Nyårsträngseln

Hur man vet att det nyss har varit nyår: Man kommer till simhallen och finner sig simmandes i en överfylld bassäng där märkbart många dessutom saknar bassängvett.

Som upplysning om du avlagt nyårslöfte i stil med ”börja träna mer” och inkluderar simning i tränandet:
Om man väljer en bana för snabba motionssimmare och märker att man ofta befinner sig främst i en lång kö av simmare kan det vara läge att självmant byta till den långsammare banan intill. I synnerhet om det dessutom är mindre folk i den långsamma banan.
Och framför allt: I den snabba banan simmar man absolut inte i bredd under gemytligt småprat.

Bassängfascisten har talat. Undrar om det kommer att vara lika överbefolkat i yogasalen nästa vecka?

Läs även andra bloggares åsikter om träning, nyårslöften, simning, trängsel, bassängvett

Att inte vända sig bort

I dag avslutade jag arbetsdagen genom att träffa en kvinna som jobbar för de mänskliga rättigheterna bland de kastlösa i Nepal. På väg tillbaka till redaktionen tänkte jag att mitt eget liv kändes så futtigt i jämförelse. Som om jag borde göra någonting.

Sedan tog jag en spårvagn hem, trängdes med andra människor och lyssnade på musik. Tills jag plockar ut hörlurarna ur öronen eftersom det pågår något längre fram i spårvagnen. En medelålders man har höjt rösten och talar högt och ljudligt om för alla i närheten vad han tycker om de somaliska kvinnor som sitter i närheten. Hur de har kommit hit för att stjäla av honom och hans fyra barn, och av oss allihop. Hur det redan finns hundratals här som skolas till terrorister. Hur de stjäl av oss varje gång de tar ut pengar i bankomaten.
Jag skäms och blir arg om vartannat, och letar mig fram till det ökande tumultet, för två andra män i närheten börjar också höja rösten, och säga åt den första att han ska hålla käft. Jag lutar mig fram mot en av kvinnorna och ber henne att inte tro att vi alla är sådär. För det är där det börjar – bara de inte tror att vi alla står här och håller med honom i tysthet. Bara inte. Och sedan, när han har åsikter om att jag pratar med dem vänder jag mig mot honom. Jag har inte alla ord till den här sortens samtal, i den här sortens sinnestillstånd. Inte på finska. Jag står där och önskar förtvivlat att jag visste hur man säger hets mot folkgrupp på finska när jag ska gå i försvar för att han börjar vifta med yttrandefrihetskortet.

Han gick förmodligen av spårvagnen med lika otäcka åsikter som när han gick på den, även om jag upplyste honom om att jag skämdes, och sa till honom att det inte pågår några stölder här.
Jag gick av arg och darrig av upphetsningen, men någonstans också lite glad över de andra som höjt rösten och protesterat. Över att jag var med i en folkmassa där alla inte försökte tiga ihjäl honom. Jag tror att vi har tigit alldeles tillräckligt.

Vi räddade inte världen idag, men vi tog ett steg bort från det värsta. Kanske med inspirationen från det tidigare mötet som påminde mig om att vi kan göra skillnad. Kanske också med inspiration från Tubbs, som har varit min idol sedan jag läste den här texten. (Läs den om ni förstår finska. Och tack Tubbs, för ryggraden och för inspirationen!)

Jag ger utmaningen vidare, till alla som möter den här sortens beteende och åsikter. Lite speciellt till mina landsmän, med tanke på att Sannfinländarna gör sitt bästa för att göra rasismen rumsren. Här ett uttryck som man tydligen behöver ha tillgängligt när man rör sig bland folk i det här landet: Kiihotus kansanryhmää vastaan.

Läs även andra bloggares åsikter om rasism, hets mot folkgrupp, motstånd, civilkurage

När det legala är oanvändbart

Vad jag inte begriper är hur det kan vara så fruktansvärt svårt att hyra film lagligt över nätet när det är så barnsligt enkelt att olagligen ladda ner en film. Rimligtvis finns det pengar att hämta i filmuthyrning över nätet, så varför i all världen kan man inte kanalisera lite investeringar till en tjänst som faktiskt fungerar ens lika smidigt som de olagliga alternativen?

För mig är det inte en kostnadsfråga när det gäller film. jag kan betala för att se de filmer jag inte köper på mig i fysisk form, alternativt lånar från biblioteket – men jag är inte så värst pigg på att ränna till och från uthyrningen med dvd:erna när filerna faktiskt kan komma direkt hem till min dator. Jag vet att det är illegalt att ladda ner film via piratkusten eller liknande, och att det även borde vara moraliskt förkastligt. Jag fattar bara inte – när tekniken uppenbarligen finns, varför kan man inte erbjuda betalande kunder en legal och ens lite smidig variant?

Nu har jag i och för sig bara testat cdon, men som jag har testat. Jag har testat att ladda ner filmen till min egen dator, vilket efter lång väntan ledde till att jag hade en licens som trilskades och en fil som förvisso gick att öppna, men som bara visade en kaskad av märkliga färger tillsammans med dansk textning. Jag har testat att se filmen direkt på cdon:s sidor, vilket inte fungerade över huvud taget.

Alltså jag vet inte – kan vi inte bara installera en sorts spargris på piratkusten som kan fyllas genom att man betalar in pengar via sin egen nätbank, och så betalar jag för mig där, eftersom de redan har uppfunnit ett sätt att länka mig till fungerande filmnedladdning. Eller finns det en filmuthyrning på nätet som faktiskt fungerar, och som inte kräver kreditkort?

Läs även andra bloggares åsikter om hyrfilm, nedladdning, piratism, cdon

Frustration

Jag upphör aldrig att förvånas över hur just det som man så enträget missat i genomläsningen av sin text på skärmen är det absolut första man ser när texten har gått i tryck.
Fast i dag kom den här förvåningen i ett sent skede. Först skrek jag några sekunder i ren frustration över att det var så fel och över att det var så onödigt att det var så fel och över att det var alldeles för sent att göra något åt att det var så fel.

Den som inte gör några misstag gör inget annat heller, brukar det heta. Fast ibland önskar jag att jag skulle ha en dragning åt lite andra yrken där mina misstag inte behöver bli fullt så uppenbara för fullt så många människor, där jag får vara lite mera ensam om att notera dem.

Läs även andra bloggares åsikter om misstag, frustration, skrivande

För visuell för lågenergilamporna

Mörkertiden och allt det där. Man kan ha mysbelysning inomhus, säger folk, fast jag betvivlar lite.
Halva förra veckan satt jag i halvmörker vid datorn alternativt tände stearinljusen i fönstret eftersom jag inte orkade leta i skåpen efter en ersättande lampa till den som darrat till och dött mitt framför ögonen på mig. Sedan tog jag tag i saker och ting, hittade en energisparlampa som utlovade warm comfort light och kände mig jättenöjd. Ända tills jag tände lampan, och såg allt bada i ett sjukligt gulgrönt sken. Ännu värre blev det av att den stod placerad strax bredvid datorskärmen som med sitt vita ljus gör allt för att understryka det gröna.

Jag uthärdade två kvällar, sedan bytte jag plats på sänglampan och skrivbordslampan. Nu har jag i och för sig ett ganska obehagligt kallvitt ljus över skrivbordet, men det skär sig åtminstone mindre mot ljuset från datorskärmen. När jag lägger mig om kvällarna försöker jag intala mig att ljuset inte är äckelgrönt, utan varmt och mysigt. Det går inte överdrivet bra.

Jag är ju egentligen en sån där miljöivrare, men jag har mina begränsningar. Om det inte går att göra vackert vill jag inte vara med. Hållbara material slits vackrare än plast, ekoråvaror smakar ofta bättre än de konventionella och loppisfynd ser ofta roligare ut än de nya billighetsvarorna. Nu kan jag konstatera att jag tydligen är för visuell för lågenergilamporna, för jag har banne mig inte mött en enda som har ett ljussken jag skulle benämna vackert, eller ens uppfatta så neutralt att jag inte irriterar mig på det.

Finns det någon som har hittat en lågenergilampa som sprider ett vackert sken, eller måste jag bli en sån där jobbig typ som hamstrar glödlampor så länge de finns att få tag på, en sådan som jag inte alls hade tänkt bli?

Läs även andra bloggares åsikter om höstmörker, lågenergilampor, glödlampor, belysning

Halsdistraktion

När jag inte suckar och stönar över hur onödigt det är att vara sjuk på sommaren och hur mycket jag missar av jobb och umgänge och allmänna trevligheter och hur i synnerhet onödigt det är att ha tonsiller som sväller och värker om sommaren försöker jag fördriva tiden med stillsamma sysselsättningar. Stillsamma för att kroppen ska få vila och för att jag inte ska utsätta mig för onödiga risker ifall fel sorts bakterier växer i mina odlingar och i mina tonsiller. Även om snabbtestet var negativt vågar jag inte riktigt andas ut och tro att jag slipper antibiotikan innan de slutgiltiga svaren kommer.
Så jag fördriver tiden, försöker få den värkande halsen att tillfriskna, tuggar maten länge och väl (inte så mycket för att det antagligen gör den lättare att svälja utan allra mest för att skjuta upp sväljandet som gör så ont) och ser på tv-serier.

I förmiddags inledde jag Buffy-tittandet i väntan på att få lämna svalgprov, och upptäckte att det ju är Lily som är Willow. Jag har alltså inte fattat tidigare att det är samma skådis som är med i både How I Met Your Mother och Buffy, och nu när jag ser en yngre version av Lily hjälpa Buffy i jakten på vampyrerna känns det som exakt det – en yngre version av Lily. När Willow suckar över sin blyghet och sitt icke-dejtande säger jag i mitt huvud åt henne att det ordnar sig, att hon kommer att träffa the love of her life så fort hon börjar på college, att han heter Marshall och att de kommer att flytta till New York och gifta sig, och att hon kommer att ha blivit lite mindre nördig och lite mera rappkäftad vid det laget.

Läs även andra bloggares åsikter om Buffy, How I Met Your Mother, tv-serier, halsont, tonsillit

Anonym idioti

Dagens mest deprimerande: Kommentarerna på den här nyhetstexten.

Alltså, seriöst: Vad är det i det anonyma tyckandet på nätet som tar fram det absolut sämsta i människan? Det där intelligensbefriande, det där elaka, den där totala bristen på såväl respekt och förmåga att se sammanhang. Det är som när man var barn, när det allt för ofta fanns någon som gjorde sig rolig på andras bekostnad, skrek högst och elakast och tog varje chans att plocka poäng genom att säga något elakt om någon annan. ”Titta, tjejen gråter över en död fågel! Festligaste vi har sett på länge, eller hur? Hon måste vara dum i huvudet! Titta nu gråter hon ännu mera, hur roligt som helst!”
I vuxenlivet är vi lite mer sofistikerade, inte lika öppet dumelaka. Utom i den anonyma debatten på nätet där det tydligen går att göra sig precis hur korkad som helst så länge man inte behöver sätta sitt eget namn under åsikterna. Ärligt talat – borde inte vuxna människor ha vuxit ifrån det här?

Läs även andra bloggares åsikter om anonymitet, tyckande, internet

Herr Äckligt Självgod

Spotifys reklamer brukar jag oftast uthärda med mer eller mindre upphöjt lugn. Det finns dock ett vadhållningsbolag som har varit extremt irriterande sedan starten, och där reklammannens röst ofta väcker en intensiv längtan att slå honom hårt i ansiktet för att få tyst på hans självgoda röst.
Den senaste veckan har nämnda reklamman dock nått nya höjder (dessutom var den under flera dagar den enda utomstående reklam som hördes), vilket har fått mig att utveckla en konspirationsteori.
Det här bolaget kanske inte alls betalar för att alla spotify-användare i Finland ska vara tvungna att stå ut med deras äckligt självgode reklamman som hävdar att alla kvinnor kommer att älska dig om du blott använder vadhållningsbolagets tjänster. De kanske får höras gratis, i utbyte mot att de spelar in reklam som är så vedervärdig att spotify-användarna helt enkelt inte har något annat val än att betala spotify för att slippa lyssna på Herr Äckligt Självgod.

Läs även andra bloggares åsikter om reklam, spotify

Tips från coachen

– eller: varför jag borde ha förstånd att sluta handla på Clas Ohlson.

Alla känner till Clas Ohlson, den där svenska butiken som oftast finns centralt belägen och som har ungefär det mesta i teknisk-praktisk väg i sitt sortiment. Det låter så mycket bättre än det fungerar.

Förra helgen hade jag ärende till centrum och tänkte passa på att skaffa en en timer till valfri julbelysning, så att jag utan att slösa energi kan vakna till mysig julbelysning om morgnarna. Travade alltså in på nämnda butik, letade utan resultat, frågade personal och vandrade sedan koncentrerat i rätt riktning medan jag muttrade hyllbeteckningen för mig själv för att memorera den. Hittade ett tvåpack timers, köpte dem, betalade och gick ut.

Sedan pratade jag med brodern, som hade intresse av den andra timern, men som ställde sig frågande till mitt val. Han undrade varför i all världen jag köpt ett tvåpack digitala när Clas Ohlson även har ett trepack analoga. ”För att det var de här jag hittade”, svarade jag, och påminde honom om att på Clas Ohlson finns personalen bara till för att vinka iväg kunderna i ungefärlig riktning, inte för att ge handfasta råd och förevisa produktsortimentet på allvar. Sedan konstaterade jag att jag blivit som min kära mor som vägrar handla på Clas Ohslon eftersom servicen är så obefintlig.

Nåväl. Fingrade lite på timern, men blev inte riktigt klok på den, och konstaterade att man kanske måste ladda upp batteriet först. Fingrade återigen, blev fortfarande inte klok och kom till att jag kanske måste sätta mig ner och inte bara ögna igenom bruksanvisningen utan verkligen studera den noggrant, ett steg åt gången. Vilket jag gjorde, under simultant petande på timern. Tio minuter, och jag har fortfarande inte lyckats komma längre än till att ställa in klockan korrekt. Har gjort vissa försök att ställa in när timern ska sättas igång och när den ska stängas av, och potentiellt kan jag ha lyckats ställa in en igångsättningstid. Dock inte avstängningsdito.

Ringde brodern för att kolla om han begrep sig på förpackningens andra timer, som han tog med sig hem. ”Nä, men J har köpt en likadan och han bannades över hur svåranvänd den var”. Och så undrade han än en gång varför jag köpt de digitala.

Underbart. Undrar om jag får byta in mitt tvåpack med motiveringen att de är för svåra att ställa in? Eller tror ni att personalen ger mig lite handledning utöver den snåriga och opedagogiska bruksanvisningen? Det tror inte jag. Jag har trots allt större tilltro till att J kanske slutligen kom på gåtans lösning, och att han är beredd att dela med sig av den.
Kan vara att jag är förstörd och bortskämd efter att ha blivit (varit) iPod-användare och vant mig med elektronik som är överskådlig och lättanvänd. Kan hända att Clas Ohslons underleverantörer inte lyckades så bra med produktdesignen, men då kunde väl Clas och kompani åtminstone ha bemödat sig om att lotsa användarna genom knappdjungeln i en användbar bruksanvisning?

Må vara att butiken är lättåtkomlig och har låga priser. Jag borde ändå vänja mig av vid att handla där, för det skulle kunna vara värt ett par extra euro att faktiskt få en timer som jag begriper mig på och som passar mina behov.

Läs även andra bloggares åsikter om timer, Clas Ohlson, teknikstrul

iPod, kom hem!

Häromdagen bjöd naturen på lågt stående sol, frost och vackert, vackert decemberljus. Jag gick en promenad längs stranden i sällskap med min kamera och fångade en del av decemberskönheten, absorberad av densamma. Så absorberad att min fina, fortfarande nya, iPod obemärkt föll ur min jackficka längs vägen. Jag noterade inte förlusten innan jag hunnit hem igen, och då var det för sent. Trots att jag gick tillbaka och försökte följa mina egna fotspår var allt jag hittade den sammetspåse som skyddat iPoden för repor när jag burit den med mig i fickor med blandat innehåll.

Nu är jag utan den iPod som var i dyraste laget när jag köpte den, som jag hunnit bli så förtjust i och som jag tydligen använt mer än jag trott – för hålet efter den är irriterande stort. Jag kommer på mig med att sakna den rent handgripligt flera gånger om dagen. Jag saknar möjligheten att ta med mig min musik och mina spellistor, jag saknar inspelningsfunktionen och jag saknar smidigheten i att lyssna på ljudböcker via iPoden.
Nu vet jag att min vackert julröda och metalliskt glänsande iPod med det omsorgsfullt valda låtcitatet ingraverat på baksidan, den är bara en pryl och den kan rent tekniskt ersättas. Jag kan beställa en ny (för pengar som jag egentligen hellre skulle spara till annat än att köpa ännu en mp3-spelare), och jag kan till och med beställa en ny i samma färg och med samma text ingraverad. Det finns så mycket här i livet som man kan förlora på ett betydligt mera smärtsamt och slutgiltigt sätt, så mycket större förluster att göra. Ändå – det här är en pryl som landar bland de saker jag använder mer eller mindre dagligen – oftare än kameran, men inte lika ofta som datorn. Jag blir dessutom av med den just vid övergången till den tid när jag börjar ta mig fram allt mera till fots och därmed allt oftare vill kunna lyssna på musik utanför hemmet.

Igår gjorde jag ett besök på polisens hittegodsavdelning tillsammans med min bror. Utdelningen för min del var noll och intet, men brodern fick hämta ut den kamerablixt som han lämnade in i somras. Den blixt som han hittade någon kilometer längre fram längs samma strand. För att ytterligare spä på ödets ironi har kamerablixten ett värde i euro som ligger snäppet över min förlorade iPods monetära värde. Därmed passade jag på att ge brodern ett skämtsamt julklappsförslag, när han nu så helt utan kostnad kommit över en blixt till sin kamera.

Fast allra helst vill jag ringa till hittegodsavdelningen om några dagar och få beskedet att jag kan kvittera ut både min förlorade iPod och en förstärkt tro på det goda i människan.

Läs även andra bloggares åsikter om iPod, borttappat, hittegods