kvällshimmel eftermiddagsdags

Den tidiga kvällshimlen över stadstaken idag – så underbart, skört vackert, ett lugnt andetag varma pastelltoner. Det känns som om det är först nu, post-vintersolståndet, som man kan lyta sig tillbaka och njuta av de stunder av skönhet som årstiden erbjuder. Det finns snö, det är minusgrader, och när solen går ner är det förvisso hastigt, men den gör det på ett stillsamt grandiost och mjukt sätt. Och framför allt: Övergången till mörkret inger inte längre lika mycket olust och krypande obehag. Lite längre idag igen. Ännu lite längre i morgon. Först när vi varit på botten och vänt kan vi öppna ögonen för situationens skönhet.

Sedan blev dagens diskussionsämne mörker kontra ljus – om det verkligen redan nu, en dryg vecka efter vintersolståndet, har hunnit bli så mycket ljusare att man kan märka det, eller om det bara är en psykologisk effekt. För alla jag har pratat med om det upplever samma sak – att det är ljusare.

Läs även andra bloggares åsikter om vinter, mörker

jul-o-läsning

Alla bara bloggar om sin jul- och mellandagsläsning, och själv har jag fortfarande inte läst ut den 250 sidor tunna bok jag började läsa för över en vecka sedan. Dessutom glömde jag kvar den i föräldrahemmet igår när jag och brodern packade ihop oss och återvände till stan, vardagen och jobben.
Det är något väldigt ironiskt över att detta är ödet för Nancy Hustons Livslinjer, en bok som jag har velat läsa sedan jag läste recensionen av den franska versionen för ett par år sedan. Och det är inte det att den är dålig, den är bara inte riktigt vad jag väntade mig och jag kan inte helt frigöra mig från att hennes sexåriga huvudpersoner är löjligt välformulerade för att vara just sexåringar. Men egentligen är ju berättargreppet helt genialiskt.
Utläst blir den dock inte ännu på ett tag. Och: Inför julen släpade jag dessutom med mig tre andra böcker, av vilka en var Joyce Carol Oates tämligen tegelstensaktiga Dödgrävarens dotter.
För man hinner ju läsa så mycket böcker under jul. Jag vet inte varifrån jag har fått det, för jag har i vanlig ordning ägnat min jul åt att se på film och tv, träffa folk jag är mer eller mindre släkt med och spela Finans. Nu när jag tänker efter måste den här uppfattningen om att jag kommer att läsa en massa böcker under min julledighet vara någon sorts kollektiv förvirring som jag plockat med mig från diverse bokbloggar. För om jag tänkt efter före jul borde jag ha kommit ihåg att trots min egentliga bokmalighet och trots all ledig tid man egentligen har under jul- och mellandagar så är julen min sannolikt sämsta lästid på hela året.
Jag drar mig till minnes ett jullov i gymnasiet när jag harvade runt i en tegelsten av Diana Gabaldon tills vårterminen började igen. Ett annat gymnasiejullov tog jag mig för att läsa Maria Gripes Skugg-gömman som är dramatiskt mycket segare än de tre tidigare böckerna. För inte så många år sedan läste jag Åke Edwardsons Segel av sten till långt in på vårkanten (förvisso med en paus som inföll efter att jag och boken tagit tåget tillbaka till Åbo igen efter avslutat jullov.)

Är det bara jag, eller är jul- och mellandagsledigheten egentligen överreklamerad som lästid?

Läs även andra bloggares åsikter om julläsning, Nancy Huston, Livslinjer, Joyce Carol Oates, Dödgrävarens dotter, Maria Gripe, Åke Edwardson, Segel av sten, Skugg-gömman

På det fjärde drack jag te

Dagens största utmaning på jobbet: Fixa te. Jag värmer vatten i mikron. Det svalnar. Jag värmer det igen. Det svalnar. Jag värmer. Jag häller ut det och börjar om igen. Efter fjärde försäket får jag faktiskt ta ut muggen medan innehållet fortfarande är varmt och slänga i en gräslig Yellow label-påse (eftersom jag glömde att ta med egna i morse). Sedan tar jag med mig muggen till disken även om det heter att man inte får. Jag har inga kollegor på plats som skvallrar – och hade jag haft så hade jag inte behövt, för då hade jag kunnat dricka mitt te i lugn och ro i personalrummet.
Jag blir så påmind om varför jag inte brukar bemöda mig om att dricka te under ensamturerna på jobbet. Men idag kom två blyga småflickor in med pepparkakor och jag tänkte att jag ska banne mig ta mig min lagstadgade paus för inmundigande av varm dryck.

Senare delen av dagen är, förutom mitt utdragna tebryggande, betydligt bättre än jag väntade mig i morse. i morse var jag trött och eländig, hade ont i halsen, frös och längtade hem till mina ylletröjor. Efter lunch blev det faktiskt betydligt bättre, blodcirkulationen nådde fram till mina tidigare så kalla fingertoppar och det började kännas som om jag faktiskt var vaken och inte enbart släpade mig runt i ett gnälligt och halvsovande tillstånd. Efter jobbet uträttade jag julhandlande för egen och andras del och var triumfatoriskt trevlig mot all servicepersonal. Trots att det var skrämmade mycket folk som trängdes i butikerna. Trots att jag var tvungen att lyssna på en version av Last Christmas som sannerligen tar fram det sämsta hos saxofonen den spelades på. Alla mindre trevliga kunder jag haft (inte bara idag utan alltid) : ni skulle bara se hur det kan gå till. (Jag tror verkligen att jag har blivit en trevligare kund att möta sedan jag själv blev tvungen att möta folk som inte är fullt så trevliga kunder. Det är något med det där att inte sänka sig till deras nivå… )
Men jag är inte gjord för morgnar. Definitivt inte på vintern. Kan man inte eliminera vintermorgnarna på något sätt?

Läs även andra bloggares åsikter om te, jobb, morgnar, kunder, Last Christmas

Flyttröror, gamla och nya

Bloggar får inte slut på skrivutrymme. Det får däremot vanliga dagböcker i pappersform, och det är just en dylik situation som är under uppseglande i min nuvarande grönmönstrande. För att undvika problem i den här sortens situationer har jag genom åren flitigt köpt hårdpärmade anteckningsmönster och lagt upp ett litet lager. Bara det att jag omöjligt kan hitta dem nu. Tre gånger har jag rotat runt i skåpet på skrivbordets vänstra sida, där de av tradition brukar finnas, och varje gång blir jag lika frustrerad över att de sedan jag flyttade i somras uppenbarligen finns någon helt annanstans.

Om ett fåtal veckor ska jag flytta igen. Röran efter den senaste flytten har uppenbarligen inte lagt sig helt och hållet ännu, och frågan är vad som händer när man utökar resterna av den gamla flyttröra med en alldeles ny sådan. kommer mina försvunna prylar att dyka upp igen? Kommer andra prylar att försvinna istället – och: När januari är över, kommer mitt boende att vara på dagens nivå av kaos, eller kommer en förändring av kaosgraden att ha inträffat?

Jag tröstar mig med att jag förrförra helgen lyckades hitta min försvunna elljusstake, och att jag förra helgen hittade kamerans batteriladdare. Den senare har jag knappast använt sedan slutet av sommaren, för så tragiskt lite har jag fotat de senaste månaderna.

(Nu springer de där ungarna förbi på andra sidan fönstret igen. Jag längtar uppåt, bort från markkontakt och insyn. Hararna kommer jag att sakna, men definitivt inte ungarna.)

Läs även andra bloggares åsikter om flytt, flyttröra, kaos

… stiga ur rosig sky

Luciahelgen kom och försvann. Det är skönt att ha slapphelg, men onekligen bidrar den till söndagsångesten när den når sitt slutskede. Jag har sovit till långt in på förmiddagarna, umgåtts med folk under avslappnade former, ätit tortillas med lagom mogen avokado, bevistat nigeriansk fest, De vackraste julsångerna och årets vackraste livemusik (Doo-Bops singer/songwriter night igår kväll). Idag har jag besökt julmarknad och inte alls vare sig skrivit recension eller bakat lussekatter.

Det skulle faktiskt inte skada med lite fler dagar utan jobb, för det är inte klokt hur mycket man kan uträtta när man slipper gå till jobbet.

Jag fick till och med se luciatåg i kyrkan igår. Fast i vanlig ordning var det med viss besvikelse. Med allt för mycket exalterade åskådare på plats finns inget utrymme kvar åt den egna stilla andakten. Det gör mig lite harmsen, för jag vet att ett luciatåg under lite stillsammare former sannolikt skulle få mig rörd till tårar.
Och det handlar inte bara om nostalgi från skoltiden, det är något större. Den där manifestationen av ljus mitt i mörkret. Sedan kan man ha åsikter om luciahysteri, och om luciaomröstningar som moralbefläckade misstävlingar, men ändå tar det mig, det här med dagen som åter skall gry. För den ska ju det, även om man knappt vågar tro det just nu, när vi har knappt fem timmar dagsljus och när man oftast inte ens befinner sig utomhus under dessa fem timmar. När solen är en sällsynthet och när mörkret har omgivningen i ett järngrepp.

Jag läste i en bok om jultraditioner att man förr i världen trodde att lucianatten var årets mörkaste och farligaste natt, en natt när allsköns ondskefullt oknytt var i farten, och att det är i det här som luciatraditionerna tar sitt avstamp. (Sedan är det väl fortfarande lite dunkelt för mig hur det där italienska helgonet kom in i den här bilden.) För varje vinter som går får jag allt mer förståelse för de mest uråldriga dragen i julfirandet. Det här med en fest vid den tiden när mörkret tar över som mest – och ljuset sedan segrar, i vändningen som vi möter så sakteliga efter vintersolståndet. Inte konstigt att man firade midvinter och midsommar redan för så många generationer sedan. Hur moderniserade vi än blir, hur mycket vi än lever i tron att vardagen, livet och prestationerna fortgår i en jämn takt under året så kvarstår faktum – i vårt hörn av världen lever vi med dramatiska ljusförhållanden. En ständig färd mellan två extrema motpoler – den tid på året när vi lever nästan helt i mörker, och den tid på året när inget mörker finns. Klart att det där med att mörkret ska flykta snart slår an en ton just nu. (I slutet av förra året läste jag Susan Coopers The Dark Is Rising, som kommer allra mest till sin rätt i midvintertiden. Jag tycker fortfarande att hennes sätt att använda sig av vintermörkret för att berätta om en uråldrig kamp mellan onda och goda makter är snudd på genial.)
Symboliskt passar firandet av Jesu födelse egentligen oerhört bra in just den här tiden på året. Jag vet att det i kyrkliga sammanhang emellanåt suckas över hur folk firar jul som den största högtiden när det ju egentligen borde vara på påsken man lägger sin energi. Men symboliken, hörni! Jag är kanske naiv, men jag tror att det hos ganska många människor finns något bortom köphetsen och julstressen också. Hos mig finns exempelvis förundran över den här historiskt sett ganska nya berättelsen om Gud som föds till jorden i ett spädbarns gestalt. Att herdarna ligger ute med sina får i mörkret, och att en stjärna tänder sitt ljus för dem att följa. Mig bekommer det inte om Jesus egentligen föddes vid någon annan tid på året. Mig bekommer det inte att det inte faller så enormt mycket snö i Betlehem. Vissa berättelser blir inte mindre sanna även om en och annan detalj är anpassad till vårt behov av symboler.

… Och med tanke på att den här tiden förr ansågs vara årets farligaste är kanske detta att jag klarat av helgen med sinnesro och förstånd i behåll en alldeles tillräcklig prestation.

Läs även andra bloggares åsikter om lucia, helg, traditioner, jul, ljus, mörker

Mörkret, igen.

Om förra veckan inte var en bra vecka för bussresor är den här veckan ingen bra vecka för bloggande. För skrivande över huvud taget. Jag skyller det här också på vintermörkret. Även om jag inte jobbade så här mycket förra året gapar pappersdagboken från början av december 2007 ändå tom. Jag tror att all extra energi den här tiden på året går åt till att hålla ihop och överleva. Jag skulle helst bara läsa utan att formulera mig just nu. Lyssna på ofantliga mängder musik*. Äta choklad. Inte gå till jobbet. Inte vara nyttig. Mindre än två veckor tills mörkret når sin höjdpunkt, och sedan reser vi mot ljuset igen, sakta men säkert. Egentligen kan jag knappt bärga mig, men jag är för trött för att bli exalterad.

Borde dessutom samla kloka ord och välformulerade tankar om en läsupplevelse, så att de kan gå i tryck imorgon kväll. Jag har glott på det där dokumentet i tre kvällars tid, och begriper inte när det blev sådär svårt. Allt spretar åt olika håll, och jag får ingen styrsel på texten och tankarna. Måste. Vara. Mörkret. Och det gör mig så uppgiven att inte ens längre vara bra på det jag egentligen vet att jag gör helst.

Läs även andra bloggares åsikter om mörker, skrivande, trötthet

traktorskak och fin musik

Den här veckan är ingen bra vecka för bussresor. Två dagar i följd har jag glömt boken jag läser hemma, och alltså varit totalt ineffektiv under fyra bussresor i rad. (Min läsning handlar inte alltid så här mycket om effektivitet, men recensionsexemplar medför inte sällan vissa prestationskrav, i synnerhet när man får dem en dryg vecka före deadline.)

På väg hem ikväll hade jag i vilket fall som helst inte klarat av att läsa. Bussen som kom hade en inredning som såg ut att ha hängt med sedan sent 1970-tal, och fjädringen var i det närmaste icke-existerande. Jag har inte skallrat så mycket invärtes sedan jag senast åkte traktorflak. Jag, som aldrig brukar bli illamående i fordon (det är bara stress, magsjukor, dramatiska blodsockerfall och tidiga morgnar som får mig illamående), jag försökte desperat slänga ett och annat öga i ett seriealbum jag hade med mig från jobbet. Fler gånger försökte jag, men illamåendet fick mig att ge upp varje gång. I sanning en ny erfarenhet.

Det är i alla fall tur att jag har musik att trösta mig med när läsningen omöjliggörs. Efter Jack Dalton Orchestras otroliga spelning i lördags kväll kom jag hem med tio nya låtar, som jag har lyssnat intensivt på sedan dess. Det är en musikalisk förälskelse av intensivaste slag. Jag kommer på mig själv innan jag ska somna, kommer på mig med att längtansfullt tänka på morgondagen när jag kan lyssna på låtarna igen. Och den där rädslan som försöker hålla mig tillbaka, rädslan att man ska spela sönder låtarna, att det bara ska återstå tomma skal av det som en gång var så dramatiskt fantastiskt bra. Jack Dalton Orchestra ska tydligen kunna ses och höras i Åbo i början av februari. Se dem! Även om det inte kan bli lika fantastiskt utan stråkar och blås på scen (den biten blev vi skamlöst bortskämda med i lördags) lär det ändå bli fantastiskt så det räcker. På myspace kan man lyssna på några av deras låtar också, dock inte fantastiska Leaving in the Early Morning som får mig att tänka på Kent, Santana och Beatles. Jag ser ingen annan råd än att ni får köpa skivan, helt enkelt.

Läs även andra bloggares åsikter om bussar, åksjuka, illamående, musik, Jack Dalton Orchestra