Archive for januari, 2009

h1

Alla andra får/blähä-vardag

januari 29, 2009

Ikväll började årets version av Ungdomens Kyrkodagar på Lärkkulla, och det har smärtat mig hela veckan att jag inte är där, inte kommer att vara där, inte får uppleva UK i år. I stället ska jag vara kvar här hemma och gå till jobbet som vanligt och allt känns väldigt väldigt vardagsgrått och oinspirerande.
Jag trodde inte att det här med att missa UK efter tre års närvaro skulle vara en så stor grej – hade jag insett det lite tidigare hade jag sett till att göra mitt yttersta för att få vara delegat i år också. Det är bara den här senaste veckan som saknaden har slagit mig i huvudet som en slägga, när jag insåg vilken tid på året det är och vad jag kommer att gå miste om i år. Njut, ni som är där … fast ni läser ju inte det här förrän efteråt förstås, ni har ju fullt upp med att göra allt det där som jag också vill göra – träffa nya och gamla bekanta, umgås med folk, börja dagen med färdigdukad frukostbuffé och sing in, gå på fin kvällsmässa och fin festmässa, roas kungligt under programeftermiddagen, debattera i plenum och uppleva en av årets intensivaste helger. För det är det där som UK har varit för mig de tre senaste åren. En extremt intensiv men samtidigt vilsam helg. En förlängd helg som man återvänder från under söndagskvällen och då är man både tom och fylld, och det tar någon dag innan vardagen börjar kännas acceptabel igen. (Jag fattar fortfarande inte hur jag kunde klanta bort det här genom att inte ens försöka komma med. Hur dum får man vara? Eller snarare: Varför kommer vissa insikter till en alldeles för sent?)

Jag tror att jag hade behövt UK det här året. (Jag tror att jag har behövt UK alla andra år också, även om jag inte alltid insett det på förhand.) Jag hade behövt den här ljuspunkten i det som fortfarande är ganska mörk vinter och framför allt väldigt gråtrist vardag, en räcka dagar som går in i varandra där jag gör samma saker om och om igen utan att komma någonvart. Ibland känns det som om det bara är tiden som går och absolut ingenting annat.

Ändå: Mitt i den här långvariga känslan av att sitta fast och inte komma ur fläcken kommer kvällens yogalektion där mina tår plötsligt når mattan i en halasana, och jag förstår precis Annos eufori i november. Jag fånlog hela vägen hem efteråt – både för att det är så häftigt att jag slutat vara rädd för att närma mig positionen och dessutom klarat av den, och för att det är så skönt att se att mitt i segtillvaron som kryper på kroppen så finns det faktiskt saker som utvecklas i rätt riktning. Om det inte sker några enorma framsteg i livet får man banne mig se noga till att ta vara på de mindre när de kommer i ens väg.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Annonser
h1

Med ena ögat på klockan

januari 26, 2009

Januariläsningen är så mycket mera lyssnande än bokbläddrande. Hade det inte varit för ljudböckerna hade det ekat tämligen tomt i läsdagboken.
Pappersläsandet har gått trögt, än har det varit kvarglömda böcker, och än böcker som inte levt upp till förväntningarna. De senaste två veckorna har jag räknat ner sidorna i Boktjuven av Markus Zusak. Jag är väldigt medveten om att den här sortens läsning inte riktigt gör en bok rättvisa, men till mitt försvar måste jag ändå säga att om boken hade varit så bra som den utmålats hade jag ju fastnat och läst den i stora tuggor oavsett hur nära förfallodagen ligger. Nu läser jag som om jag tittade på klockan samtidigt. Senast onsdag lunchrast måste boken läsas ut. I nuläget har jag 100 sidor kvar. Med andra ord – hyfsade chanser.

Jag borde falla i fröjd över Zusaks språkanvändning, men jag gör det inte. Jag noterar den, men den får mig inte att bli exalterad. Visst är boken annorlunda på ett bra sätt, men det känns som om det krävs mer för att fånga mig på allvar. Jag kan inte låta bli att tänka på Vibeke Olssons Molnfri bombnatt, en annan skildrinmg av samma land i samma krig, men en skildring som fångade mig till den grad att jag såg inbillade stridsvagnar utanför tågfönstret, så till den grad att jag levde med bokens människor länge, länge efteråt. Något säger mig att jag inte kommer att leva länge med Liesel, Max, Rudy och de andra i Boktjuven. Det är ofta något ytligt fladdrigt över alla Zusaks försök att beröra.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

h1

Då och nu

januari 25, 2009

Igår sprang jag på en gammal lärare som jag inte har sett på säkert 14 år. Vi pratade i några minuter, och jag var alldeles fascinerad och fundersam efteråt. Ibland tror jag att jag är så annorlunda nuförtiden jämfört med hur jag var för några år sedan, och sedan händer sånt här och jag inser att jag kanske var mig själv när jag var tolv år, också, och att det kanske finns ganska mycket kvar av den där tolvåringen i mig fortfarande. Inte bara som minnen, detta att fortfarande veta hur det såg ut och luktade i tamburen hemma hos bästisen, inte bara som gamla avlagringar. Utan att den där tolvåringen hade ett gryende men ganska omedvetet teaterintresse som den här läraren såg och fångade upp och att samma lärare inte blir förvånad när jag berättar om mina litteraturstudier. Att tolvåriga jag var samma person, om än yngre och med mindre erfarenheter.

Sedan funderar jag hela kvällen efteråt. Tänker på de där små detaljerna, filmen vi såg i bussen på väg till lägerskolan, hur jag hade feber men spelade tre föreställningar Anne Frank ändå, och hur vi alldeles i början av läsåret sjöng Sommaren är kort, och jag och bästisen stannade kvar efter lektionen för att skriva av texten. Jag undrar om hon också har blivit utled på den vid det här laget?

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

h1

otajmat

januari 21, 2009

En månads förlängning på kontraktet igår, och med världens mest ironiska tajming ever ramlade värsta jobbdagen på väldigt länge över mig idag. Den började så bra, med årets första talgoxe och en lite ovanlig morgon som motverkade min sedvanliga seghet (det kanske var så enkelt som att jag fick gå på morgonmöte där det diskuterades hyfsat intressanta saker. Jag tror jag har morgonmötesabstinens efter sommarens jobb). Sedan tog jag bussen till min nuvarande utlokalisering, och allt blev elände. Jag frös, och när det var dags att äta lunch var jag egentligen för trött, ville bara lägga huvudet på bordet mitt i lunchtallrik och bok och sova. Ännu mera frusen efter lunch, för eländig för att orka jobba stående, försökte jobba sittande, fick i vanlig ordning ont i ryggen. Telefonen ringde i ett och jag påbörjade olika projekt som jag fick avbryta för att betjäna kunder eller svara i telefon. Varefter jag naturligtvis glömt bort vad jag höll på med och påbörjade något nytt.
(Det finns en anledning till att jag slösurfar under stilla stunder när jag sitter i kundservice på lite mera tätt bemannade ställen, för det är oftast betydligt mera frustrerande än fruktbart att försöka göra nytta.)

Sedan fick jag huvudvärk också, för första gången på vem vet när, och jag blev inte av med de sista kunderna före klockan var tio minuter över stängningsdags och när jag väl skulle gå hem visade det sig att ytterdörrens elektriska och tidsinställda lås buggade sig och inte alls gick i lås fast det borde ha gjort det för femton minuter sedan. Ringa vaktbolag och lämpa över ansvaret för ytterdörren på grannverksamheten för att hinna till bussen – som förstås var försenad.

Det här var verkligen en dag som gjorde skäl för känslan jag brukar ha när jag blir väckt före nio – Jag vill inte gå till jobbet i dag. Men nu när jag är hemma och har druckit te, ätit smörgås och lagt lite järnvägsräls i favoritspelet är jag plötsligt energisk och superinspirerad igen, lagom tills det börjar dra ihop sig till läggdags. O-fas, än en gång.

(Nån annan dag när jag är mindre gnällig ska jag berätta om böcker jag har läst – eller snarare lyssnat till – eller om den mängd teaterkultur som jag har insupit den här vintern.)

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

h1

Morgongnäll

januari 16, 2009

(Efter närmare två veckors tystnad borde jag säkert ha något att skriva om alla dessa tysta dagar som kommit och gått, denna skrämmande period av ordlöshet och icke-skapande. I stället bryter jag skrivtystnaden med en klagovisa. Det må det vara värt om det kan fungera som uppvärmningsövning.)

Jag har förvisso bara haft tre tidiga morgnar den här veckan, men å andra sidan har de varit osedvanligt svårhanterliga. Det har sannerligen känts som om mitt morgonhandikapp borde berättiga mig till en personlig assistent som tar hand om mig före klockan nio, för jag är uppenbarligen inte kapabel till att ta hand om mig själv.

Igår: Missad buss, hetsig halvtimmespromenad till jobbet där jag för en gångs skull var energisk de första femton minuterna innan adrenalinkicken klingade av och jag blev mitt vanliga trötta, oinspirerade och frusna före-lunch-jag igen.

Idag: hann med bussen men begrep inte innan jag kom till jobbet att kassen med min lunch fanns kvar hemma i köket. Hittade den när jag kom hem, så jag hade alltså inte glömt den på bussen. I morse, nyanländ till jobbet kunde jag inte ens komma ihåg om jag hade den med mig till bussen och funderade över hur länge min chili con soya och mitt kokta ris eventuellt kommer att snurra runt stadens busslinjer innan någon slänger bort dem. Och väl hemma hittar jag också kastrullen med överblivet ris (som jag hade en plan för) stående väldigt mycket utanför kylskåpet.

Och parat med de här missödena finns naturligtvis allt annat som är jag på morgnarna, allt det där som jag har så svårt att förlika mig med – överkänslighet när det gäller mat (att äta smörgås under lite extra tidsbrist ger mig kväljningar, likaså att konfronteras med gräddlagret på morgonens fil), bristande koordinationsförmåga (jag tappar och går in i saker), allmän långsamhet och våldsamma humörkast (allt från tårögdhet över extremt banala saker i morgontidningen till frustrerade vrål när jag får för bråttom). Frustrerande är bara förnamnet, i synnerhet när jag är så medveten om att jag ju inte är så här under resten av dygnet. Jag brukar inte känna mig klumpig eller långsam, och jag brukar kunna läsa morgontidningen utan att bli tjock i halsen. Jag inser ju själv att jag inte är gjord för morgnar – när ska resten av samhället inse att sådana som jag existerar, och att det när det är som värst är funktionsnedsättande att göra våld på sin dygnsrytm? Låt mig vakna upp till mig själv innan jag måste inta frukost och störta hemifrån!

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

h1

flyttljus

januari 3, 2009

Flyttkaos blev det minsann till slut, och nu sitter jag här i en ny lägenhet som inte riktigt känns som hemma än, bland alldeles för många lådor och påsar. När allt hotar att bli för mycket minns jag utsikten idag när vi bar som mest – solen, skyarna över havet, allt ljus. I början av januari! Det här kan bli rena ljusterapin efter ett halvår på markplan med utsikt mot innergård och insyn från alla och envar.
Nu är klockan plötsligt närmare midnatt och jag borde bli trött efter en ganska kort natt och en väldigt intensiv dag. Ändå går jag på flyttadrenalin och pizza och vill bygga bokhyllor, bädda sängen, packa upp böcker och göra plats för soffan. Helst allt samtidigt.

Läs även andra bloggares åsikter om ,

h1

Overkligheter:

januari 2, 2009
  1. Idag när jag kom hem från jobbet slog det mig att det är sista gången jag kommer hem till det här hemmet. Hur konstigt som helst, och det känns inte ens på riktigt. Måste öppna Pandoras flyttlåda och släppa loss kaoset igen, så kanske jag börjar ta det hela på allvar. Eller så sker det senast imorgon förmiddag när flytthjälpen börjar anlända och undrar varför jag inte börjat packa än.
  2. Igår när jag faktiskt började flyttpacka (det syns bara inte på allvar än) slumpade iTunes fram Death Cab for Cuties The New Year. Bland 1974 låtar. Jag har sagt det förr, jag säger det igen: iTunes har antingen paranormala förmågor, eller extremt hög intelligens. Jag vet inte vilket av alterativen som är minst skrämmande.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,