
Substantivens genus
september 12, 2007Efter sju års total frånvaro av tyskaundervisning har jag den här hösten återvänt till detta mitt negligerade fjärdespråk. Motiverande känns det, men ofta också frustrerande, i synnerhet när man ständigt blir påmind om hur mycket tysk grammatik man har tappat under de gångna åren.
Det är svårt det här med språk, men faktiskt ganska intressant. Jag tror faktiskt att jag är både mer motiverad och mer intresserad den här gången än vad jag var i tonåren. Ändå känns det många gånger mastigt med alla dessa grammatiska vändningar. Vi tragglar pronomen och artikelböjningar om och om igen. Värst är det om man inte ens vet vilken artikel substantivet har från början. Här har jag utvecklat panikmetoden kallad Hur Heter Det På Österbottniska. Substanstivens kön är ju något man på modersmålet i allmänhet behärskar reflexmässigt och självklart. Eftersom jag inte bara talar (finlands)svenska sådär i största allmänhet, utan är uppvuxen på mellan- och sydösterbottniska dialekter är det i min språkliga värld en självklarhet att en dörr är feminin medan en stol är maskulin. Naturligtvis har olika språk olika syn på det här, men tyska och svenska är så pass närbesläktade att det förvånansvärt ofta fungerar att översätta ryggmärgsreflexen. Om jag inte kommer ihåg reglerna för det speciefika subjektet kör jag alltså med Hur Heter Det På Österbottniska istället för att gissa vilt.
Såhär efter två veckors tyskalektioner börjar jag bli ordentligt nyfiken på varför det så ofta fungerar. Var i språket sitter uppfattningen om vad som är femininum, neutrum och maskulinum? Språkhistoriskt sett, hur gammal är denna uppfattning? Har tyskan och österbottniskan plockat upp sina respektive uppfattningar vid en gemensam punkt i språkhistorien? Kommer den från en tid när alla bara talade någon variant av urgermanska? Och: är det inte ganska fascinerande att det här trots allt inte är en åldrad rest med museistatus, utan att nya ord hastigt införlivas och får ett genus. Så anser jag det exempelvis vara självklart att både datorn och bloggen är av maskulin sort.
Heh, tur för dig då att svenskan och tyskan har sådana likheter. 🙂 För visst har italienska och spanskan ibland lite olika uppfattningar om ordens genus jämfört med svenskan och tyskan?
Ja visst ÄR det fascinerande med språk!! 🙂 Jag har ju inte läst så mycket tyska, men lite grann i alla fall, och visst har man nytta av våra dialekter 🙂 Och ja ”datorn” och ”bloggen” är maskulina, definitivt! Fascinerande 🙂
din ryggmärg har helt rätt. om man jämför germanska språk (svenska och norska dialekter, isländska, färöiska, tyska o.s.v.) har de faktiskt hemskt långt samma genus för substantiv. femininum används mest för ord som ligger nära jorden (lite kroppsligare sådär) medan maskulinum ofta används för sådant som producerats av mänskor eller som har en mer ”manlig status” på annat sätt, typ datorn.
att det finns skillnader beror både på att genus förändrats på olika håll (jfr till exempel ”botten” i Sverige och Svenskfinland) och på att ord kommit in senare i språket. men eftersom det ligger en viss logik bakom genussystemet så blir det faktiskt ganska samma ändå.
Ductile: Tack för alla intressanta upplysningar! Nu kommer tyskan att bli ännu intressantare.
[…] fantastiska i dessa insåg jag än en gång under dagens tyskalektion. Ja, substantivens genus och allt det där, det visste jag ju redan, men det finns fascinerande nog också tyska uttryck som […]