Blir de goda fler och fler?

Fråga till den livsmedels- och mikrobiologiskt kunniga allmänheten: Blir naturell yoghurt nånsin ohälsosam på ett smygande sätt? I klartext: Om den ser normal ut och smakar surt på ett trevligt sätt, kan det ändå hända läskigheter under ytan? Man skulle ju inte tro det, men samtidigt blir jag lite fundersam över de sista resterna i en jätteburk 10 %-ig grekisk variant som öppnades för en och en halv vecka sedan. Fast de snälla bakterierna blir kanske bara fler och fler så länge allt ser okej ut?

Om inte annat så kan jag agera försökskanin, eftersom jag ämnar äta upp den sista yoghurten tillsammans med mina klyftpotatisar nu.

Andra bloggar om: yoghurt

Lagom ergonomiskt

Jobb på mera nytt än gammalt ställe idag. Stiftar bekantskap med ännu en av de där avancerade högryggade kontorsstolarna som ser ut som om de skulle vara superergonomiska och alltid utgör dagens mest ironiska inslag. Meningen är väl att de ska vara just ergonomiska och bra för den som har ett stillasittande jobb, men övre delen av min rygg avskyr dem innerligt. Har suttit på flera olika sedan jag började ha sittande jobb, och vet av erfarenhet att det brukar ta veckor innan ryggen vänjer sig och slutar reagera med smärta efter en stunds användande av ryggstöd. I andra, mer normala fall, brukar jag få ont i korsryggen när jag intar olämpliga (sitt)ställningar, och därför känns allt som närmar sig skulderbladen abnormt.

Det är ju fint att arbetsgivarna satsar på en ergonomisk stol, men egentligen känns det lite som bortkastade pengar. Antagligen borde man göra individuella inställningar av stolen, och för att få till dem bra borde man få hjälp av någon som vet hur det ska gå till. Jag har ingen aning om hur en stol ska se ut, men jag känner när den är feldesignad för min rygg.

(Eller så ska man inte jobba på kvinnodominerade arbetsplatser när man är långt över medellängd.)

Andra bloggar om: ergonomi, kontorsstolar

Vardagslivets mysterier

Jag är en ivrig användare av allsköns hårklämmor modell större. Faktiskt såpass att typiska hårgummiband nästan uteslutande används när jag ska gå på veckans yogalektion och vill ha något som samlar håret och sedan kan gömmas undan i nacken så att det inte är för mycket i vägen när man ligger på rygg. Hårklämmor är helt enkelt roligare, och samlar upp håret effektivare. Ändå är det något hos dem som jag inte begriper, någon form av förvriden logik.
För hur kan det komma sig att den slarviga tofsknut som jag åstadkommer en kvarts minut före morgonduschen och vars primära syfte är att hålla håret borta från vattnet i mindre än tio minuter många gånger sitter stadigt som berget ända tills jag gör en aktiv insats för att riva skapelsen? Detta medan mina verkliga ansatser att sätta upp håret stadigt och ordentligt nesligen rasar ner i nacken på mig var tionde minut.

Andra bloggar om: hårklämmor

kattmöte

Ledsen kvällspromenad igår kväll. Ibland blir jag så uppgiven över människorna. Hur vi sviker och sårar varandra, hur vi har ihjäl varandra på de mest fruktansvärda sätt. Och bortsett från Kauhajoki-katastrofen hade jag egna sorger och bedrövelser att tampas med.
Träffade en för mig okänd katt. Inte världens vackraste, utan lite småtjock, med sönderrivna öron och pälsen sträv av damm. Däremot var det en väldigt vänligt sinnad katt som njöt av att bli klappad och kliad under hakan. Av mig, en okänd människa, som ju lika gärna hade kunnat vara ute efter att kasta sten på den eller bura in den. Jag kanske slutar som en sån där galen tant med femtio katter jag också. Ibland inser jag hur lätt det skulle kunna gå så. Det är så lätt att förstå katter jämfört med människor, och det är så mycket lättare att låta tårarna rinna inför en främmande katt än inför en okänd människa.

Andra bloggar om: katter, Kauhajoki

Problemlösning

Där jag ser ett badrum som inte kan inrymma en tvättmaskin* ser min bror ett badrum som har tillräckligt mycket yta för att man på något kreativt sätt ska kunna få till en lösning som gör att man kan klämma in och flytta runt tvättmaskinen och börjar omedelbart prata om socklar med hjul under.

Hörni, potentiella arbetsgivare: Fråga mig bara, jag kan intyga att han är problemlösare ut i fingerspetsarna.

*Det här med tvättmaskiner och badrum har blivit en intensiv hangup. Varför måste så många badrum vara så tvättmaskinsfientliga? I synnerhet de badrum som min tvättmaskin potentiellt kunde stå i. Och nej, det är inte jag som ska flytta, men om brodern hittar en lägenhet hyfsat nära min med utrymme för tvättmaskin får han ta den, och jag får komma dit och tvätta.

Andra bloggar om: problemlösning, tvättmaskiner, flytt

Spannmålstorkar och vippavappor

Oplanerat jobb idag, igen. Har alltså stiftat närmare bekantskap med ännu en österbottnisk by och dess eftisbarn.
Och idag kan jag faktiskt känna att jag stundvis trivs med det här jobbet. När man har en liten grupp med kommunicerbara barn som behandlar en med nyfiken acceptans, och när man får vara ute i strålande septembersol och överraskande höstvärme på vad som måste vara en av världens mest idylliska skolgårdar, komplett med gnistrande höstfärgat klätterträd. Ljusår från en snålblåsig och slaskig asfaltgård i storstaden, med ungar som verkar göra allt för att driva en till vansinnets brant.

Ändå är jag fortfarande övertygad om att min framtida karriär inte ska göras i den här branschen. Men en septemberdag som den här, med solvärme i ansiktet och sjungandet från spannmålstorkarna i bakgrunden, då kan det vara överraskande okej – fast man har blivit inringd med mindre än två timmars varsel. Dessutom hörde jag ett skolgårdsord som jag säkert inte har tänkt på, än mindre hört, de senaste 15 åren – vippavappa. Behöver jag säga att jag log lyckligt nostalgiskt över att upptäcka att ordet fanns och att jag kom ihåg vad det betydde?

Andra bloggar om: jobb, höst

Halvnostalgisk pappersgenomgång

Angrep ett av mina pappersberg igår kväll och slängde glatt bort en massa papper relaterade till mina studier i informationsförvaltning. Klassificeringsreglerna behöll jag faktiskt, men indexeringsanteckningarna skrattade jag bara rått åt och hivade i pappersinsamlingen. Jag begrep inte ett jota av indexering och tyckte att det var världens snårigaste, näst fysik, ända tills jag bibliotekspraktiserade förra sommaren och fick lära mig hur saker och ting egentligen ska göras. (Det är min övertygelse att det värsta man kan göra med biblioteksjobbet är att akademisera studierna av det in absurdum tills ingen kontakt med verkligheten längre återstår.)

Sedan hittade jag min första akademiska text, den klassiska berättartekniska analysen av Pappan och havet (alla Åbo-litteraturvetare kommer att le nostalgiskt när de läser det här). Läste igenom den, och förundrades över att den var riktigt välskriven. Jag vet inte varför jag var så hysteriskt livrädd och nojig under mitt första studieår och trodde att alla andra alltid kunde allt mycket bättre än mig. Vilket slöseri med tid! (Eller varför en lärare i ett annat ämne fyra år senare fick mig att på riktigt bli ledsen och orolig när han påstod att jag skrev dålig svenska. Ha!)
Jag vet inte, kanske det här är det mognadsprov man egentligen borde genomgå – inte för att få ut examen utan för att släppas in i universitetsvärlden? Vi kanske inte borde få börja studera innan vi har skaffat oss tillräckligt mycket skinn på näsan för att inte ta åt oss för mycket av obefogad kritik från andra – och från oss själva!

Måste läsa om Pappan och havet, det var så länge sedan och den måste vara så utmärkt höstläsning.

Andra bloggar om: litteraturvetenskap, informationsförvaltning, indexering, universitetsstudier, Pappan och havet

Aj-armar

Det blev ingen yoga igår, eftersom jag jobbade tills yogan började, och vid jobbets slut befann mig långt utanför stan i ett mycket uthungrat tillstånd. Chanslös, med andra ord.
Men frågan är om jag inte har mera träningsvärk i dag än jag hade efter förra veckans yoga. Alternativt är det en illusion orsakad av att den här veckans träningsvärk är koncentrerad till överarmarna och närliggande områden. Det är aj aj aj att lyfta armarna i dag, efter att jag varit snäll och lyft inte så små skolelever upp i klätterställningen i går eftermiddags. Min enda tröst är att kroppen, tydligen utan att jag behöver koncentrera mig på det, har lärt sig att man vid dylika ansträngningar ska ta hjälp av magmusklerna, och därmed har min rygg ingenting alls att anmärka på. Uppenbarligen har pilatesträningen i Åbo långtidseffekter som jag inte visste att man kunde vänta sig.

Andra bloggar om: träningsvärk, pilates

Vet du hur stor din skatteprocent är?

Jag har säkert sagt det här förr, men det värsta med att vara skattebetalare är inte att en del av mina inkomster går till staten, utan att det är så fruktansvärt krångligt att göra upp med skatteverket om hur mycket de ska ta av mig i det skede jag befinner mig just nu. Det finländska skattesystemet bygger på att varje enskild individ ska ha en huvudinkomst som han eller hon lever på, och alla övriga eventuella inkomster kan man glatt skatta bort minst en tredjedel av, eftersom det ändå inte spelar någon roll om man får pengarna nu eller om upp till två år, när skatteverket har kontrollräknat och återbär överflödet.

Och alla vi andra, som får lite här och lite där av x antal arbetsgivare och faktiskt behöver inkomsterna ungefär när man tjänar ihop dem, vi sliter vårt hår och måste prata med skatteverkets representanter som alla verkar tro att man för det första kan sin skatteprocent utantill och för det andra vet hur ens inkomster kommer att se ut under resten av året. Om man tillstår att man inte vet vad man har för skatteprocent beter de sig ibland som om man vore imbecill. (Men jag lovar, den här gåpngen ska ingen lyckas med sådana metoder. om de försöker ska jag spänna ögonen i dem och säga att det är väl ert jobb att hålla reda på min skatteprocent, eller hur?) Och hur ensam i kan jag vara om att inte ha en fast anställning med fast månadslön? Borde inte skatteverket ha sett dylika fall tidigare och inse att för vissa människor ter det sig snudd på absurt att på förhand veta hur resten av årets inkomster kommer att se ut?

För tjohoo, under de återstående två veckorna av september månad kommer jag att jobba åt inte mindre än tre arbetsgivare, och ingendera kommer att kunna betala ut en så pass stor lön att jag kan kalla den min huvudinkomst. Förhandling om frilansskattekort och ny skatteprocent stundar härmed, och jag ser inte fram emot den. Det är kanske tur att mina vänstervridna uppfattningar om samhällsbygge går så hemskt illa ihop med svartjobb, annars skulle jag förmodligen överväga att hitta arbetsgivare som vill betala ut lönen i ett diskret kuvert, bara för att slippa manglas av tjänstemännen på skatteverket.

Andra bloggar om: skatteverket, skatteprocent, svartjobb

Landet vs stan

Första jobbdagen på länge och hjälp så utmattande det är att jobba när man inte är van. Dessutom inte ens på ett ställe där jag varit tidigare, utan på helt nytt ställe i för mig tämligen obekant by och i den där branschen som jag trodde att jag lämnat för gott när maj tog slut i år. Tydligen inte. Men om det är kris och de behöver en vikarie och man får lite inkomster, så…

Berätta för mig – är det bara en tillfällighet, eller var dagens upplevelser faktiskt en bekräftelse på min fördom om att det är lättare att ha att göra med landsbygdsungar än med stadsbarn? (Note to self: Om jag någonsin får avkommor ska de fostras långt från asfaltsdjungeln.)

Andra bloggar om: jobb, barn