Bokstaven G, som vanligt hämtad hos Lilla O.
Tantsnusk har väl alla hört talas om, men har du läst någon bok som skulle kunna kallas gubbsnusk?
Spontant tänker jag att det är mycket, det. Gubbsnusk är ju egentligen all sexuell objektifiering av kvinnor som vi är så vana att möta att vi egentligen inte längre vare sig ser eller reagerar. Jag skulle kunna komma med en lång utläggning om hur märkligt det är att sexscener i litteratur som främst läses av kvinnor minsann är tantsnusk, medan motsvarande i romaner som inte är specifikt kvinnotillvända på sin höjd är en erotisk skildring – men det var kanske inte riktigt det den här bloggposten skulle innehålla.
Gubbsnusk som jag reagerar på behöver egentligen inte vara så explicit. Robert Langdons varierande damsällskap som alla har det gemensamt att de är unga, vackra och attraherade av honom berättar ganska mycket om Dan Brown, och framför allt om Dan Browns syn på sina läsare.
Berätta om en bok som fick dig att gråta! Händer det ofta att du gråter av böcker?
Mitt första minne av gråtläsning hänger ihop med Vi på Saltkråkan. Jag fick den i julklapp när jag var åtta, och minns att jag läste den i mellandagarna hemma hos morföräldrarna. Morgonljuset i mosters gamla flickrum, och det outsägligt sorgliga kapitlet med Pelles döda kanin.
Det är fortfarande ganska vanligt att böcker får mig att gråta. Antingen därför att de berättar om uppenbart sorgliga händelser, eller för att de skildrar ett större skeende som rör mig till tårar av sorg eller ilska. Ibland får böcker mig att gråta de där tårarna som kanske hör ihop med annat, men som jag inte vill släppa fram där de egentligen hör hemma.
Jag misstänker nästan att böcker lättare rör mig till tårar än filmer – litterära skildringar kryper under huden på ett annat sätt, väcker fantasin och de egna känslorna. När jag ser film kan jag ibland lägga märke till hur manipulerad jag blir – i synnerhet när det gäller stereotypa snyftfilmer. Läser jag sköter jag mycket av manipulerandet själv, och är alltså inte lika analytisk och medveten.
Berätta om en gammal favoritbok som du ofta återkommer till!
Vi har ju Lotta-serien, som jag grävde ner mig i under fjolårsvåren… Muminböckerna är också verkliga klassiker i min läsning, i synnerhet Det osynliga barnet tål att läsas om och om och om igen. Den är dessutom en utmärkt högläsningsbok, med ett språk som flödar behagligt. Fungerar både som godnattsagor för stora barn och som underhållning under längre bilresor.
I programmet Go´kväll brukar någon känd person bjuda in till en fiktiv middag. Vilka fyra författare, levande eller döda, skulle du bjuda och vad tror du att ni skulle prata om?
Är det bara jag, eller finns det fler som tycker att det här med att föreställa sig middagsbjudning med fyra intressanta författare låter lite jobbigt? Ponera att de inte alls är så välformulerade i tal som de är i skrift? Eller ponera att alla är jättevälformulerade och att man bara blir stressad av att veta att även en middagsbjudning tar slut någon gång, och att detta kommer att ske innan man hinner prata färdigt med alla fyra?
Men okej då. Jag skulle gärna äta middag med Curtis Sittenfeld, och fråga henne om hon baserar de neurotiska grunddragen hos sina huvudpersoner på drag hon känner igen hos sig själv. Sedan skulle jag också kunna bjuda in Åsa Anderberg Strollo för att luska ut hur hon förhåller sig till skillnaden mellan sina båda böcker. Lene Kaaberbøl kunde också gärna få bidra med intressanta funderingar kring skuld, skam och människans existens mellan det jordnära och det kulturella och fantasifulla. Selma Lagerlöf vill jag också ha med, för att prata om starka kvinnor och oväntad men vacker kärlek.
Läs även andra bloggares åsikter om Bokfrågornas ABC, tantsnusk, gubbsnusk, Åsa Anderberg Strollo, Curtis Sittenfeld, Lene Kaaberböl, Selma Lagerlöf, mumin, läsning, tårar
Ikas ord 2.0 