Skottdagspresenten

Bonusdag i kalendern, men hur mycket februari det än står känns det ändå mycket mera som mars. Jag firar skottdag med en efterlängtad antologi i min hand. Tänk, den kom till sist. Och tänk, där finns min novell i tryck mellan bokpärmar och mellan andras noveller. Jag måste läsa den än en gång – men för första gången från boksidor. Hetsläser den på jobbet innan jag hunnit komma hem till mina egna exemplar som väntar på dörrmattan, drar en liten lättnadens suck över att det bara finns ett ställe där jag desperat vill ta till rödpennan. Allt annat kan jag leva med.

Läs även andra bloggares åsikter om skrivande, antologier, skottdagen

Frustration

Jag upphör aldrig att förvånas över hur just det som man så enträget missat i genomläsningen av sin text på skärmen är det absolut första man ser när texten har gått i tryck.
Fast i dag kom den här förvåningen i ett sent skede. Först skrek jag några sekunder i ren frustration över att det var så fel och över att det var så onödigt att det var så fel och över att det var alldeles för sent att göra något åt att det var så fel.

Den som inte gör några misstag gör inget annat heller, brukar det heta. Fast ibland önskar jag att jag skulle ha en dragning åt lite andra yrken där mina misstag inte behöver bli fullt så uppenbara för fullt så många människor, där jag får vara lite mera ensam om att notera dem.

Läs även andra bloggares åsikter om misstag, frustration, skrivande

Jag saknar skogsdoften

Ny vecka, ny morgon.
Vaknar till sol och hög septemberluft utanför fönstren. Vilar i stråk- och blåsarrangemang i Kate Havneviks musik medan jag dricker te efter frukosten och börjat hitta efterlängtat skrivfokus.

Duschade av mig doften av villaliv* och skog under rinnande vatten, varmt och kallt. Det är minsann inte så att jag inte skulle uppskatta det rinnande vattnet, men med söndagsmorgonens toalettbestyr (som bestod i att kissa i en morgonfrisk granskog och strunta i att tvätta ansiktet före frukost) i färskt minne är det lite sorgligt att min stadstoalett inte är omgiven av friskt doftande skog med granar, mossa och blåbärsris.
Och inomskärstillvaron i mitten av september! Varför i all världen avslutar vi villasäsongen i slutet av augusti när det är så här andlöst vackert vid havet i september? Kvällar och morgnar när viken ligger spegelblank med en slöja av dis ovanför, när svanparet tar med sig sina halvvuxna avkommor på simtur och när skogen doftar daggfuktigt, rent och intensivt. När höstfärgerna gör entré och när allt är lugnt och stilla och inte en motorbåt hörs.

* Jag vet att villa är en finlandism och att man ska skriva sommarstuga – men det går inte att kalla det där huset gömt uppe i skogen längst inne i en inomskärsvik för något annat än villan. Inte när man har gjort så i ett kvarts sekel.

Dagboksläsning

Mars månad 2010 verkar inte vara någon vidare läsmånad om man fokuserar på utlästa böcker. Däremot läste jag en alldeles lysande passage i min egen dagbok från gårdagens datum i fjol. Mitt läsande av gamla dagboksanteckningar brukar vara en salig blandning av högt och lågt, sömniga skriverier från sena tider, redogörelser för viktiga händelser, bearbetningar av olika känslostormar, eftertänksamheter och rena terapiskrivandet. Och så kommer den där anteckningen, gjord under ett besök hos morfar och redan bortglömd tills jag återfann den ett år senare. Kanske var det inte så konstigt att den blev välformulerad och insiktsfull där jag satt, i säng ovanligt tidigt och i en period av mitt liv när jag var ledig efter en längre tids onödigt stressande jobb.

Någon sorts tröst är det, att hitta de där pärlorna bland sina egna dagbokstexter. Att bli påmind om varför pappersdagboken är så bra – inte bara för att häva ur sig insynsfritt i, men för att avsaknaden av censur kan göra att jag i vissa stunder verkligen kan sätta fingret på saker och ting på ett sätt som inte alltid lyckas i en avvägd text som ska kunna läsas av vem som helst.
En lysande punkt av värme ger texten också för att mitt läsande i övrigt är så sporadiskt den här månaden, och för att jag famlar efter klara och entydiga och framför allt beständiga insikter just nu. Deras tid har varit, och den lär komma igen. En dag ska jag ringa in och förstå även det här.

Ibland har bloggandet gnagt sin in på pappersdagboken, och allt har redan känts färdigformulerat när jag har kommit i närheten av sidorna som väntar på min hand och min penna. Just nu är inte en sådan period, inte när det händer för mycket inom mig som är min ensak, inte när så mycket av det som händer i livet i övrigt plötsligt inte känns som något jag vill formulera för andras ögon.

Jag har svårt att vara kategorisk och principfast, tycker att både jag och livet är mera mångfacetterat än så. Ändå funderar jag än en gång på att låta den här bloggen bli allt mera litteratur- och kulturblogg igen. Litteraturen kan jag förhålla mig till inför andras ögon. Det övriga – inte alltid.

Läs även andra bloggares åsikter om skrivande, dagböcker

Ännu en hälsning till mitt framtida jag

Jag läser om mina gamla dagböcker, återgår till samma datum exakt ett, två, fem år tidigare. Jag känner igen och känner inte igen, ler och får hugg i hjärtat, fascineras – och framför allt lär jag mig väldigt mycket om vem jag är och om vägen till den jag är idag. Just nu har jag svårt att tro att jag någonsin kommer att sluta – på sin höjd kan jag föreställa mig att jag kanske inte kommer att göra det varje kväll i framtiden, eller att jag kanske inte kommer att gå tillbaka till alla år om dagboksåren börjar bli 15 eller 20.

Via Flaskposten hittade jag den här på alla vis charmerande sidan där man kan skriva ett brev, eller en dagbokstext, till sitt framtida jag. Även om jag skriver dagbokstexter till mitt framtida jag flera gånger i veckan kunde jag inte låta bli att skriva en i elektronisk form. För att göra det lite annorlunda än i vanliga fall ställde jag in återsändningsdatumet exakt ett halvt år framåt. Tillräckligt länge för att jag inte ska komma ihåg allt, tillräckligt länge för att jag ska hinna förändras – men tillräckligt nära i framtiden för att jag inte ska ha hunnit läsa om just den här tiden i min dagbok.

Och till alla er som när ni läste min text antingen inte begrep varför i all världen man ägnar sig åt den här typen av historiskt navelskåderi eller för den delen bittert sörjde att ni själva inte har skrivit dagbok i flera år och därmed inte har dylik läsning att gå tillbaka till: Testa! Skriv till er själva! Inse hur fel, eller hur rätt, jag har.

Läs även andra bloggares åsikter om dagböcker, utveckling, framtiden, skrivande

Mer och mindre aktuella texter

Det har känts så oförklarligt konstigt i bakgrunden av mitt huvud de senaste dagarna. Idag fattade jag varför. För första gången på flera veckor (måste det vara) har jag ingen påbörjad text som borde skrivas färdigt så fort som möjligt. Bara påbörjade och icke-påbörjade texter som det kunde vara bra att skriva, men inte på det där nackflåsaraktiga sättet.

Men det är ganska skönt, just nu och än så länge. Tids nog skulle jag förvisso börja känna mig obehövd och bortglömd, men jag tror inte att frånvaron av egna och andras deadlines kommer att hålla i sig så värst länge.

Igår hämtade jag ett färskt exemplar av Kaj Korkea-ahos Se till mig som liten är, den finlandssvenska roman jag sett mest fram emot under innevarande bokhöst*. Storheter som Monika Fagerholm och Kjell Westö har kommit med nytt, men det gör mig föga exalterad. Den här däremot – som jag har väntat. Just nu är drygt 30 sidor lästa och jag känner mig lite ängslig för om den kommer att leva upp till förväntningarna, grundade dels på Korkea-ahos novell Bastukväll som vann Arvid Mörne-tävlingen härom året, dels på de på förhand omtalade österbottniska bibelbälteskopplingarna.

*Annat nytt i bokväg som jag ser väldigt mycket fram emot att få läsa: Åsa Anderberg Strollos Blod och Curtis Sittenfelds Presidentens hustru. Även om ingen av dem lär leva upp till sina föregångare, även om jag sannolikt lär bli besviken när det inte blir en återupplevelse av vare sig Bryta om eller I en klass för sig. Men i den rådande lästorkan orkar jag inte bekymra mig om sånt, jag är bara glad att det fortfarande finns böcker som fyller mig med så kittlande förväntningar.

Läs även andra bloggares åsikter om litteratur, boknyheter, Kaj Korkea-aho, Kjell Westö, Monika Fagerholm, Åsa Anderberg Strollo, Curtis Sittenfeld

Försök och misstag

Idag är en sån där dag när jag än en gång suckar över min oförmåga att vara aktiv på dagtid och min fallenhet för att vara kvällsaktiv. Var jag trött när jag lade mig strax efter midnatt? nej. Kunde jag därmed sova, uppvarvad som jag var av alla intressanta aktiviteter och nya utmaningar? Nej. Vad gör en Ika när hon inte kan sova? Tänker på ogjorda saker och blir stressad över dem och över att klockan går.
Är jag trött idag? Ja, men lyckligtvis inte så utmattad som jag befarade.

Allt här i livet måste nötas in genom försök och misstag, inget vet man av sig själv, oprövat. Den kombination som utgör mitt liv den här hösten är ny och oprövad, och ibland blir jag matt av allt som måste funderas ut, alla erfarenheter jag måste ta mig genom för att förstå hur just den här tillvaron fungerar. En av de färskaste är den konkreta erfarenhet som leder till att jag i fortsättningen kommer att vara – måste vara – bättre på att säga nej till obetalda skrivjobb. Därför att de obetalda skrivjobben utan exakt deadline kommer att hänga över mig, bortprioriterade av projekt med exakt deadline och utlovad avlöning. För att det är så världen fungerar, och framför allt för att det är så jag fungerar. En halv natt av osovande är förvisso inte det högsta pris man kan betala, men tillräckligt högt för att det borde vara nödvändigt att låta det bli en läxa man minns.

Två håltimmar efter lunch, jag går hem och ringer nödvändiga samtal, samlar ihop en maskin tvätt och häver ur mig 1600 tecken som jag borde ha skrivit för en månad sedan. Efteråt känns det lite bättre, som om jag röjt mig lite arbetsyta inför den text som ska skrivas under morgondagen.

Läs även andra bloggares åsikter om skrivande, prioriteringar, sömnlöshet

sena kvällar som mörknat

Det är en vecka utan tider att passa. Att planera in och passa en yogalektion känns plötsligt som ett enormt åtagande. Vilket det kanske är, för träningsvärken i dag som är dagen efter är på intet vis nådig, den omfamnar hela kroppen och hotar med att stanna länge. Den är en souvenir från gårdagen som skvallrar om att jag har slarvat, men att jag fortfarande vet hur man gör.

Simma orkar jag ändå, i ett stillsamt duggregn och sedan kvällshimlen mörknat. Havet vältrar sig lojt, jag känner hur det gungar under mig och omkring mig men vågorna kommer aldrig i vägen för mitt simmande som blir närmast meditativt. Om jag blundar kan jag välja att inte se stadens ljus. Om jag vänder mig om kan jag fortfarande se den närmaste ön avteckna sig något mörkare än himmel och hav. I duggregnet och havet kommer en ny början på min text till mig, och jag simmar vidare trygg i vetskapen om att det finns en tråd att nysta i.
Just den här tiden på sommaren kan varje simtur vara sommarens sista, och jag sörjer redan att sommaren inte varar för evigt, att havet kommer att svalna och frysa till så småningom, om än inte imorgon.
Vissa simmar för motionen, eller för vattnets svalka. Jag simmar för att jag inte kan låta bli, för att havet utgör en oemotståndlig lockelse som inte kan stillas med mindre än att jag får vara i det.

Efteråt går jag hem, klär på mig igen och njuter av att texten slutat vrenskas och börjar veckla ut sig. 2000 tecken, och redan vet jag att den kommer att lägga sig på plats, om än inte i kväll.

Ljuva sensommarledighet, med nätter som mörknat, med stilla regn under fönstren, med frånvaron av tider att passa som gör att jag kan vara senkvällsaktiv, precis sådär som jag egentligen alltid vill vara.

Läs även andra bloggares åsikter om sensommar, kvällsdopp, hav, skrivande

Vågen mitt i segheten

En sån där seg dag, när huvudet lider av att man med våld försökt pressa dygnsrytmen rätt och kroppen lider av att man haft en månads paus från yogan före förrgårdagens pass. Första arbetsdagen den här veckan kunde ha börjat bättre, och dessutom känns den väldigt mycket som en måndag trots att det är torsdag.

Sedan kommer den ändå, när jag letar fram fokus och hittar in i min egen text. Vågen kommer, den där inspirationen man kan rida på just när man inser vad poängen med alltsammans är. Och sedan känns arbetsdagen inte längre lika lång.

Läs även andra bloggares åsikter om jobb, seghet, skrivande

Handskrivet undantag

Sitter uppe i det sena kvällsljuset och skriver ett brev. För hand. Med penna, på papper. Utan redigeringsmöjligheter. Det går förvånansvärt bra (sannolikt tack vare de senaste årens dagboksskrivande), men jag märker att texten blir annorlunda än om jag skrivit den på datorn. Mindre filad, mindre eftertänksam. Mindre strukturerad. Samtidigt: Mera kreativ, för om inledningen på en mening blev annorlunda än jag tänkt mig kan jag inte gå tillbaka och ändra, utan får helt enkelt anpassa mig och göra det bästa av situationen. (Nu minns jag att mormor brukade skriva brevutkast som hon sedan renskrev, för hand. Jag tror att det är för sent att lära sig den metoden efter de senaste årens tangentbordknattrande och hoppande fram och tillbaka i texten. Eller så saknar jag både tålamodet och framförhållningen…)

Det värsta är att nu när jag skrivit brevet och hittat ett kuvert så slår det mig att jag inte kommer att ha tillgång till det när jag väl skickat iväg det. Det finns inget annat än originalet, ingen kopia som ligger kvar i utkorgen om jag vill läsa och kolla vad det egentligen var jag skrev.

Den här digitala tidsåldern är inte bra för mitt besatta dokumenterande av mitt eget liv.

Läs även andra bloggares åsikter om brev, skrivande