Sparat under: allmänt
Idag välsignar oss snön med sin vithet och jag vaknar i det märkliga ljus som uppstår när en gråmulen himmel reflekteras från enorma vita ytor på marken, vaknar med en förvirring över att ljuset i rummet inte är vare sig sol eller mulenhet.
Ändå gör den sig bäst på håll betraktad, novembersnön som är för våt för sitt eget bästa. Efter att ha betraktat snöljuset från fönstret städar jag fram tomma ytor i min lägenhet till den grad att jag knappt längre vet var jag är. Ikväll blir det rena lakan och obelamrade golv.
Sparat under: allmänt
Gårdagskvällen tillbringades till största delen i soffan, under en filt läsandes Presidentens hustru, medan kroppstemperaturen sakta men säkert klättrade uppåt. Mitt i förkylningströttheten och kroppen som ömmade fanns det en vila i att ha feber, att vara tvingad att ge upp alla borden och måsten. Jag kapitulerade tämligen lättvindigt.
I morse vaknade jag med mera normal temperatur och den där genomskinliga känslan i kroppen som feber brukar lämna efter sig, och om temperaturen håller sig på normal nivå lär jag vara tillbaka i vardagen redan imorgon.
Så här mycket har jag inte välkomnat en förkylning sedan jag satt fast i ett jobb jag inte trivdes med för ett par år sedan. Nu tycker jag egentligen om min vardag – men vilsamheten i feberkvällen påminner mig om att energinivån och förmågan att engagera sig inte riktigt sitter där den ska i mörkrets tid. Att jag kanske borde bli bättre på att bädda ner mig i soffan med en bok av fri vilja – och inte därför att jag inte orkar annat. Och framför allt – att jag borde sluta tro att jag ska kunna fungera på samma sätt i mörkrets tid som jag gör i ljusets.
Läs även andra bloggares åsikter om förkylning, feber, mörker
Sparat under: morr
Varje söndagskväll känns det som om det absolut värsta med mitt folkhögskoleår är matteläxorna. Nu är jag ju så pass mycket amatörpsykolog att jag fattar att det säkraste sättet att få matteläxorna att bli så obehagliga som möjligt är att spara dem till söndagskvällen, där de lämpligt nog kan blandas ut med allmän angst över veckan som gått och vad man inte uträttat under denna vecka.
Ändå förstår jag mig själv så bra, för matteboken vill jag inte ta i med tång om det inte är absolut nödvändigt, och när det sedan inte går att skjuta på saker och ting längre så gör jag en mental tidsresa till mitt tonårsjag. För varje gång jag sitter där, i allmänhet redan under första uppgiften, vaknar den där 17-18-åriga Ika till liv och hojtar och gapar om att det här är då det onödigaste hon någonsin har sett och varför i all världen ska hon behöva sätta sin dyrbara tid på det här tramset som inte har någon som helst relevans för hennes liv?
Plötsligt minns jag så väldigt väl hur det var att gå i gymnasiet och käbbla med matteläraren om vikten av / onyttan med att skriva studentprov i matte, och sedan av samma mattelärare bli uppmanad att antingen sluta prata med bänkgrannen eller också fortsätta samtalet i korridoren.
Jäkla matte. Den tar fortfarande fram mina absolut värsta sidor så fort vi ska ägna oss åt något annat än huvudräkning. Om jag inte vore så upptagen med att vara våldsamt irriterad på allt vad matte heter skulle jag antagligen vara fascinerad av att jag kan hysa sådana aversioner mot ett simpelt skolämne. Jag är ju trots allt inte tonåring längre. Aversioner i hög grad kan jag hysa mot människor som beter sig illa, mot fördomar, mot kortsiktigt tänkande hos politiker – matte verkar så futtigt i jämförelse.
Ändå: Jag ångrar lite att jag aldrig gjorde det där rituella bålet av mina matteböcker när jag avslutat den sista obligatoriska mattekursen i gymnasiet. Det hade på intet sätt gjort något åt mitt nuvarande taggiga förhållande till den mattebok jag måste umgås med det här året, men symboliken i bålet hade kunnat utgöra en liten tröst, ett varmt minne.
Sparat under: litteratur
Med tandborste i hand inledde jag igår kväll läsningen av Curtis Sittenfelds senaste roman Presidentens hustru. Jag ser ett långt läsprojekt framför mig, och tror att den här boken kommer att bli något av det som Aidan Chambers Det här är allt blev förra hösten. Ett långläseprojekt som fascinerar, men som bryts upp av mera brådskande recensionsböcker. Det här är förvisso också en recensionsbok, men hemmahörande i kategorin inte så högprioriterade, där vi inte slaviskt anpassar oss till recensionsdatumen.
Med föraningen om att den här läsningen kommer att ta sin tid, och med vetskapen om att jag helst ska komma ihåg början när jag nått slutet och ska skriva recension för jag för första gången medveten läsdagbok över läsningen av en recensionsbok. Jag borde ha gjort det förr, men det är Sittenfeld som får mig till det redan efter 25 sidor, när jag känner igen mig i hennes sätt att arbeta, hennes sätt att ge huvudpersonen liv genom att låta henne kritiskt och detaljskarpt granska sitt eget förflutna. Jag tror det här kan bli en bra resa.
Läs även andra bloggares åsikter om Curtis Sittenfeld, Presidentens hustru, långläsning, läsdagbok
Sparat under: allmänt
Ni vet, man lever i 28 år och man är ingen annan än sig själv under hela den tiden och ändå ställs man om och om igen inför de där situationerna där man borde ha känt sig själv bättre än vad man uppenbarligen gör.
Igår kväll blev jag osams med symaskinen och klockan blev mycket utan att jag uträttade vad jag ville uträtta och den stora saknaden passade på att dyka upp och ta överhanden och det blev plötsligt så irriterande obekvämt att vara jag.
Så småningom borstade jag tänderna, klättrade i säng, skrev ett par sidor dagbok och läste tidigare års anteckningar från den 24 oktober. Sedan fick jag nästan lust att dra på mun åt mig själv. 24 oktober är tydligen det datum när höstmörkret hinner ikapp mig så pass mycket att jag noterar att något är fel. Okej, jag var lite låg igår och i förrgår, okej, jag stressade upp mig omotiverat mycket i morse – men vad är det här för ett mönster, och varför sover jag dåligt utan att jag fattar varför?
Numera vet jag ju egentligen, redan när sommarnätterna börjar mörkna, att mörkret kommer och att mörkret inte är min vän. Jag vet vad som väntar, men på något sätt lyckas det överraska mig lite varje år. Ändå, när jag fattar vad det är som händer – jag skulle kunna bli uppgiven, men det har snarast en lugnande effekt. När jag har ställt min egen diagnos kan jag konstatera att jag inte genomgår något allvarligare och mera långvarigt än min typiska övergång till livet under det mörkaste kvartalet. För hur eländigt det än kommer att kännas så vet jag att det går över den här gången också.
Det är egentligen inte mitt psyke det är fel på, jag lider bara brist på dagsljus. Det blir faktiskt lättare av att veta – jag känner igen mig själv igen, i alla fall den här versionen av mig själv, och jag blir påmind om att mörkrets tid är den där tiden när jag inte kan kräva lika mycket av mig själv och bör ta vara på alla tillfällen att linda in själen i bomull. Och egentligen är de djupare dalarna och den mera lättväckta oron bara varningstecken från mitt psyke som försöker berätta för mig att det gått över till vintertid.
*Tack Edith Söderström för beskrivningen, som egentligen handlade om något helt annat.
Läs även andra bloggares åsikter om mörkerdepression, vintertid, SAD
Jag läser om mina gamla dagböcker, återgår till samma datum exakt ett, två, fem år tidigare. Jag känner igen och känner inte igen, ler och får hugg i hjärtat, fascineras – och framför allt lär jag mig väldigt mycket om vem jag är och om vägen till den jag är idag. Just nu har jag svårt att tro att jag någonsin kommer att sluta – på sin höjd kan jag föreställa mig att jag kanske inte kommer att göra det varje kväll i framtiden, eller att jag kanske inte kommer att gå tillbaka till alla år om dagboksåren börjar bli 15 eller 20.
Via Flaskposten hittade jag den här på alla vis charmerande sidan där man kan skriva ett brev, eller en dagbokstext, till sitt framtida jag. Även om jag skriver dagbokstexter till mitt framtida jag flera gånger i veckan kunde jag inte låta bli att skriva en i elektronisk form. För att göra det lite annorlunda än i vanliga fall ställde jag in återsändningsdatumet exakt ett halvt år framåt. Tillräckligt länge för att jag inte ska komma ihåg allt, tillräckligt länge för att jag ska hinna förändras – men tillräckligt nära i framtiden för att jag inte ska ha hunnit läsa om just den här tiden i min dagbok.
Och till alla er som när ni läste min text antingen inte begrep varför i all världen man ägnar sig åt den här typen av historiskt navelskåderi eller för den delen bittert sörjde att ni själva inte har skrivit dagbok i flera år och därmed inte har dylik läsning att gå tillbaka till: Testa! Skriv till er själva! Inse hur fel, eller hur rätt, jag har.
Läs även andra bloggares åsikter om dagböcker, utveckling, framtiden, skrivande
Sparat under: litteratur
För ett par dagar läste jag, veckor efter att jag påbörjat läsningen, ut Jón Kalman Stefánssons Sommarljus och sen kommer natten. Nu har jag grav separationsångest och vill inte lämna tillbaka boken till biblioteket.
I normala fall tycker jag inte om att läsa samma roman under så här lång tid, men den här är ett unikum. Jag skulle helst av allt börja en omläsning omedelbart, läsa en sida nu, en sida då, och när jag nått slutet börja om från början ännu en gång. Jón Kalman Stefánssons språk är underbart, hans karaktärer och berättelser av den där sorten som får mig att fascinerat lägga huvudet på sned. Om livet rymdes i en bok hade boken kanske kunnat vara Sommarljus och sen kommer natten.
Inbundna romaner till nypris köper jag i princip aldrig, men med den här känns det nästan som om jag vill göra ett undantag. Pocketutgåvan kommer i november, men den inbundna har ett mycket vackrare omslag, vackert som texten det omsluter.
Läs även andra bloggares åsikter om Jón Kalman Stefánsson, Sommarljus och sen kommer natten, bokomslag, läsning, romaner
Höstrusk och nederbörd i blandade former utanför. Tappad mat på golvet. Det är nu det skulle vara guldläge att släppa in den där katten jag inte har.
Utomhusluften luktade vinter när jag cyklade till biblioteket ikväll.
Väl hemma flyttade jag läsfåtöljen till dess egentliga plats invid läslampan – eftersom det är länge sedan man kunde sitta i soffan, som saknar extrabelysning, och läsa kvällstid. Och för att riktigt poängtera för mig själv hur mycket höst det har blivit bryggde jag höstens första mugg svart te i mitt eget kök och lyssnade på Bach. Det är uppenbarligen något med hösten och vintern som får mig att konsumera svart te och klassisk musik. Jag minns en hel vinter i Åbo när den mobila cd-samlingen alltid innehöll minst en skiva blandade körverk. vissa partier ur Händels Messias påminner mig för alltid om mörkret utanför bussfönstret och vandringen hem den sista halvkilometern.
Läs även andra bloggares åsikter om höst, te, musik, Bach, Händel
