En glimt vinter, en glimt sommar

Fyra dagar var det vinter och det kändes som om jag hade förflyttats till en annan stad än vanliga Helsingfors med blanksvarta gator och små sjöar regnvatten. I jämförelse är Helsingfors i snötäcke och minusgrader nästan magiskt vackert även om spårvagnarna hade en tendens att köra fast i snön.

Sedan kom regnet tillbaka, och om det finns ett ljud jag mår illa av just nu är det ljudet av vatten som droppar metalliskt mot balkongen. Till och med öronen tyckte att snön var vackrare, och framför allt att omvärlden blev tystare.

Jag yogar under instruktion första gången på väldigt länge. Så fort jag öppnar dörren från trapphuset slår doften emot mig och får det att kännas som sommar trots mörkret utanför och hjärnan hittar soundtracket till sommaren som gick. Efteråt känns det konstigt att allt är mörkt och regnigt kallt utanför och att jag inte ska ta spårvagnen hem. Får nästan lust att vinka till sommarens hemkvarter när bussen passerar dem.

Läs även andra bloggares åsikter om Helsingfors, vinter, snö, regn, mörker, doftminnen, sommarminnen, spårvagnar

Boring!

Triumfen i att äntligen ha lyssnat färdigt på Brobyggarna!
Under veckorna kring flytten när jag ständigt hade praktiskt fixande att ta itu med lyssnade jag mig genom nästan en bok i veckan, men mötet med Guillous historieskrivning saktade ner farten rejält.

Låt mig säga så här: ja, jag vill veta hur det ska gå för huvudpersonerna i boken men nej, jag vill egentligen inte läsa vidare eftersom Guillous framställan är så mördande tråkig. I fortsättningen hoppas jag att någon skriver en spoilerspäckad resumé av de följande delarna.

Brobyggarna är en berättelse om två (plus en försvunnen) norska bröder vid 1900-talets början. De faderlösa bröderna visar sig vara häpnadsväckande begåvade och beger sig efter ingenjörsstudier i Dresden ut i världen för att bygga broar. Sedan urartar det hela till någon form av förvuxen pojkbok med långa och mycket ingående skildringar av extrema väderfenomen i Norge, brokonstruerande och storviltsjakt i Afrika. Bröderna är närmast äckligt präktiga och välartade, framför allt när det gäller synen på arbetares och kvinnors rättigheter och afrikanernas människovärde. Må vara att andra individer och andra nationaliteter beter sig illa i kolonierna, men se inte Guillous skapelser, icke. Inte så fullmatade med det tidiga 2000-talets moraluppfattningar som de är.

När jag vill ha historiska skeden framställda i romanform håller jag mig fortfarande hundra gånger hellre till Vibeke Olsson än till Jan Guillou. Hennes karaktärer känns mänskliga, de förändras och utvecklas. Hans karaktärer är figurer i en pojkbok som förblir märkligt schablonmässiga boken igenom.

Läs även andra bloggares åsikter om Jan Guillou, historiska romaner, Brobyggarna, pojkböcker

Nyårsträngseln

Hur man vet att det nyss har varit nyår: Man kommer till simhallen och finner sig simmandes i en överfylld bassäng där märkbart många dessutom saknar bassängvett.

Som upplysning om du avlagt nyårslöfte i stil med ”börja träna mer” och inkluderar simning i tränandet:
Om man väljer en bana för snabba motionssimmare och märker att man ofta befinner sig främst i en lång kö av simmare kan det vara läge att självmant byta till den långsammare banan intill. I synnerhet om det dessutom är mindre folk i den långsamma banan.
Och framför allt: I den snabba banan simmar man absolut inte i bredd under gemytligt småprat.

Bassängfascisten har talat. Undrar om det kommer att vara lika överbefolkat i yogasalen nästa vecka?

Läs även andra bloggares åsikter om träning, nyårslöften, simning, trängsel, bassängvett

Inte riktigt dags för hej än

Lägger mig nästan i tid och ligger sedan vaken länge. Så länge att jag kan betrakta snöröjningsfordonen som kör i karavan utanför fönstret när resten av stan verkar ha somnat.
Drabbas av livskris på jobbet.

Det är ju fint att vintersolståndet kom och gick och att dagarna blir längre igen. Men uppenbarligen är det inte dags att ropa hej än när en återgång till vardagsrutinerna river nattsömnen av mig och när en besvikelse på jobbet ger mig en halvtimmes Stor Livskris.

Sa jag att jag blir lite trött på den här mörkertidsversionen av mig själv?

Läs även andra bloggares åsikter om vinter, mörker, sömnproblem, mörkerdepression

Julkoma

Julkoman har suttit extra fint i år efter de senaste intensiva veckorna. Ett talande tecken var natten mellan 22 och 23 när jag vaknade upp efter en dröm med stressigt innehåll och låg nyvaken och förvirrad i mörkret och inte kunde reda ut om drömmens hemska upptäckt var på riktigt eller inte.

Så skönt då att juldagen kom, den där dagen på året när det är mer än okej att äta tre frukostar. Tre – för det behövs en snabb före julottan, en kompletterande efter julottan och sedan ytterligare en när man sovit några timmar efter den andra. Fatta det ljuvliga i att efter allt fläng före jul få en dag när man huvudsakligen ägnar sig åt mat och sömn.

Mat. Sömn. Film. Familj. Tror faktiskt inte att jag behöver så mycket mer av julen egentligen. Lägg till ett par kyrkobesök och sjungande av julpsalmer så kan jag ganska långt bortse från att vädret utanför känns som en ovanligt mörk och evighetslång november.

Läs även andra bloggares åsikter om jul, julfirande, stress, slappande

Rädda julen!

Ni vet de där filmerna där någon oväntad hjälte räddar julen? Där åskådarna ser förskräckta ut och pratar om att ifall det här inte lyckas blir det ingen jul i år?

Jag hade den sortens eftermiddag på jobbet idag. Bevisligen gör de sig bättre på film än i verkliga livet. I verkligheten var det väldigt mycket mera panikartat än det var spännande. Tror jag kan klara mig bra utan fler upplevelser av att upptäcka värsta sortens mer eller mindre oåterkalleliga misstag som man misstänker sig själv vara skyldig till, även om upplevelsen sedan vändes i stor lättnad när det sakta men säkert visade sig att det inte var hos oss felet låg. Nån annan fick sin eftermiddag fördärvad i stället.

Men: Det är ingen som har dött. Och alla prenumeranter får en tidning med rätt innehåll till jul. Och jag fick uppleva det mycket surrealistiska ögonblicket när någon från redaktionen ringer tryckeriet för att mer eller mindre ropa: Stoppa pressarna!”.

Julen är räddad.

Läs även andra bloggares åsikter om jul, panik, misstag, lättnad

Filmisk musik

Jag är en sån där som är svag för filmmusik. Inte bara i filmerna, utan till och med som lösryckta musikstycken ur filmer jag inte ens har sett. Det har till och med gått så långt att en starkt bidragande orsak till att jag sett vissa filmer har varit vetskapen om vem som komponerat filmmusiken.

Yann Tiersens musik till Amélie och Good Bye Lenin! har länge varit långtidsfavoriter, likaså en skiva med blandad filmmusik av Björn Isfält (det är han som bland annat skrivit musiken till Resan till Melonia, Mitt liv som hund, Änglagård – andra sommaren och Ronja Rövardotter).
Snubblade över vetskapen om en motsvarande skiva med Stefan Nilssons filmmusik, och kunde inte låta bli att göra en liten biblioteksreservation. Satt sedan igår kväll och fascinerades vid upptäckten att jag utan att kolla med cd-omslaget omedelbart kände igen musiken från de filmer jag faktiskt sett (Jerusalem och Den ofrivillige golfaren). I synnerhet det avskalade flöjtintrot till Forsen ur Jerusalem stannade kvar länge efteråt.
Sedan gick det så där märkligt som det ibland går med musik man annars hör ganska sällan (bara så ofta som man ser om en favoritfilm): Den dyker upp överallt. Ett dygn efter första lyssningen på länge har jag både kommit på mig själv med att nynna flöjtintrot ett antal gånger, och dessutom till min stora förvåning mött det i senaste avsnittet av FST:s Boktid.

Nu skulle ni förstås gärna vilja ha en länk till Spotify eller Youtube? Jag också. Men både Stefan Nilssons och Björn Isfälts musik är väl undangömda pärlor. Fjärrlån eller fantastiska second hand-fynd verkar vara enda lagliga alternativet att komma över dem. (Själv håller jag mycket hårt i den Isfält-cd som jag råkade hitta på en stockholmsk skivbörs för flera år sedan.)

(Okej, nästa gång jag bloggar om musik ska jag vara mindre navelskådande och blogga om något som man kan lyssna på utan att vänta i flera dagar på biblioteksreservationer.)

Läs även andra bloggares åsikter om filmmusik, Stefan Nilsson, Björn Isfält, Yann Tiersen

I kampen mot mörkret

Skapar en ny spellista till iPoden och till resten av vinterns mörka morgnar. Saknar en funktion i iTunes som låter en skriva korta kommentarer till spellistorna. Sommarens Spårvagnsmorgnar får ligga kvar i iTunes även om både namnet och innehållet till viss del har blivit inaktuellt. De mörka morgnarna kräver mer än drömska Yann Tiersen-låtar. Går ut hårt med Patrick Wolfs The City som nästan kan få mig att dansa även om det är becksvart senhöstmorgon. Ont ska med musik fördrivas.

Läs även andra bloggares åsikter om musik, spellistor, vintermörker, Patrick Wolf

Utforskar frysens bortre hörn

Ännu för en vecka sedan undrade jag varför man inte har köpstopp på mat lite oftare än när det är flytt på gång. Varför man är så mycket hamster och varför man så sällan tar tag i att göra något också av de där mera mystiska resterna i frysen.
Idag inser jag: det är så tråkigt att bara äta ur förrådet. Förvisso ett i-landsproblem med tanke på att jag fortfarande äter mig mätt varje dag, men jag har tagit det här köpstoppet så långt nu att det slutat kännas spännande och börjat bjuda motstånd.

Tittar med flyttögon på nedersta hyllan i köksskåpet och hittar pärlsockret som varit med ända sedan jag flyttade upp från Åbo för drygt tre år sedan. Och det där paketet salt som jag köpte för tio år sedan när jag nyss flyttat hemifrån på riktigt.

Och så fortsätter jag att gå till närbutiken – inte för att handla mat, men för att tigga lådor.

Läs även andra bloggares åsikter om köpstopp, mat, flytt, rester

Om att rensa, eller: minimalism light

Jag har haft ett loppisbord tillsammans med en vän i flera veckors tid. Ibland har vi pratat om att börja avsluta projektet (med en storslagen sista vecka när allt är nedsatt till halva priset), men det har alltid slutat med att vi hittat fler saker i skåpen.
Och när man tror att man har rensat ut allt kan man blunda en stund och föreställa sig att man ska flytta och därmed måste packa ner varenda liten ägodel i en låda och bära iväg den. Sedan öppnar man ögonen igen och ser på sina prylar på ett nytt sätt. På ett ”oj så mycket det finns här som jag inte behöver”-sätt.

Nå. Nu ser det faktiskt inte bättre ut när jag öppnar ögonen att jag ska flytta alldeles på riktigt. Därmed blir det snart slut på lyxen att ha ett loppisbord dit man kan föra allt man rensat ut, och som en sista slutspurt inför både flytt och avslut rensar jag ut ännu mer. Då slår mig den här tanken att det är så befriande. Att med de där böckerna jag köpte för fem år sedan och fortfarande inte har läst, med dem kommer ett dåligt samvete. Ett dåligt samvete som lämnar mig i samma stund som böckerna hamnar på loppisbordet. Jag måste faktiskt inte fortfarande vilja läsa en bok som jag ville läsa för fem år sedan.

Lite djärvt plockar jag ur klädskåpet också. Det finns de där plaggen som man köpte av fel anledningar. Jag vet att man inte ska köpa kläder bara för att man vill köpa något, och jag är inte helt övertygad om att det är en bra idé att köpa kläder för att man tror att de kommer att göra en till en ny människa. men det har ju hänt att jag har köpt något som verkade bättre, mera jag, än vad det egentligen visade sig vara. Sedan hänger plagget medan jag går små omvägar kring det.

Men det spelar ingen roll att den där tunikan var ett onödigt dyrt nätauktionsköp om broderierna på den trots allt visade sig vara i en färg som inte känns jag. Det blir inte bättre någonstans alls av att jag behåller den för att påminna mig om att jag fortfarande inte börjat använda den. De är så extremt mycket bättre att sätta ett hyfsat pris på den, föra den till loppisbordet och konstatera att den blev såld inom en vecka. Förhoppningsvis till någon som tycker genuint mycket om den. Och så tänker jag medan jag rensar, att de här jordiska ägodelarna är väldigt mycket ett lån. Inte bara det att vi inte kan ta dem med oss dit vi så småningom går, utan också det att vi inte måste släpa runt på dem resten av livet heller.

Läs även andra bloggares åsikter om prylar, överflöd, loppis, minimalism