h1

Omläsning och engelsk halv-aristokrati

mars 30, 2010

Mitt läsande hittills i år har drag av viss gnällighet och separationsångest. Jag har haft få recensionsexemplar att ta mig an, och man kunde ju tycka att det i stället skulle ha fått mig att gotta ner mig i en massa fri och egen läsning. I stället har det länge varit så att jag bara fångas av en viss typ av berättelser, och att jag när dessa väl är utlästa inte kan få mig att bli riktigt intresserad av något annat. I början av året läste jag om Annika Thors bokserie om systrarna Steffi och Nelli Steiner, ett överraskande ljuvt återseende. Jag läste böckerna när de var nyutgivna och jag var i tidiga tonåren, men hade glömt hur bra de egentligen är. Det finns en stämning i dem som jag vill flytta in i, trots krig och ovisshet. När serien var utläst tog jag i ren desperation till Annika Thors senaste, Fyren och stjärnorna, som hon skrivit tillsammans med maken Per Thor. (Lärdom inför framtiden: Gör inte så. Tro inte att ett annat verk av författaren ska kunna fylla tomrummet efter den nyss utlästa boken, om de inte ingår i samma serie.) Den ingav mig samma känsla som väldigt många böcker har ingett mig i år – jag ser att det här är rätt bra, att det borde beröra mig, att jag borde tycka om det – men jag betraktar det liksom genom en glasruta och det når aldrig riktigt fram. Det blir inte mer än en bok.

Läste också Den bortglömda konsten att bevara en hemlighet av Eva Rice. En tämligen charmerande skildring av en överklassfamilj med ett magnifikt hus och katastrofal ekonomi. (Fast det var ju det där emd att betrakta dem genom den omtalade glasrutan.)
Under läsningen insåg jag att det är något hos de här högreståndsfamiljerna i Storbritannien som fascinerar mig. De här godsen med familjeanor, livet som ligger ljusår från mitt eget och innehåller en hel del ideologier som jag inte alls sympatiserar med – ändå drar det mig till sig, och jag sitter och associerar till andra verk medan jag läser Rices roman.
Elizabeth Jane Howards Cazalet-serie som jag är skamlöst svag för, även om Cazalets inte var av fullt så fin familj och inte rörde sig i fullt så pampiga hus.
Ruby Fergusons böcker om hästtjejen Jill dyker flera gånger upp i minnet – inte för att Jill själv hörde till aristokratin, men för att hon rörde sig i utkanterna av den när hon deltog i gymkhanor och träffade vuxna med långa och märkliga efternamn. (Det lustiga är att Ruby Ferguson faktiskt hör till de författare som Eva Rice tackar i slutet av Den bortglömda konsten att bevara en hemlighet.)

I samma veva som jag läste Rice såg jag också Försoning, en ur visuell synvinkel makalöst vacker film som tar mig till samma engelska miljöer, den här gången i ståndsmässigt skick. Något med sommarljuset i omgivningarna i Försoning får mig än en gång att tänka på familjen Cazalet och deras Home Place, i synnerhet i den första boken De ljusa åren.
En omläsning ter sig onekligen lockande, men å andra sidan är jag inte övertygad om att det här snuttefiltsstadiet av läsande blir bättre av att jag enbart gottar in mig i gamla sönderlästa favoriter. Det är just här problemet ligger – av någon anledning vill jag bo in mig i ett ständigt omläsande av böcker som jag redan på förhand vet att jag kommer att trivas med.
Det jag egentligen vill ha är en bok som drar mig in bakom den där glasskivan, med huvudpersoner som engagerar mig och känns på riktigt och får mig att dels leva mig in i deras liv och dels reflektera över mitt eget liv. Att det ska vara så svårt i vissa perioder!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Annonser

4 kommentarer

  1. Åh, vad jag skulle vilja krossa den där glasrutan! Den är i vägen för mig också, betydligt oftare än jag skulle önska. Är det så illa att vi har blivit vuxna och sönderanalyserande i stället för att fullt kunna sugas in i en berättelse? Funkar det bara om vi minns hur vi läste berättelsen när vi var unga och oförstörda? Eller läser vi fel böcker?


    • Delvis tror jag faktiskt att det är en ålderfråga, att det var lättare att sugas in i berättelser när man var barn. Sedan undrar jag om det inte också handlar om att man håller på med så mycket annat, att det finns så mycket annat att dras med i, och att det därför krävs mer av berättelser för att de verkligen ska fånga oss. Ibland tror jag att jag är fördärvad av filmformatet…


      • Javisst. Och nu är det så lätt att få tillgång till böcker, film och övriga former av berättelser. Då fick man en bok i julklapp och gav den hela sin energi på ett annat sätt, det var en större känslomässig investering än att plocka upp ännu en av de sjuttielva olästa böckerna man köpt på sig och som ligger och ger dåligt samvete i bokhyllan…


  2. […] åt. Det är svårt det här med böcker som man läser av fel orsak – i det här fallet var orsaken att jag ville ha mer av den bok jag läste ut innan jag började med Fyren och stjärnorna. Så […]



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: