Österbottniska noveller
juli 25, 2007När närproducerad kultur är som värst upplever man en känsla som ligger någonstans mellan kollektiv skam och ett behov av att trots allt vara uppmuntrande och hitta något gott att säga. Det finlandssvenska kan aldrig sågas jämt av med fotknölarna, hur dåligt det än är. Något positivt måste man alltid hitta att trösta sig själv och andra med.
Fast när det fungerar som bäst, när det geografiskt och socialt näraliggande blir det som lyfter ett verk till nya höjder, då kan det bli underbar igenkänning som inte prutar på kvaliteten. Ungefär som Ann-Luise Bertells novellsamling Tro, hopp och pizza. Novellerna utspelar sig alla någonstans i svenska Österbotten. Det kan vara överallt eller ingenstans, i en by nära dig. Jag känner igen typerna, men det blir ändå inte schablonmässigt. De förälskat trånande och konkurrerande tonårsflickorna. Modern som försöker hålla ihop familjen och julefriden. Midsommarfirande, obehagstyngda barndomshem. Bortflyttarna som återvänder. Och över allt en intensiv känsla av närvaro. Det mesta är så väl fångat att jag känner det som om jag själv skulle vara närvarande, inte bara i texten utan i landskapet, i det rum där berättelserna utepslar sig.
Det som förenar bokens tio noveller är inte enbart den tydliga österbottniska anknytningen, utan även personernas gemensamma upplevelse av att få nog och gå över gränsen. Huvudpersonerna förekommer också som bifigurer i de andra novellerna, vilket är en detalj jag gillar. Jag är som bekant svag för intertextualitet, om den så sker inom pärmarna för samma bok.
Läsningen har bjudit på mycket igenkännande, båda av obehaglig och fnissig karaktär. Jag har varit duktig novelläsare (notera att det här är min privata definition) och portionerat ut de tio novellerna, har bland annat haft dem som busslektyr under vårvintern (man hann gott och väl läsa en novell under resan in till centrum). Nu när den sista är utläst är det så länge sedan jag började att jag skulle kunna läsa om dem.
Ann-Luise Bertell: Tro, hopp och pizza. Söderströms 2006, 85 sidor. ISBN: 951522392X
Ikas ord 2.0 
Har faktiskt bläddrat i den här novellsamlingen i Akademen en par gånger. Har dock inte köpt den ännu. Men det låter ju som om det skulle vara ett bra köp.
På tal om finlandssvenska noveller. Har du läst Puck Sumelius noveller? Har funderat på att skaffa hennes debutsamling också, men har inte kommit mig för. Hon lär ha fått riktigt bra kritik för den, så jag är nyfiken.
Nej, jag känner inte alls till Puck Sumelius. Läs gärna och berätta mer, så vet jag om jag också borde läsa. 🙂 Jag har föresatt mig att läsa fler noveller – gillar formatet, att man får en hel, avslutad berättelse i så kort format att man kan läsa den i ett svep.
[…] Genom länkarna mellan de olika personerna påminner Kieris novellsamling om Ann-Luise Bertells Tro, hopp och pizza. Men medan Bertells samling lästes ojämnt utspridd under flera månder, och ändå fungerade […]