Lägesrapport:

Sju år av mitt liv packades i lådor och kördes norrut igår natt. Att lämna Åbo var mindre sorgligt än jag väntat mig, kanske mest för att jag verkligen kände att jag absolut inte vill bo i min åbolägenhet längre. Fast visst blev jag lite ledsen när vi körde in i Åbo i fredags, när jag kände igen bussarna, såg Domkyrkans torn sticka upp och såg åkrarna bölja ner mot åstranden i ljuvliga gupp som man inte skådar i den här delen av landet.
Nu är var sak väldigt långt från att vara på sin plats, men åtminstone i rätt bostad. Bostaden krympte för övrigt märkbart när loftsängen kom på plats och jag har fortfarande inte löst frågan om var jag ska placera stegen (Någon som har repstege till loftsängen och kan komma med ett något mer positivt uttalande än mina skeptiska flyttmedhjälpare?), men det ska bli åh så skönt att få sova i min egen säng i min egen lägenhet trots massivt lådkaos.

Mindre skönt är det att en av mina gulrandiga ovänner hittade in för tio minuter sedan. Dags att starta operation ilskna utrop och mörda, mörda, mörda igen.

Andra bloggar om: flytt, Åbo, getingar

Dags att släppa loss kaoset på allvar

Flyttkaoset har ju förföljt mig genom sommaren, fast ofta i något nedbantad form. Ibland bara i form av den irritation som uppstår när man inser att det man just för ögonblicket behöver befinner sig på någon av de andra två platser där man också kan sägas bo.

Men imorgon är det dags på riktigt. Då kör vi ner till Åbo och öppnar Pandoras flyttlåda. I de stunder när jag undrar hur jag ska klara av det kaos som jag håller på att släppa löst försöker jag fokusera på detaljerna – som att nästa gång jag duschar i min lägenhet kommer jag att kunna använda en gummiraka för att dra bort vattnet från golvet, och som att det är sista natten jag sover i brorsans avlagda barnsäng. Snart, snart, snart får jag klättra i säng igen – och dessutom fortfarande ha taket högt ovanför mig.

Andra bloggar om: flytt, kaos

Äntligen en Ikaros

Insekter är okej. Spindlar är fascinerande, likaså tjocka håriga larver. Tusenfotingar är lite roliga (visste ni att de rullar ihop sig i en cirkel när de dör?). Humlor är söta, och till och med bin står jag ut med. Men getingar. Det finns bara en sort som kan mäta sig med dem, och det är ettermyrorna.

Och som om getingeländena visste hur mycket jag avskyr dem har de bokstavligt talat gaddat ihop sig. Varje kväll kommer ett stycke – aldrig fler än så, men notera att det sker varje kväll – geting in genom fönstret och börjar surra frenetiskt runt taklampan. Allt medan jag muttrar argt eller rentav skriker åt den och önskar att den ska göra en Ikaros och bränna vingarna av sig. Sällan brukar det ha effekt, utan jag får kasta papperstussar mot lampan för att försöka få getingskrället att flytta sig längre ner så att jag kan ha ihjäl den. Ty med dryga tre meter i takhöjd är getingar högt uppe på lampan näst intill ouppnåeliga.
I natt kom min triumf. Getingotyget kretsade maniskt runt lamporna i köket, tills den till slut uppenbarligen blev brännskadad, trillade ner – och omedelbart mosades av gårdagens tidning. Seger. Nu gäller det bara att skola upp resten också, så kan mina kvällar bli betydligt mer harmoniska.

Andra bloggar om: getingar, Ikaros

Cookiesdoft och sagorock

Det är en bra idé att baka sista-dagen-på-jobbet-cookies innan man går hemifrån, så att det fortfarande doftar väldigt mycket nybakt när man kommer innanför dörren. Det får det att kännas lite mera som om det här faktiskt är mitt hem, fastän mina möbler saknas.

Sagorock i ruinerna ikväll, med Thoby Loth, gregoriansk kör och häftiga elddansare. Riktigt läckert, riktigt duktiga musiker. Hoppas att det blir en återkommande augustitradition.

Sedan är det en mindre bra idé att tjejsnacka i bilen på gatan utanför tills klockan är midnatt med tanke på att jag ju faktiskt ska jobba den där sista dagen imorgon. (Väldigt motsägelsefullt det här – å ena sidan kommer jag att sakna jobbet väldigt mycket, å andra sidan behöver jag få komma ikapp med mitt liv lite nu, lägga tid och energi på lite andra saker än jobbet. Och soova!)

Andra bloggar om: Thoby Loth, flyttning, baka, cookies

Damm

Byggdamm är som universum. Oändligt.

Andra bloggar om: byggdamm

Kaoset sjunker undan

Efter flera dagar av målarkaos reser sig till sist mina nygamla väggar som fågel Fenix i uppdaterad version ur askan. Fast det var ju skräp, slipdamm och tidningspapper i det här fallet. Och ni anar inte hur skönt det har varit att städa bort allt elände från golvet i dag. Jag vet inte när det senast var en sådan njutning att dammsuga.

Andra bloggar om: målning, städning

Tre bra mitt i spacklandet

Har varit ledig idag, eftersom jag i misstag jobbade en dag för mycket för ett tag sedan. För min arbetsgivares del var det bra att jag jobbade den där dagen när jag inte borde ha jobbat enligt listan, eftersom jag uträttade mycket som ingen annan hade kunnat uträtta den dagen. Mera dylikt än vad jag sannolikt hade gjort på jobbet i dag. Och för min del har det visat sig vara bättre att vara ledig idag än den där måndagen i juli, i alla fall sett ur effektivitetssynvinkel. Har nämligen ägnat dagen åt att lyssna på Marian Keyes’ Är det någon där? medan jag spacklat alla de fyra väggar som ska målas. Imorgon ska vi slipa, och efter det tror jag att kaoset börjar vända. Sedan kan man dammsuga bort damm, tapet- och murbruksrester, maskera värmeledningsrör och lister och ta fram färg och roller.

Topp tre glädjeämnen i dag:

1. En liten dotter blev det av Malins beijemage i morse. Jag blev nästan fånigt leende när jag läste meddelandet, och livet kändes plötsligt sådär stort.
2. Mera roligt per telefon: Hon som ska flytta in i min Åbolägenhet så fort jag har tömt den på ägodelar vill köpa mina avlagda möbler. Inte nog med att jag som planerat slipper släpa dem med mig upp till Vasa, jag slipper till och med släpa ut dem till återvinningsrummet! Flyttandet blev ett litet snäpp enklare, och tjejen som ska flytta in efter mig lät glad över att plötsligt ha fixat halva möblemanget.
3. Killen på K-järn som blandade färg åt mig överraskade genom att säga att det borde räcka med en strykning vitt på väggarna. Plötsligt började även målningsprojektet kännas ett snäpp lättare.

Läs även andra bloggares åsikter om målande, spacklande, flyttande

Ordkamp

Det nyttigaste jag har lärt mig i sommar handlar om de där texterna som inte vill bli. De där som man inte får ur sig, som bara fyller en med ovilja och frustration.
Och vad jag har lärt mig? Att de aldrig kommer att komma fram frivilligt, efter lock eller pock. Att de inte kan förhalas, inte kan väntas ut. Att man måste ge sig rätt in i skrivprocessen, hala ut dem med våld, trotsa sin egen motvilja för att sedan närmast flämtande, men mycket nöjd med sin insats, sätta sig på sitt färdiga verk för att hindra det från att slinka iväg. För de där motvilliga, de mognar inte fram med tiden, de mognar genom att man tar itu med dem.

Andra bloggar om: skrivande

Telefonförsäljarna tar fram monstret i mig

Seg i huvudet idag – kanske för att det var så mycket tapetskrapande igår, eller för att molnen hänger tungt över husen. Blir uppringd av ettrig – men svenskspråkig – telefonförsäljare när jag är ute på jobbärende. Avspisar honom med att jag har annat för mig. Samma nummer återkommer ett par timmar senare, när jag i mitt sega tillstånd äntligen har lyckats få till lite flyt på jobbet. Jag vill inte INTE inte tjafsa med honom. Inte. Orkar inte. Så jag trycker bort samtalet, och sparar telefonnumret under namnet ”NEJ!”, för att aldrig mera någonsin behöva prata med honom.

Sådär är det idag. Sådär är det egentligen varje gång en av de där nissarna ringer, fast lite värre idag på grund av omständigheterna. Och just den här vet jag att jag pratade med i våras och noga förklarade för att jag inte har några pengar att investera, tack så mycket. Nu har ju sommaren gått och killarna på det där bolaget tror tydligen att jag blivit rik som ett troll och mera mottaglig för deras tjänster.

Fortfarande inte, nej.

Jag VET att man inte ska vara elak mot folk bara för att de är telefonförsäljare, men SNÄLLA, kan jag inte få svära åt dem nästa gång? Skrika? Säga något riktigt fult för att bli av med den frustration och irritation de ger mig? Kan jag inte få bli den där kunden som ger dem anledning att starta en egen NIX-lista – över folk man under inga omständigheter vill telefonförsälja något åt – utan eget dåligt samvete.

(Nu är jag så arg att jag önskar att någon ur det där skrået skulle ringa upp mig så att jag skulle få ta ut min frustration på stackaren.)

Andra bloggar om: telefonförsäljare

Nej tack!

Brodern är involverad i byggandet och rivandet av Diggiloo-scenen i Åminne, och konstaterade i morse att han skulle ha fått fribiljetter till gårdagskvällens show, men att han inte velat ha dem. Varvid jag konstaterade att jag hade kunnat få gå gratis jag också, om jag insisterat på att jag ville göra jobbgrej av det, men att jag inte brydde mig när jag läst artistlistan.

I min familj är vi kräsna kultursnobbar. I alla fall när det rör sig om schlagers…

Läs även andra bloggares åsikter om Diggiloo, Åminne, kultursnobbism