Röda rummet

Det är några år sedan jag avlade kursen Litteraturens historia, så jag antar att ett och annat börjar vara preskriberat vid det här laget. Alltså: Det finns fortfarande en massa texter från den där listan i 26 punkter som jag inte har läst (än). Röda rummet var en av dem, ända tills jag tog mig i kragen och lånade hem ljudboksversionen för att råda bot på min obildning, denna obildning som känns mycket otillåten då jag ju faktiskt förväntas ha läst nämnda bok.

Okej, så nu har jag tagit mig genom den. Det var tufft, men det gick, mycket tack vare att Per Myrberg gjorde en så bra uppläsning. Vete sjutton om jag någonsin tagit mig till sista sidan om jag varit tvungen att läsa själv. Mustigt och raljerande språk i all ära, fast sedan fanns det inte så mycket mer. Jag har en känsla av att det är meningen att man som läsare ska se Röda rummet som en slags studie i fattigdomens elände och martyrskapet i att vara konstnär. Dessutom vet jag att romanen är berömd för att driva med sin samtid i inte speciellt förtäckta former. Tyvärr är jag inte tillräckligt bevandrad i det sena 1800-talets Stockholm för att kunna avkoda de här bitarna.

Mestadels ägnade jag mig åt att tycka illa om personerna i boken, för de var verkligen väldigt mycket av alla negativa adjektiv jag kan räkna upp. Strindberg har förvisso sagt att det är synd om människorna, och undra på att han tycker det om personerna i Röda rummet är representativa för hans människosyn.

Fast tja, boken tog slut, och det var skönt. Nu är den avklarad och avprickad från den mentala läslistan, och jag kan än en gång konstatera att även om många klassiker är goda läsupplevelser betyder det inte att alla läsare måste eller ens kan älska alla klassiker. Jag brukade gilla Strindberg, lite i alla fall – okej, det var under kursen Introduktion till litteraturvetenskapen när det efter allt läsande av svårbegripliga teoritexter var underbart att få läsa Hemsöborna för att det var skönlitterarur – men inte längre.
Och då orkar jag inte ens gå in på hans kvinnoskildringar. (Fast Fröken Julie har jag läst två gånger, och den var riktigt intressant.)

August Strindberg:  Röda rummet. Bonnier Audio 2004,  9 cd-skivor (speltid ca. 11 timmar). Uppläsare: Per Myrberg. ISBN: 9179532055