En obehaglig bibliotekstjuv

Sådärja – igår kväll såg jag färdigt första avsnittet i SVT:s tredelade dramaserie Bibliotekstjuven. Jag fattar verkligen inte hur jag skulle lyckas se tv-program utan svtplay. Låt vara att jag saknar tv-apparat, men framför allt: Jag förstår inte längre hur man gör för att passa sändningstider. Och hinna se färdigt programmet. och inte kunna pausa när man går till köket för att koka te. Bortskämd som jag är med titta-när-du-vill-formatet har jag alltså delat upp det första avsnittet på två kvällar, eftersom jag var gruvligt trött efter yogaträning och dubbla promenader häromkvällen.

Annars kunde jag ju frestas att dela upp det för att spä ut obehaget också, men jag vet inte om det skulle ha önskvärd effekt. Jag tycker nämligen att det här är en riktigt obehaglig serie. Sådär att jag sitter och vrider mig i soffan för att jag ser hur det hela kommer att spåra ur – och då pratar jag inte om bokstölderna. Scenen när han faktiskt stjäl sin första bok nere i ett av magasinen och nästan blir påkommen, den berör mig inte hälften så mycket som allt det andra. Klasskillnaderna, sparven i tranedansen, det desperata i att spela en roll som inte lyckas övertyga omgivningen. Och så hans fru – där tycker jag att det blir ännu ett steg obehagligare. Att John själv utsätter sig för det här, men att han dessutom förnedrar sin fru i de andras sällskap för att kunna klättra upp. Att han går bakom ryggen på henne, att han ljuger om räkningarna och ekonomin.

Jag tänker – hur fruktansvärt att leva med honom, och jag vill nästan inte veta hur det här slutar. Jag reagerar ungefär på samma sätt som när det gäller en av de mera högljudda politikerna här i trakten, en man som har en tendens att i hetsigt mod häva ur sig det ena och det andra. Varje gång han skapar nya rubriker tänker jag på att han har en fru och två barn, som måste leva med honom, och jag blir obehagligt berörd vid tanken på att de kanske också måste se de här sidorna av honom i hemmet. (Här hoppas jag att jag har fel, att han är förnuftig och genomtänkt och from som ett lamm hemma hos familjen.)

Bibliotekstjuven är inspirerad av en verklig händelse, men slutresultatet är naturligtvis en fiktiv berättelse. Ändå är den på många sätt så verklig. Den väcker egentligen många tankar – kring bildningsfällan, detta att en högskoleexamen snarare kan göra det svårare att försörja sig, kring klassamhället, kring det krav att leva upp till någon annans nivå som vi alla i vissa situationer upplever. Men framför allt är John själv och hans agerande så obehagliga – och där tycker jag att Gustaf Skarsgård har lyckats fenomenalt. Jag blir beklämd och nervös bara av att se hans minspel.

Läs även andra bloggares åsikter om Bibliotekstjuven, svt, tv-serier, Gustaf Skarsgård, drama, obehag

Året som gick

1. Gjorde du något i år som du aldrig har gjort förut?
Såg en opera live, åkte berg-och-dalbana, jobbade som webredaktör, klippte ljud och skaffade glasögon.

2. Höll du några av dina nyårslöften?
Jag hade ett (bättre skämmas idag än harmas imorgon), och jag höll det bättre i vissa perioder, sämre i andra. Det ska följa med mig till 2011 också.

3. Fick någon du känner barn?
Många, känns det som. Jag är i den där barnafödande åldern nu, och även om det inte på minsta sätt är aktuellt i mitt eget liv märks det väldigt bra i bekantskapskretsen.

4. Dog någon som stod dig nära?
Min lilla mormor dog den 15 november, och nästan på dagen en månad senare dog hennes tvillingsyster. Nu finns det inte längre någon som håller reda på våra namnsdagar.

5. Vilka länder besökte du?
Inga.

6. Är det något du saknade 2010 som du vill ha 2011?
Lite mera stabilitet i tillvaron, lite mindre av ”undrar vad jag ska göra nästa månad”.

7. Vilket datum kommer du alltid att minnas?
Jag är inte bra på att memorera datum, även om jag minns händelserna de hör ihop med väldigt bra.

8. Vad är det bästa som hänt dig under året som gått?
Vårterminen på folkhögskolan, tror jag att jag kom fram till under nyårsnatten.

9. Vilket var ditt största misstag?
Att inte efterleva nyårslöftet alla dagar.

10. Vilket var ditt bästa inköp?
Objektivet som jag köpte i början av året, och kameran som jag köpte i slutet av året.

11. Vad spenderade du mest pengar på?
Förutom oundvikligheter som mat och boende tror jag att optik är ett ganska bra samlingsnamn på de större utgiftsposterna. Nya glasögon, nytt objektiv, ny kamera.

12. Vad gjorde dig riktigt glad?
Mina vänner. Riktigt bra kulturupplevelser. Sommarvärmen och sommarljuset. Känslan i huvudet när jag formar text.

13. Har du varit sjuk eller skadat dig?
Min inte alldeles väl omhändertagna kropp straffade mig med mitt livs första tonsillit i augusti. Först hade jag halsont som jag aldrig haft ont i halsen förut, lämnade svalgprov och slapp äta antibiotika eftersom inga streptokock c visade sig i provet. Sedan hann jag jobba en dag efter sjukskrivningen innan jag tappade rösten, och fick kommunicera med vårdpersonalen med hjälp av papper och penna.

14. Vilka låtar eller artister kommer få dig att tänka på 2010?
Det här brukar bli så omfattande att jag sparar det till ett eget inlägg.

15. Mådde du bättre eller sämre under 2010 än vad du gjort tidigare år?
Det beror på vilka år man jämför med. Jag har sannerligen haft bättre år, men också sämre.

16. Finns det något du önskar att du lagt mer tid på?
Att skriva, och att vara lite mera spontan.

17. Finns det något du önskar att du lagt mindre tid på?
Att slösurfa på nätet.

18. Hur var din julafton?
Traditionell och mysig.

19. Blev du kär?
Jag trodde kanske att jag blev det.

20. Vilket program har varit det bästa på tv?
2010 var året när jag faktiskt började följa dokusåpor, sådär tio år efter alla andra. Bonde söker fru och Ung & bortskämd fastnade jag i.
Annars blev Grey’s Anatomy en stor favorit i samband med att jag var sjuk i augusti, och Grey’s har varit det jag tittat allra mest på sedan dess. How I Met Your Mother innehade den positionen under första halvan av året.

21. Hatar du någon som du inte hatade förut?
Jag hatar egentligen ingenting, det är bara något jag kan få för mig om morgnarna.

22. Vilken var den bästa boken du läst under året?
Ondvinter och Eldbärare av Anders Björkelid, Berlinerpopplarna av Anne B. Ragde, Underfors av Maria Turtschaninoff och Min kamp av Karl Ove Knausgård.

23. Vilken var din största musikaliska upptäckt?
Laura Marling, Lisa Mitchell, Mumford & Sons (fast jag antar att jag lyssnade på dem redan i slutet av 2009 även om det verkliga genombrottet hos mig kom 2010), Marina & the Diamonds, Kate Havnevik och Duffy.

24. Önskade du dig något som du fick?
Sommarjobb på tidningsredaktion.

25. Önskade du dig något som du inte fick?
Någon sorts uppgift i tillvaron och karriär efter sommaren.

26. Vilken var årets bästa film?
Nyckeln till frihet, Maria Larssons eviga ögonblick, Mammut och Försoning. Detta alltså enligt vilka filmer jag har sett 2010, inte enligt vilka som hade biopremiär 2010.

27. Vad gjorde du på din födelsedag?
Sjöng i Taizémässa, blev sjungen för av hela skolan och hade besök.

28. Vilka var de bästa människorna som du träffade?
Folkhögskolekompisarna, fast de träffade jag ju redan hösten 2009. Bästa annars har nog varit människor som funnits i mitt liv sedan tidigare, men som jag har haft precis rätt samtal med just när det behövdes som mest.

29. Hur skulle du beskriva din klädstil?
2010 var året när klänningarna blev en del av min stil. Fast allra mest gick jag nog i jeans och tunika, eller kjol och topp.

30. Vad fick dig att må bra?
Sommarljuset, att skratta tillsammans med folk, att sova ikapp och att skapa.

31. Vilken kändis var du mest sugen på?
Kändisar, schmändisar.

32. Vem saknade du?
Någon som bodde för långt från min vardag.

33. Vilken var din bästa månad?
Maj och september, skulle jag tro. Maj för ljuset och den fantastiska värmen, för vårens dofter (minns en majkväll när jag harvat färdigt för dagen och satt i traktorn med dörren öppen och drog in den ljuvliga vårluften i näsan, varm, fuktig och med starka undertoner av jord och grönska) och för energin och förväntningarna. Maj var förstås lite sorglig också, eftersom mitt folkhögskoleår tog slut och eftersom vi skingrades för vinden.
September för att jag fick rå mig själv efter en sommar av intensivt jobbande, för att den tidiga hösten var så fin i skärgården och för att min härliga kusin med familj var på besök.

34. Finns det något som du skulle kunna ha gjort bättre?
Jag hade kunnat oroa mig mindre, och vara bättre på att ta tag i saker.

35. Hur kommer nästa år att skilja sig från det här?
Just nu har jag ingen aning, men jag hoppas att det kommer att skilja sig. 2010 har väl inte varit något katastrofår, men efter alla upptäckter 2009 och 2008 har 2010 känts frustrerande i jämförelse.

Läs även andra bloggares åsikter om 2010, årssammanfattningar, listor

Hur man inte bryter på finska

En dag för sent ser jag första avsnittet av årets svt-julkalender Hotell Gyllene Knorren, och blir positivt överraskad. Den känns välgjord, rolig på det där sättet som inte bara är hysteriskt, och jag gillar karaktärerna. Familjeunderhållning, tänker jag – i den meningen att vuxna också kan roas utan att ta nöjet från barnen.
Jag har bara en invändning: Att finlandssvenska Maria Sid spelar rollen som den finska modern i familjen Rantanen.
Nu ser jag framför mig hur ytterligare en generation rikssvenskar växer upp i tron att finsk brytning låter som finlandssvenska, och vice versa. Ytterligare en generation finlandssvenskar kommer att resa till Sverige, träffa jämnåriga och få beröm för hur bra svenska de har lyckats lära sig.

Kan inte någon på svenska kulturfonden läxa upp svt, åtminstone någon gång?

Läs även andra bloggares åsikter om tv, julkalendern, Hotell Gyllene Knorren, Maria Sid, finska, finlandssvenska

En gång bad guy, alltid bad guy?

Jomenvisst var det Hallvard Holmen som spelade prästen Hvoslef under de sista minuterna av Kautokeinoupproret. Jag hade mina aningar så fort han blev synlig i bild, eftersom jag omedelbart kände ett så starkt obehag för honom, ett obehag som härrör sig från Holmens rollfigur Tommie i De drabbade.

Det finns de här genuint obehagliga rollfigurerna som lever kvar inom mig åratal efter att jag har sett dem, och som präglar mitt sätt att se på skådespelaren bakom rollen. Framför tv:ns Vad blir det för mat? någon gång i somras satt jag och vred mig av obehag inför Per Morbergs uppenbarelse, och undrade vad i all världen det var hos mannen som fick mig att sätta igång all flyktberedskap. Det tog mig flera minuter att komma ihåg att han spelar Conny i Så som i himmelen. Nu läser jag dessutom på wikipedia-sidan att han under 90-talet spelade Viggo i Rederiet, och det får mig att undra – om man en gång etsar in bilden av sig själv som en riktigt ondsint rollfigur i de breda massornas medvetande, är man då dömd att spela monster resten av karriären? Hur många som har sett Hallvard Holmen spela Tommie och Per Morberg spela Conny kan betrakta dem utan misstänksamhet när de dyker upp i andra roller?

Läs även andra bloggares åsikter om Hallvard Holmen, Per Morberg, skådespelare, rollfigurer, bad guys, Kautokeinoupproret, De drabbade, Rederiet, Så som i himmelen

Tjugo år senare

Tjugo år tog det mig att inse hur bra Dårfinkar och Dönickar är. När jag var barn och serien var ny tyckte jag bara att den var för konstig, för skrämmande. Men nu: Vilken berättelse, vilka undertoner!
Lite likt Ebba och Didrik, en samtida dramaserie för barn som jag inte heller förmådde uppskatta när den kom, men som jag älskat som tonåring och vuxen.
(Och vad är det med de här dramaserierna från slutet av 80-talet och deras förkärlek för vackra kråkslott, tåg och havets närhet?)
Dårfinkar och Dönickar. Finns på svt play, avsnitt ett kan ses till och med tisdag. Se och fascineras!

Läs även andra bloggares åsikter om tv-serier, Dårfinkar och Dönickar, Ebba och Didrik, barnprogram, 80-talet

hej fina torsdag!

Mmm, så nöjd. Jag har i princip inte ont i halsen alls, även om den fortfarande är kittlig och irriterad. Jag kan prata och till och med sjunga, om än med lite lagom whiskeyhes röst. Har varit tillbaka på jobbet för andra gången under den här förkylningen, och rösten har hållit hela dagen. Jag borde antagligen inte sjunga, men kan naturligtvis inte låta bli bara för att det är så befriande att kunna göra det igen. Det känns som att inte längre vara instängd i sig själv.

För att toppa det hela såg jag ett sanslöst bra avsnitt av Grey’s när jag kom hem. Läser efteråtpå wikipediasidan att avsnittet skrevs för att avsluta första säsongen, och det förklarar antagligen varför jag upplevde det som så extraordinärt bra. Naturkrafter och extrema situationer och schamaner och olika sätt att hantera smärta… Jag är så förtjust i den här serien just nu, i den medicinska dramatiken och i de där människorna. Jag hör rykten om att den kommer att spåra ur så småningom, men så här i början av andra säsongen är den bara njutbar rakt av.

Läs även andra bloggares åsikter om torsdag, röst, halsont, Greys Anatomy, tv-serier

Ge mig mera Grey’s!

Jag upptäckte nytt knark under de här gångna dagarna när jag har tillbringat mycket tid (halv)liggande i soffan. Efter att ha sett sista avsnittet i min hemlånade Doctor Who-säsong, alla fyra avsnitt i miniserien Lost in Austen (som jag nog ska se om någon gång när jag inte har läskigt hög feber och kan vara lite mera uppmärksam) och sju avsnitt Buffy började jag se på Grey’s Anatomy (eftersom jag tänkte att en sjukhusserie med fokus på lite värre åkommor än tonsillit skulle ge mig annat att tänka på än hur ont min egen hals gjorde). Lite skeptisk till en början, men nu är jag såld.
Jobbade första dagen som konvalescent idag, kom hem sur av trötthet och med begynnande huvudvärk och ordinerade mig själv soffläge och ett avsnitt Grey’s. Make that two, förresten.

Jag gillar personerna i serien, jag gillar deras ambitiösa kämpande, och jag gillar musiken. (Gillar också att varje avsnitt är döpt efter en låt.)
Och i och med att jag nu officiellt inte får simma i havet eftersom kroppen fortfarande inte är frisk och inte har någon röst alls kvar är det ju lika bra att jag ägnar mig åt asocial sysselsättning i form av tv-serier.

Läs även andra bloggares åsikter om tv-serier, Greys Anatomy, sjukhusserier

Halsdistraktion

När jag inte suckar och stönar över hur onödigt det är att vara sjuk på sommaren och hur mycket jag missar av jobb och umgänge och allmänna trevligheter och hur i synnerhet onödigt det är att ha tonsiller som sväller och värker om sommaren försöker jag fördriva tiden med stillsamma sysselsättningar. Stillsamma för att kroppen ska få vila och för att jag inte ska utsätta mig för onödiga risker ifall fel sorts bakterier växer i mina odlingar och i mina tonsiller. Även om snabbtestet var negativt vågar jag inte riktigt andas ut och tro att jag slipper antibiotikan innan de slutgiltiga svaren kommer.
Så jag fördriver tiden, försöker få den värkande halsen att tillfriskna, tuggar maten länge och väl (inte så mycket för att det antagligen gör den lättare att svälja utan allra mest för att skjuta upp sväljandet som gör så ont) och ser på tv-serier.

I förmiddags inledde jag Buffy-tittandet i väntan på att få lämna svalgprov, och upptäckte att det ju är Lily som är Willow. Jag har alltså inte fattat tidigare att det är samma skådis som är med i både How I Met Your Mother och Buffy, och nu när jag ser en yngre version av Lily hjälpa Buffy i jakten på vampyrerna känns det som exakt det – en yngre version av Lily. När Willow suckar över sin blyghet och sitt icke-dejtande säger jag i mitt huvud åt henne att det ordnar sig, att hon kommer att träffa the love of her life så fort hon börjar på college, att han heter Marshall och att de kommer att flytta till New York och gifta sig, och att hon kommer att ha blivit lite mindre nördig och lite mera rappkäftad vid det laget.

Läs även andra bloggares åsikter om Buffy, How I Met Your Mother, tv-serier, halsont, tonsillit

Google vet allt, nästan.

Ebba och Didrik genomtittad för vem vet hur mångte gången. Fascinerade varje gång, och just den här gången har jag sett den i grupp och kunnat bolla funderingar med mina vänner.

Nu är den slut, än en gång, allt har rett upp sig någorlunda och kvar sitter jag med den vemodiga men ack så vackra pianovalsen ljudande i huvudet. Ni vet den där som Yrla vill spela fyrhändigt med Didrik, den som hennes släkting dansade till när hon mötte ”det där lilla u:et” och som leder Didrik till Yrlas stadslägenhet i näst sista avsnittet.
Måste hitta, måste lyssna mera – så vacker! Google vet säkert vad den heter och vem som komponerat den.

Men se där gick jag bet. Och vart ska man som nutidsmänniska vända sig när inte ens google vet? Det kan ju omöjligt vara enbart jag som fascineras av den här valsmelodin.

Läs även andra bloggares åsikter om Ebba och Didrik, musik, google

Ohärdad

Hem och leta viktiga papper i föräldrahemmet igår kväll (varför kan jag hålla koll på var jag har sånt på jobbet, men inte i privatlivet?). Hamnade tjugo minuter framför tv:n med kylskåpskall, opastöriserad och gräddmjuk mjölk och en bit banankaka. Ljuvligt. Fast inte tv:n då.
Ser sista snutten av det där programmet där folk bjuder varandra på middag och tävlar om att få högsta matpoäng och kritiserar andras matlagning. Jag blir nästan ledsen. Varför måste tv stundtals ta fram det värsta i människan? Varför kan ingen göra bra tv om främlingar som inte längre är så mycket främlingar när de har delat en middag tillsammans? Jag känner mig som någon ur ett övervintrat sjuttiotalskollektiv, men jag skulle bli varmare i hjärtat av att se dem stå i köket och gemensamt förbereda middagen. Men varm i hjärtat är kanske inte bra tv.

Sen får jag se Ernst lägga ut texten om renoverande av gamla hus, och det stör mig på ett helt annat sätt. Han säger ju mycket som i princip är bra, men han säger det på det där ernstiga sättet som jag inte tål, och det ger mig mest lust att göra tvärtom. När Ernst vill mysa till det vill jag mest bli punkare.

Jag har så sjukt dålig koll på tv nuförtiden. Det gör att jag inte kan placera hälften av Diggiloo-stjärnorna. Men det gör också att jag inte har något försvar mot Ernst och middagsätarna. Kanske borde jag se på tv oftare, i rent härdande syfte.

Läs även andra bloggares åsikter om tv, Diggiloo, Halv åtta hos mig, Ernst Kirchsteiger, Sommar med Ernst