Nu…

… drar jag till Karis för att umgås med nya och gamla bekanta, diskutera med biskopen och debattera det ena och det tjugofemte. Trots allt blir det Ungdomens Kyrkodagar för mig i år, och jag känner mig både tacksam och inspirerad.

Bokfrågornas ABC: E

Bokfrågorna letar sig framåt i alfabetet, och jag som ligger några steg efter når bokstaven E.

1. En Evergreen är en sång som är tidlös och ständigt aktuell. Vilka böcker skulle du kategorisera som evergreens?

Evergreens skulle ju kunna vara en form av klassiker – kanske böcker som inte ännu uppnått total klassikerstatus, men som vi gärna kallar blivande klassiker? Eller böcker som man själv känner att man skulle kunna läsa om ungefär hur många gånger som helst? Till den senare kategorin, i min version, hör till exempel Ronja Rövardotter, Sommarljus, och sen kommer natten samt Stolthet och fördom.

2. Vilka länder i Europa läser du flest böcker från? Finns det något land du aldrig läst en bok från?
Jag tror inte att jag behöver ta fram Book Notes och räkna för att komma fram till att det är Sverige.
Har inte järnkoll på vilka länder som inte har prickats av, men jag antar att de är några stycken. På rak arm kan jag till exempel inte komma på att jag skulle ha läst böcker från exempelvis Portugal, de baltiska staterna, Ungern eller Monaco, för att bara nämna några exempel.

3. Vilka är dina europeiska favoritförfattare?
Åh, det här är ju svårt – jag tror att största delen av de böcker jag läser är skrivna av europeiska författare. Om vi bantar ner utbudet en aning genom att bortse från de svenskspråkiga kan jag exempelvis nämna Vibeke Olsson, Lene Kaaberböl, Michelle Magorian och Jane Austen.

4. Jag har just varit i Egypten. Berätta om en bok som har anknytning dit.
Jag kan berätta om den finländska klassikern Sinuhe egyptiern, skriven av Mika Waltari. Den finns på vartendaste litet bibliotek, är oftast gul och alltid stor och jag har fortfarande inte läst den. Däremot har jag ofta mött kunder som vördar Waltari och hans författarskap och tar för givet att de har en själsfrände i mig, som ju var anställd för att hålla ordning i hyllorna, hjälpa kunderna till rätta och vörda Waltaris författarskap.

Läs även andra bloggares åsikter om Bokfrågornas ABC, läsning, evergreens, Europa, Jane Austen, Mika Waltari

Läsminnen med Segal

Erich Segal har tydligen dött. Segal var mest känd för Love Story, som ursprungligen skrevs som filmmanus men även blev bok. Min mamma fick boken i födelsedagspresent av sina kompisar när hon fyllde 18, och när jag gick i högstadiet hittade jag den i föräldrarnas bokhylla trots att ryggen hade fallit av. Jag läste och grät, för om det är något den här berättelsen är känd för är det väl just dess snyftighet.
Jag har inte läst om Love Story sedan dess, men bläddrat lite då och då, läst en sida här, en där och fascinerats av att Segals språk och berättarstil är så osnyftig som den är. Visst, storyn är snyftig, det ligger i dess natur, men Segals sätt att berätta den känns aldrig smetigt, snarare rappt och med små humoristiska poänger. Och kanske var det därför den berörde mig så väldigt redan i femtonårsåldern, för att Oliver som berättar om sin Jenny, han är inte en budbärare man väntar sig ska komma med den här sortens historia. Det väntade han sig inte själv heller.

Segal är ändå i första hand tonårsläsning för mig, för det var under gymnasietiden jag ägnade några få sommarlovsdagar åt att plöja tegelstenen Läkarna med glupande läsaptit. Fyra läkarstuderande, deras bakgrund, deras öden, och allt som hände efter Med School. En grupp människor som lär känna varandra under studietiden, och som man sedan återkommer till för att se vad som hände efteråt, vart livet förde dem – det här är ett koncept som återkom när jag läste Klassen något år senare.
Just för att Läkarna var en sådan sann läsnjutning för mitt tonåriga jag plockade jag med mig Tro, hopp och kärlek från biblioteket för några somrar sedan. Men vare sig Klassen eller Tro, hopp och kärlek gav mig samma ljuva läsnjutning som Läkarna. Kanske var det Segal, kanske var det jag.

Frid över Segals minne, ty han gav mig många sköna lässtunder. Och kom nu för allt i världen ihåg att han skrev annat än Love Story också.

Läs även andra bloggares åsikter om Erich Segal, Love Story, läsning

Kall utanpå, varm inuti

Det är folktomt på trottoarerna när jag promenerar till och från kvällens yogalektion, och majoriteten av de fotgängare som jag möter har en eller flera hundar i släptåg. Det är uppenbart att man inte trotsar kvällens envisa isvindar och köldgrader om man inte är alldeles tvungen.

Men det är värt den där promenaden med stelt ansikte och frysande köldtårar på kinderna, för yogan var skönare än den varit på väldigt, väldigt länge. Jag fattar det här med att bli beroende av träning. Till skillnad från årets första yoga, efter fem veckors uppehåll, lämnade den här mig märkligt energifylld, sådär att jag gick hem med stuns i stegen (kan förvisso ha varit Hello Saferides Middle Class också), trots trötthetsspetsad avslappningskänsla i kroppen.
Nu återstår bara att se om träningsvärken kommer att vara lika chockerande intensiv den här gången.

Läs även andra bloggares åsikter om vinter, kyla, träning, yoga

Fånga sparvarna

Stekta var sparvarna inte, men man gapar ändå, om än förvånat, när de kommer flygande utan att man har räknat med dem eller ens försökt locka dem till sig. Nam nom nom. Jag måste ha sett ut som en mycket förnöjd katt när jag återvände till dagens sista dubbellektion efter att ha landat ett nätt litet uppdrag som jag inte ens haft vett att tigga om.
Sedan ägnade jag mig åt min vän scannern och begrundade dubbelexponerade diabilder och föräldrarnas 70-talsklädstil. Det finns sannerligen värre sätt att tillbringa en tisdag eftermiddag.

Någon släppte skyddsnätet

Gråmulen himmel, och vinden har blåst både snön och frostglittret ur träden. Jag har läst gamla texter och blivit påmind om detaljer jag inte aktivt mindes. Självförvållad hågkomst, men någon gång ska jag ju ändå möta de där orden och minnena igen. De har skrivits för att jag ska veta, och jag tror fortfarande mycket på det där. Veta hur det egentligen var, för att jämföra det med hur det är nu, se vad som hänt på vägen.

För tusende gången tänker jag att jag överlever. Vilken fånig tanke egentligen – för här är jag nu, och har i allra högsta grad överlevt. Naturligtvis överlever jag, men för säkert tusende gången tänker jag också på att jag hade velat ha det här på ett annat sätt. Vara på samma punkt, men efter en resa som gjorts på annat sätt. I stället får jag lära mig att vissa frågor förblir obesvarade, oavsett hur lite jag vill det.

Ändå – jag läser om min egen vanmakt och min vrede över situationen, och jag förstår den fortfarande. Den är fortfarande berättigad.
Det borde ha funnits ett skyddsnät, en sista förpliktelse. Jag var beredd på möjligheten att falla och höll i min ända av repet, men någon annan släppte. I den andra änden gick någon ut, och stängde dörren utan att vända sig om för att släcka lamporna efter sig.

Läs även andra bloggares åsikter om minnen

Bokrea, bah!

Bokrean har börjat i stan. Jag hade inte tänkt bry mig, men eftersom jag ändå nästan gick förbi bokhandelskedjans butik fick jag för mig att ta ett varv bland reaborden.
Fingrar på ett inbundet exemplar av Stephen Kings Liseys berättelse för mindre pengar än vad pocketversionen kostar i nätbokhandeln. Jag har för mig att den ska vara bra, och har funderat på att läsa den, men den finns trots allt på biblioteket. Biblioteksböcker är gratis läsning, och de måste inte hitta en mer eller mindre permanent plats i min bokhylla vare sig före eller efter läsningen.
I övrigt består den stora kedjans utbud av böcker på språk jag brukar läsa av ett litet bord svenska, ett litet bord engelska bland alla de finska böckerna. Jag kan leva väldigt bra utan dem, och de bevisar bara min tes om att bokrean som fenomen blir mer och mer överskattad för varje år.
I stället avancerar jag till pappersavdelningen och inhandlar raskt tre böcker med än så länge tomma sidor. Färdigskrivna böcker är förhandlingsbara, oskrivna inte.

Trots att bokrean lämnar mig tämligen oberörd får jag ändå shoppa böcker. Gör en amazon-beställning tillsammans med en av mina vänner, och köper böcker som inte brukar synas i bokhandeln, och som bibliotekets databas aldrig har hört talas om. Ett helt klart roligare sätt att göra av med pengar på böcker.

Läs även andra bloggares åsikter om bokrea, böcker, bokinköp

Bokfrågornas ABC: D

Fjärde bokstaven är D och frågorna hör mer eller mindre ihop med just den bokstaven.

1. Deckare säljer som smör inte bara i Sverige. Vem är din favoritförfattare i genren? Vem är din favoritperson i deckarvärlden?

Åsa Larsson, tveklöst. Jag gillar faktiskt hennes personer också, kantiga Rebecka och excentriske Sivving, för att nämna ett par stycken. (Och om stavningen av namnen är åt skogen beror det på att jag mest har lyssnat mig genom Åsa Larssons produktion.)

2. Jag är ingen storläsare av drama, men det händer. Främst var det under mina litteraturstudier som jag fick i mig en del. Vilken är din favoritpjäs? Har du läst eller sett den, eller kanske både och?

Det här är knepigt. Precis som Tätortstimotej-Anna håller jag med om att drama i första hand ska ses och inte läsas. Ändå läser jag drama ibland, och kan tilltalas av den avskalade formen. Jag skulle vilja dela upp den här frågan i två delar, nämligen:
Största teaterupplevelserna: Reko Lundáns Onödiga människor och Peter Snickars’ Under liten himmel. Just så omstörtande och engagerande vill jag att teater ska vara. Exakt sådär mycket på riktigt att det i vissa ögonblick gör ont.
Mest givande pjäsläsningen: Fröken Julie och En midsommarnattsdröm. Den sistnämnda är egentligen något av en överklivare som bryggar båda sidorna. Jag har även sett den, två gånger. En gång i omarbetad version som landade i 50-talsmiljö,en annan gång närmare originalet på Närpes Teater där föreställningen och miljön i kombination var snudd på magisk.

3. D som i dumburk. Böcker blir inte sällan tv-serier. Vilken är din favoritserie med en litterär förlaga?
Inga direkta långkörare, men två miniserier: Stolthet och fördom samt En ö i havet.

4. Det är redan december. Berätta om en bok som utspelar sig i december eller i alla fall på vintern.
För att återknyta till deckartemat i den första frågan – Johan Theorins Nattfåk där snöstormen yr kring den gamla fyrmästargården på Öland, och till slut mer eller mindre griper in i handlingen.

Läs även andra bloggares åsikter om dramatik, teater, läsning, Bokfrågornas ABC, Åsa Larsson, deckare, Johan Theorin, vinter

Andras ord om vintervädret

Saara skriver så bra om snön som till allas vår stora förundran stannar kvar och lyser upp vintermörkret.
Vi pratade om det där idag under tonbildningen, att det inte har varit plusgrader mer än några timmar sedan all den här snön kom. Märkligt, men på ett bra sätt. Jag förstår det där med sagolandskapet.

(Och så läser jag bara skönlitteratur om vinter och mörker, bok efter bok. Kommer kanske fler ord om vinterläsning så småningom, men nu ska jag tillreda mat åt mitt väntade middagssällskap.)

Läs även andra bloggares åsikter om snö, vinter, läsning

Läst 2009

Efter alla andra årssammanfattningar är det kanske dags att skriva några ord om 2009 års läsning också.

111 böcker lästes, och i den siffran ingår både ”vanliga” böcker, serier och ljudböcker.

Årets svikna förväntningar:
Boktjuven av Markus Zusak.
Efter alla hyllningskörer hade jag sannerligen väntat mig mer än så här.

Årets värd-sina-lovord:
Storm över Frankrike av Irène Némirovsky

Årets snygga men otäcka:
Musta aukko (Black Hole) av Charles Burns

Årets ful utanpå, fin inuti:
Ingen hör hemma här mer än du av Miranda July

Årets besatthet:
Lotta-omläsningen under den tidiga våren.

Årets besvikna omläsning:
Ovan hav, under sten av Susan Cooper

Årets bästa fantasy:
Arra – Legender från Lavora av Maria Turtschaninoff. En bok som förtjänar att upptäckas av många läsare.

Årets bästa deckare:
Nattfåk av Johan Theorin
Annars läste jag väldigt få deckare i år efter att ha insett att jag inte riktigt klarar av genren längre. Sista delen av Stieg Larssons onödigt hypade trilogi, Arnaldur Indridassons Änglarösten, och ja, det var väl ungefär det. Men Johan Theorins blandning av psykologisk sorgeskildring, deckare och spökhistoria föll mig verkligen i smaken och höll mig sällskap när jag harvade för stängda traktorfönster och diskade med fönstret öppet mot vårregnet.

Årets förvåning:
Fumlig av Jeffrey Brown – därför att jag brukar ha svårt för serier tecknade utan finess, men den här var på något konstigt sätt ändå söt.

Årets otäckaste stämning:
Se till mig som liten är av Kaj Korkea-aho

Årets ”debuten var bättre!”:
Blod av Åsa Anderberg Strollo

Årets mumsigaste tegelsten:
Presidentens hustru av Curtis Sittenfeld

Årets mest irriterande:
Bedragen av Katerina Janouch

Årets vackraste, helt enkelt:
Sommarljus och sedan kommer natten av Jón Kalman Stefánsson

Blandade favoriter
Låt mig älska mer av Juha Itkonen
En herrgårdssägen av Selma Lagerlöf
Fyrväktaren av Jeanette Winterson
Om Jesus av Jonas Gardell
Unaccustomed earth av Jhumpa Lahiri
Blankets av Craig Thompson
Om du var jag av Jessica Sciefauer
Kärlek: Hur fan gör man? av Bob Hansson

Läs även andra bloggares åsikter om läsning, 2009, årsbästa