Bokfrågornas ABC: F

F som i frihet och film.

1. Frihet är viktigt och böcker handlar inte sällan om längtan efter detsamma. Berätta om en bok som du tycker handlar om frihet!

Den här var knepig, och grodde i bakhuvudet länge och till synes resultatlöst. I morse vaknade jag trött och eländig, tog mig ut i badrummet och konstaterade att jag hade Ut mot ett hav spelandes i huvudet (jag har sagt det förr och jag säger det igen – den inre jukeboxen är oerhört fascinerande!). Där och då slog det mig – Kristina från Duvemåla. Nej, jag menar förstås Utvandrarna… (Ty jag är aldrig så morgontrött att jag inte skulle kunna tänka på berättelser, det är bara det att tankarna inte alltid kommer ut i snyggt formulerade meningar med korrekt innehåll innan jag har fått vakna på allvar.) Utvandrarna alltså, denna första bok av fyra fantastiska, där frihetslängtan är som tydligast. Frihet från överheten, frihet från illasinnade husbönder, frihet från fattigdomen.

2. Böcker blir ofta film. Vad gör du helst och oftast först, ser filmen eller läser boken? Brukar du se filmatiseringar av böcker du läst?

Läser boken, helt klart. Jag vill se vad filmskaparna har utgått från.
Jag ser gärna filmatiseringar av böcker jag har läst, och allra helst av klassiker. Riktigt roligt blir det om man har flera filmatiseringar att tillgå, så att man kan jämföra. T.ex. har jag sett sex olika filmatiseringar av Hamlet, inklusive BBC-inspelad tv-teater och Rosencrantz and Guildenstern are Dead.

3. Berätta om en riktigt bra filmatisering av en bok!
Bridget Jones dagbok, helt enkelt därför att när man skalar bort allt dravel om intagna alkoholenheter, rökta cigarretter och viktförändringar börjar man skönja själva berättelsen. Helt klart bättre än boken, men även filmens Bridget är fånig på det där sättet som får mig att skämmas.
Jerusalem och Ronja Rövardotter är exempel på riktigt lyckade filmatiseringar av riktigt lyckade romaner. I båda fallen lutar det väl åt att jag ändå tycker ännu mera om romanerna, trots att filmerna fått högsta betyg av mig.

4. Jag vill att du uppmärksammar en författare som du tycker får på tok för lite utrymme.
Maria Turtschaninoffs Arra – Legender från Lavora fick ett fint pris av jubilerande Svenska litteratursällskapet under helgens festligheter. Det betyder att hon kanske har synts en liten aning extra i finlandssvensk press de senaste dagarna (försvinnande lite i den del som nått mig, men man kan ju hoppas). Nu är min förhoppning att hennes bok även ska bli stor och känd i Sverige, för den är det vackraste och mest magiskt skimrande i fantasyväg som jag läste under hela fjolåret.

Läs även andra bloggares åsikter om Bokfrågornas ABC, läsning, frihet, filmatiseringar, Hamlet, Maria Turtschaninoff

Två blå

… alternativt: textande med havstema. Ordkombinationerna är i vanlig ordning inte mina egna, någon som känner igen dem och vill gissa?

Förra veckans mycket oplanerade lekande med pennor på lektionstid.

Dagens resultat. Snett och oplanerat i vanlig ordning. Det är lite av charmen med de här tidsfördriven och koncentrationsskärparna, även om perfektionisten i mig efteråt tycker att de är för sneda och osymmetriska.

Läs även andra bloggares åsikter om ord, hav, längtan

Vinterläsning

Medan snön fortfarande ligger förunderligt hög utanför husen ägnar jag mig åt att läsa böcker om vinter och mörker. (Eller ägnade, för det mesta av den här läsningen inträffade för flera veckor sedan.)

Det började med att jag fick för mig att läsa om Susan Coopers En ring av järn under julhelgen. Omläsningen blev inte riktigt så härlig som jag tänkt mig – eventuellt är det så att boken inte kan göra samma intryck på mig som när jag läste den första gången för ett par år sedan. Lite fascineras jag ändå av att läsa om midvintertiden som den tid när ondskans krafter är i rörelse, den tid när den stora tvekampen mellan ljus och mörker ska stå. Läsningen drar ut på tiden, och i mellandagarna satt jag med boken och läste om snöovädret som aldrig vill sluta medan verklighetens snö yrde utanför fönstren.

Efter En ring av järn övergick jag tämligen omedelbart till Anders Börjelids Ondvinter (som jag faktiskt började läsa redan före jul, men pausade till förmån för Susan Coopers midvinterskildring). Övergången är lustigt sömlös, för precis som titeln antyder rör det sig om ytterligare en skildring av inte bara vintern, utan också av mörkrets gärningar under vintertiden.
Börjelids litterära debut imponerar stort på mig. Jag hittar likheter med både den nylästa Susan Cooper, men också med danska favoriten Lene Kaaberbøl. När det gäller En ring av järn och Ondvinter delar böckerna hanteringen av vintern som den onda och farliga tiden, likaså föreställningen om gamla vägar som kan väckas till nytt liv vid rätt tillfälle.
Kaaberbøl-likheterna ser jag ofta. Det är inte bara efter-katastrofen-scenariot som får författarnas böcker att påminna om varandra, utan också diskussionen om manliga och kvinnliga uppgifter, sättet att hantera magi, skildringen av knepiga familjekonstellationer och förhållandet till den nordiska folktron med dess olika väsen och varelser.

Och från vätten och dess hjälpsamma spådomar i Ondvinter är steget inte speciellt långt till Mårten Sandéns Det viskande barnet, uppföljaren till den drygt årsgamla Den femte systern. Mera fantasy i mörkrets tecken, men den här gången rör sig vättarna, oknytten och ondskan i vår egen tid. Och så ska det väl sägas att vintern för en ganska diskret tillvaro i denna min tredje och sista (ja, för ett tag i alla fall) mörkerbok. Men bra är den, och greppet känns fortfarande fräscht – det här med att fantasyn finns med i vår egen värld, men att man också kan gå in en alldeles annan värld, som ändå sitter ihop med vår egen. Och jag säger det igen, likt många andra: Jannike Faltin är en tonårig version av Lisbeth Salander, och dessutom så mycket mera trovärdig trots sina övernaturliga gåvor. Medges att Mårten Sandén inte är världens största stilist eller språkliga trollkonstnär (där jobbar Björkelid betydligt bättre), men berättelsen är spännande och innehåller roliga och fascinerande detaljer. Klart läsvärd, och jag kommer absolut att vilja läsa även den tredje delen, bara den kommer ut.

Läs även andra bloggares åsikter om vinter, läsning, fantasy, Anders Börjelid, Ondvinter, Susan Cooper, En ring av järn, Lene Kaaberböl, Mårten Sanden, Det viskande barnet, Lisbeth Salander

Dagens ord

Ett bra citat och en lektion utanför datasalen.

Läs även andra bloggares åsikter om ord, hämnd

väldigt mycket post-UK

Fyra intensiva UK-dagar bakom mig. Mycket folk, gamla och nya vänner, korta nätter, körsång, intensivt program, diskussioner, trötthet, frid och glädje. Saliga blandningar, än en gång.
Varje år under Ungdomens Kyrkodagar blir jag glad ända in i hjärtat över att Borgå stift ordnar något så fantastiskt viktigt, över att de som sitter på makten att bestämma har förstått hur viktigt det är. För mig och många, många andra. Alla som gått före, alla som kommer efter nu när mina egna UK-år börjar gå mot sitt slut. Samhörigheten, diskussionerna, allt detta utbytandet av tankegods, allt detta knytande av kontakter.
För mig som den senaste tiden (än en gång) så ofta har sagt nej och värjt mig och inte hört hemma, för mig blev UK än en gång att komma hem, en självklar tillhörighet. Likt de tidigare åren går jag nu och undrar över var jag ska hitta allt det här efter UK, hur vi som har varit där ska kunna ta med oss något av det vi upplevt och plantera det hemma i våra egna församlingar. Skapa nytt utrymme för samma känsla av tillhörighet.

Sent igår kväll kom jag hem till kaoset, efter en lång, lång bussresa där det trevliga sällskapet droppade av en efter en. Trött och lite rastlös, inte riktigt i form för att röja kaos. Och hur sorgligt det ändå var att UK var över för i år var det vidunderligt skönt att få lägga sig i egen säng och sova utan öronproppar. UK tar egentligen mer energi än jag har, men ger så mycket utdelning på annat håll. Nu gäller efterarbete i form av sorterande av intryck och tankar.

Läs även andra bloggares åsikter om Ungdomens kyrkodagar

Nu…

… drar jag till Karis för att umgås med nya och gamla bekanta, diskutera med biskopen och debattera det ena och det tjugofemte. Trots allt blir det Ungdomens Kyrkodagar för mig i år, och jag känner mig både tacksam och inspirerad.

Bokfrågornas ABC: E

Bokfrågorna letar sig framåt i alfabetet, och jag som ligger några steg efter når bokstaven E.

1. En Evergreen är en sång som är tidlös och ständigt aktuell. Vilka böcker skulle du kategorisera som evergreens?

Evergreens skulle ju kunna vara en form av klassiker – kanske böcker som inte ännu uppnått total klassikerstatus, men som vi gärna kallar blivande klassiker? Eller böcker som man själv känner att man skulle kunna läsa om ungefär hur många gånger som helst? Till den senare kategorin, i min version, hör till exempel Ronja Rövardotter, Sommarljus, och sen kommer natten samt Stolthet och fördom.

2. Vilka länder i Europa läser du flest böcker från? Finns det något land du aldrig läst en bok från?
Jag tror inte att jag behöver ta fram Book Notes och räkna för att komma fram till att det är Sverige.
Har inte järnkoll på vilka länder som inte har prickats av, men jag antar att de är några stycken. På rak arm kan jag till exempel inte komma på att jag skulle ha läst böcker från exempelvis Portugal, de baltiska staterna, Ungern eller Monaco, för att bara nämna några exempel.

3. Vilka är dina europeiska favoritförfattare?
Åh, det här är ju svårt – jag tror att största delen av de böcker jag läser är skrivna av europeiska författare. Om vi bantar ner utbudet en aning genom att bortse från de svenskspråkiga kan jag exempelvis nämna Vibeke Olsson, Lene Kaaberböl, Michelle Magorian och Jane Austen.

4. Jag har just varit i Egypten. Berätta om en bok som har anknytning dit.
Jag kan berätta om den finländska klassikern Sinuhe egyptiern, skriven av Mika Waltari. Den finns på vartendaste litet bibliotek, är oftast gul och alltid stor och jag har fortfarande inte läst den. Däremot har jag ofta mött kunder som vördar Waltari och hans författarskap och tar för givet att de har en själsfrände i mig, som ju var anställd för att hålla ordning i hyllorna, hjälpa kunderna till rätta och vörda Waltaris författarskap.

Läs även andra bloggares åsikter om Bokfrågornas ABC, läsning, evergreens, Europa, Jane Austen, Mika Waltari

Läsminnen med Segal

Erich Segal har tydligen dött. Segal var mest känd för Love Story, som ursprungligen skrevs som filmmanus men även blev bok. Min mamma fick boken i födelsedagspresent av sina kompisar när hon fyllde 18, och när jag gick i högstadiet hittade jag den i föräldrarnas bokhylla trots att ryggen hade fallit av. Jag läste och grät, för om det är något den här berättelsen är känd för är det väl just dess snyftighet.
Jag har inte läst om Love Story sedan dess, men bläddrat lite då och då, läst en sida här, en där och fascinerats av att Segals språk och berättarstil är så osnyftig som den är. Visst, storyn är snyftig, det ligger i dess natur, men Segals sätt att berätta den känns aldrig smetigt, snarare rappt och med små humoristiska poänger. Och kanske var det därför den berörde mig så väldigt redan i femtonårsåldern, för att Oliver som berättar om sin Jenny, han är inte en budbärare man väntar sig ska komma med den här sortens historia. Det väntade han sig inte själv heller.

Segal är ändå i första hand tonårsläsning för mig, för det var under gymnasietiden jag ägnade några få sommarlovsdagar åt att plöja tegelstenen Läkarna med glupande läsaptit. Fyra läkarstuderande, deras bakgrund, deras öden, och allt som hände efter Med School. En grupp människor som lär känna varandra under studietiden, och som man sedan återkommer till för att se vad som hände efteråt, vart livet förde dem – det här är ett koncept som återkom när jag läste Klassen något år senare.
Just för att Läkarna var en sådan sann läsnjutning för mitt tonåriga jag plockade jag med mig Tro, hopp och kärlek från biblioteket för några somrar sedan. Men vare sig Klassen eller Tro, hopp och kärlek gav mig samma ljuva läsnjutning som Läkarna. Kanske var det Segal, kanske var det jag.

Frid över Segals minne, ty han gav mig många sköna lässtunder. Och kom nu för allt i världen ihåg att han skrev annat än Love Story också.

Läs även andra bloggares åsikter om Erich Segal, Love Story, läsning

Kall utanpå, varm inuti

Det är folktomt på trottoarerna när jag promenerar till och från kvällens yogalektion, och majoriteten av de fotgängare som jag möter har en eller flera hundar i släptåg. Det är uppenbart att man inte trotsar kvällens envisa isvindar och köldgrader om man inte är alldeles tvungen.

Men det är värt den där promenaden med stelt ansikte och frysande köldtårar på kinderna, för yogan var skönare än den varit på väldigt, väldigt länge. Jag fattar det här med att bli beroende av träning. Till skillnad från årets första yoga, efter fem veckors uppehåll, lämnade den här mig märkligt energifylld, sådär att jag gick hem med stuns i stegen (kan förvisso ha varit Hello Saferides Middle Class också), trots trötthetsspetsad avslappningskänsla i kroppen.
Nu återstår bara att se om träningsvärken kommer att vara lika chockerande intensiv den här gången.

Läs även andra bloggares åsikter om vinter, kyla, träning, yoga

Fånga sparvarna

Stekta var sparvarna inte, men man gapar ändå, om än förvånat, när de kommer flygande utan att man har räknat med dem eller ens försökt locka dem till sig. Nam nom nom. Jag måste ha sett ut som en mycket förnöjd katt när jag återvände till dagens sista dubbellektion efter att ha landat ett nätt litet uppdrag som jag inte ens haft vett att tigga om.
Sedan ägnade jag mig åt min vän scannern och begrundade dubbelexponerade diabilder och föräldrarnas 70-talsklädstil. Det finns sannerligen värre sätt att tillbringa en tisdag eftermiddag.