Narnia på arbetstid

Dagens definition av jobbförmån:
Man får göra något man ändå skulle ha gjort, på betald arbetstid. Som t.ex att se Berättelsen om Narnia: Prins Caspian. Att det var två dagar före premiären och att vi var under tio pers i salongen störde inte heller.

(Jag gillar det där med att bli insläppt gratis på muséer också, även om jag förstås inte har så stora påverkningsmöjligheter när det gäller vilka muséer och när jag får besöka dem.)

Att få lämna min egen verklighet och försvinna in i Narnias (om än rätt våldsamma) sagovärld i två och en halv timme är klart värt ett par timmars övertid och regn på vägen hem. Fast vad är det med alla insekter som vill tjuvåka med mig? Saldo ett kryp i varje öga på väg hem, en skalbagge i håret på väg till jobbet imorse – och då hade jag cykelhjälm. Hur gör krypen? Och hur kul kan det vara att dränkas i ett mänskligt öga?

Läs även andra bloggares åsikter om Narnia, film, småkryp

Den ni, med min tvättmaskin i…

Just när man har insett att man inte kommer att hitta en lägenhet som man både har råd att flytta in i och känner att man kommer att vilja stanna i – inte bara tills man hittar något bättre – före månadsskiftet, vad händer då? Man visas en lägenhet som man verkligen verkligen vill bo i. Man förälskar sig i ett par fönster. Man hänförs av mängden förvaringsutrymme. Av ljuset. Frysen. Hörnan där ens tvättmaskin kunde få plats i badrummet.

Och kruxet? En timme efter att jag förälskade mig i lägenheten skulle den visas upp för tjejen som är före mig i kön. Och om hon har något vett i skallen kommer hon ju att välja den framom de andra två. Mitt enda hopp är att hon inte kommer körande sisådär 100 kilometer för att titta på tre ynka lägenheter, att hon har fler på lut och att hon ska falla för en av dem så som jag föll för den här.

Annars jobbar jag och jobbar och får uppleva det där som jag väl borde ha insett att jag förr eller senare skulle möta – någon som hade synpunkter på min text. Negativa och anklagande sådana. och det händer strax före jag ska gå hem, och ingen inblandad kollega har jag att tala med det om, och det förföljer mig ända hem. Rutin är kanske att ha ett hårdare pansar mot det här. Att ha en mer instinktiv känsla för gränser, att redan under samtalet kunna inse det som jag insåg flera timmar senare. Men det kommer kanske? För det lär ju knappast vara första och sista gången som jag får påminnas om att man inte alltid kan vara alla till lags i den här branschen.

Andra bloggar om: söka lägenhet, flyttande

nattljus

Firar midsommar på landet. Sedan sitter jag ändå inne hela dagen. Just när jag ska till att få dåligt samvete blir det natt, vinden går hem. Hänger tvätt på balkongen och fascineras av det varma nattljuset. Tvätten som jag hängde tidigare under kvällen befolkas redan av en pigg spindel, och över allt detta mjukt varma ljus.

Får mig att önska att man kunde behålla det här ljuset lite längre. Kanske inte året runt, men klart längre. Jag skulle kunna behöva lite såna här nätter i november.

Återfinner en del av min förlorade läslust, läser ut två böcker. Ser underbar Tove Jansson-dokumentär som gör mig alldeles varm av stilla förtjusning. Till råga på allt hade hon katt.

Läs även andra bloggares åsikter om midsommar, sommarljus, Tove Jansson

kvällsjobbad, yay!

En halvtimme till midnatt och man kan fortfarande se solen. Cyklar hem från jobbet efter mitt första kvällspass, har bevakat lokal rockfestival och är sådär hög på att ha skrivit mina texter sent och fått dem färdiga och allt ser bra ut och har gått mycket bättre än jag befarade… Trött men energisk och väldigt mycket uppåt.
Måste inte det här vara det ultimata sättet att ha kvällstur? Loppisrunda från förmiddagen, eftersom man börjar sent, sedan jobb med aktuella saker som ska in i morgondagens tidning. Ingen dötid, inget segande med oispirerande text som ska skrivas för framtiden.

Jag har än en gång bevisat för mig själv att jag jobbar bäst och effektivast den där sista timmen före deadline. (Och ja, säkert spelar det också in att det är den där tiden på året när det är ljust dygnet runt och jag är ljusmättad, stark och glad och nästintill oövervinnerlig. Dagsljus, gotta love it.)

Andra bloggar om: kvällsjobb, ljusa nätter, skrivande

Nomadlivets baksidor

Jag tyckte ju att livet var kaotiskt på den materiella sidan redan för en vecka sedan när jag hade en del av prylarna i Åbolägenheten, en del i barndomshemmet och ytterligare en del i nerpackat tillstånd i det senare. och det hjälpte inte att jag kom ihåg att jag packat ner just de där jeansen eller den där boken när jag inte kunde komma på var dessa ting var nerpackade och var man således kunde vänta sig att återfinna dem.

Nu: nästa stadium. Ytterligare en del av ägodelarna har förpassats till mitt tillfälliga stadsboende. Första kvällen konstaterade jag att jag trots föresatser glömt att packa ner någon form av duschtvål. Igår återvände jag barndomshemmet för lite lantluft såhär under helgen, och konstaterade att duschtvålen minsann inte finns här heller.

Börjar misstänka att min dyra och underbart rosendoftande weleda-duschtvål har försvunnit i ett svart hål.

På rygg

Hon är sådär späd som nästan uteslutande tjejer i nedre tonåren är, och just när vi kör in i korsningen vinglar hon till vid övergångsstället. Kanske hon snubblar på trottoarkanten, men på rygg blir hon liggande i alla fall, med ölflaskan i hand. Och även om hon lyckas få upp ett jeansklätt ben i luften ett par gånger är hon långt ifrån att komma upp på benen igen. Hon kan inte ens vända sig, och det bubblar i munnen på henne. Och efteråt, när jag tänker på mannen i bilen bakom oss som sprang snett över gatan tänkte jag att kanske var det hennes skyddsängel som såg till att det var just där hon vinglade omkull, där det fanns människor som såg henne och skyndade till för att sannolikt lägga henne i framstupa sidoläge och ringa efter en ambulans.

Tänkte på henne när jag cyklade in till jobbet imorse, vad det blev av henne.

daggvått gräs på väg till nya jobbet

Igår morse när jag och brodern vandrade iväg genom kvighagens daggvåta gräs för att ta oss upp till vägen och samåka oss in till stan mötte vi ett styck hare och en styck mjölkbil. Och jag tänkte att nu märks det verkligen att jag bytte liv i helgen – jag bytte till livet på landet och till ett nytt och inspirerande jobb där jag får prata svenska med alla kollegor och överordnade. Och det tar mig bara två dagar att börja fundera över om min superstandardiserade finlandssvenska kommer att återfå den ursprungliga österbottniska klangen efter den här sommaren. För folk omkring mig pratar så mycket mera hemtamt än i Åbo.

Och att det känns hemtamt när folk pratar på jobbet, det är skönt, för det här jobbet känns nyare än de flesta jobb, det är nytt så att man känner av den där hjälp!-känslan – men samtidigt så grymt intressant, och faltiskt roligt emellanåt, mitt i nybörjaryrseln och prestationsångesten. Idag fick jag lust att klappa mig själv på huvudet när jag upptäckte att jag skrivit en ingress på ren automatik. Det är skönt att ha en hjärna som kan mer om olika sorters texter än man själv är medveten om.