människor som inkluderar mig och exkluderar en del av det exklusiva. Som inte kräver så mycket rollspel, som tar saker som de är, rycker på axlarna och bara… är. Och låter mig vara den jag är, utan att jag ska behöva känna mig obekväm eller mindervärdig.

Hur klichémässigt är det inte egentligen att raljera om storstadsmänniskornas ytlighet och lantisarnas jordnära ärlighet? Det är också delvis därför det gör mig så ledsen att se hur det nästan blir symboliskt för en del av mitt sociala liv i den så kallade storstaden, detta att jag förvånat befinner mig på andra sidan av konventionens glasvägg.

Det är inte det att jag nödvändigtvis vill vara med. Men det smärtar att inte bli tillfrågad.

Nästan-ärtsoppa

Likt förra lördagen matbloggar jag, och den här gången allra mest för mig själv. För andra gången den här månaden har jag letat reda på ett recept i loggfilen från en msn-konversation med kommandot ctrl+f och idogt bläddrande. Idag insåg jag att det skulle vara enklare att ha receptet på bloggen.

Det här receptet härstammar från en husmor på Husö biologiska station, och jag fick det av en kompis som vistades där en vårvecka för flera år sedan. Rätten heter nästan-ärtsoppa, och innehåller föga överraskande mitt köks stapelvara framom andra – röda linser.

Det är inte svårare än så här: man fräser en hackad lök och ett par finfördelade vitlöksklyftor i en skvätt olja, tillsätter en liter grönsaksbuljong samt tre deciliter röda linser (husmor på Husö tyckte tydligen två deciliter, jag tycker att det blir för blaskigt). låt puttra i en halvtimme, krydda med salt, peppar, timjan och mejram. Ät med bröd. Gott och billigt, och ett snabbare alternativ till vanlig ärtsoppa. Utmärkt mat de dagar när man saknar inspiration till matlagning men vet att man ändå måste äta.

Andra bloggar om: recept, linser, ärtsoppa

Att vara en bland verkligt många röster

I söndags hade kören jag sjunger i (och därmed kallar min kör utan att därmed göra anspråk på att vara dess ägare) konsert tillsammans med alla andra körer i prosteriet. Det här bjöd på en del intressanta upplevelser, bland annat i form av att sjunga en sång tillsammans med en annan kör utan mer än två-tre gemensamma genomdragningar av låten på förhand. Och med ny pianist!
Som avslutning sjöng alla körerna tillsammans, och tro mig, det var hur häftigt som helst. Jag var helt såld på känslan av att sjunga i en så stor kör, att kunna luta sig tillbaka i sin egen stämma och veta att ansvaret är så delat att man inte ens kan urskilja sin egen röst i helheten.

Jag vet att min kör också är utvecklande, på ett annat sätt. För det är utvecklande att sjunga i en så liten kör att ens egen insats verkligen, verkligen spelar roll. När man vet att man inte kan fega ur och hoppas att de andra fixar det på egen hand. När man mer och mer måste våga lita till sin egen röst. Fast efter söndagen känner jag att det skulle vara enormt roligt att få komplettera med lite sjungande i stor kör, i det där havet av koordinerade röster – för det är så grymt mäktigt när det lyckas. Bara att studera kantorernas och musikernas jobb med att pussla ihop alltsammans var fascinerande.

Och, tro det eller ej, men jag har för första gången tittat på noterna under en konsert. En av sångerna vi sjöng byggde nämligen väldigt mycket på principen ”upprepa likartade saker i blandad ordning”, och jag som tills för ett par år sedan ansåg mig vara totalt notblind insåg att noterna var ett grymt bra hjälpmedel. jag börjar liksom allt mer ana att detta med att kunna sjunga från noter inte är så utopistiskt längre, även om det fortfarande krävs att jag ska vara åtminstone lite förhandsbekant med melodin.

Andra bloggar om: körsång, notläsning

Rastlöshet

Det kryper i kroppen idag, tillvaron kliar. Jag är mentalt på väg någonstans även om kroppen befinner sig i invanda miljöer. En insikt om ett möjligt beslut som kändes så lätt att bära för några dagar sedan växer sig till ett ständigt ökande grubblande. Jag har separationsångest innan jag ens måste fatta beslut, och jag drar mig för att berätta om mina funderingar för dem som står mig nära och skulle beröras mest. Det är enklare att beröra de eventuella förändringarna tillsammans med människor som inte står lika nära, och som inte har lika mycket att vinna eller förlora.
Tyngden i att inse sin makt att förändra sina omständigheter. Tyngden i att vara medveten om sitt val, oavsett vad man väljer.

veckans matvanor

I fredags kväll, medan jag sömnigt satt och tuggade i mig nyligen upptinad och uppvärmd lins- och tomatsås med rester av quinoa slog det mig plötsligt att jag förmodligen ätit röda linser i en eller annan form under hela veckan. Än har det varit linslasagne, än linssås och än nästanärtsoppa (som alltså kokas på röda linser istället för på ärter). Ibland har jag lagat maten från grunden, ibland plockat portionslådor ur frysen. Och jag insåg faktiskt inte förrän på fredag kväll, att jag ätit linser fem dagar i sträck. Utan att det ens kändes tjatigt.

Jag vet att man kan köpa ris säckvis, och tanken slog mig att jag kanske borde börja köpa linser säckvis, eftersom det känns som om det alltid är tomt i linsburken.

Hur som helst – efter denna insikt insåg jag att även om överkonsumtion av röda linser knappast kan anses skadligt är det ändå så att något måste göras för att skapa lite variation, och dessutom hade jag en bit blåmögelost som behövde användas å det snaraste. Projekt baka pizza kändes för omfattande, och jag kände inte för att äta broccolisås. Alltså passade jag på att leta upp ett för mig nytt recept, och fastnade för det här från tasteline. Riktigt lyckat! Nu gjorde jag i vanlig ordning vissa modifieringar – bland annat har jag ingen aning om vad cantadou ädelost egentligen är, men jag kan berätta att Valios Auraost också fungerade alldeles utmärkt. Jag skippade också det här med att skålla och kärna ur tomaterna eftersom jag av princip inte ägnar mig åt dylikt. (Det kan hända att man borde göra så i finare kök, men det är där min gräns går. Ingen har dött av lite tomatskal och dito kärnor, allraminst jag.)
Créme fraiche-mängden (här reserverar jag mig för stavfel och önskar att man även på svenska kunde prata om fransk grädde precis som man gör på finska, för någonstans borde väl vi språkanvändare inse att det bara är pinsamt att låna in ord som vi ändå inte klarar av att stava?) var tilltagen i underkant – även om jag använde en hel burk blev det här mera av en röra än en sås. Det är nämligen mycket grönsaker i den här såsen, och nästa gång kommer jag förmodligen att minska grönsaksmängden en aning för att få bättre plats i stekpannan.
Det här med att tillsätta tomatbitarna i slutet var en ny idé – men smått genial, eftersom man får den där färska och friska tomatsmaken, istället för den syrliga och kokta. Måste absolut experimentera med halvstekta tomater i fler rätter!

Andra bloggar om: linser, matlagning, recept, pastasås