h1

Den tatuerade fjärilen

februari 28, 2007

Senaste tågresa ägnades åt utläsning av Philip Pullmans senast översatta bok Den tatuerade fjärilen. Pullman är en gamma bekant författare sedan flera år, eftersom jag har läst hans fantasytrilogi Den mörka materien. Den tatuerade fjärilen är dock en helt annan typ av berättelse. Boken skrev redan 1992, och det känns som om det svenska förlaget har översatt den för att få lite mer utgivningsbart material med tanke på det litteraturpris till Astrid Lindgrens minne som författaren tilldelades 2005. Inte mig emot, för boken är både välskriven och läsvärd.

Även om Den tatuerade fjärilen inte är det minsta fantastyaktig finns det faktiskt ett och annat som är sig likt, kanske något av ett varumärke för författaren? (Återkommer på den här punkten när jag har läst fler böcker, exempelvis Rubinen i dimman som väntar i olästa hyllan.)
Till likheterna hör oxfordmiljön, de mörka dragen i berättelserna samt det faktum att det är svårt att klassificera böckerna som barn- alternativt ungdomslitteratur. Den mörka materien-trilogin känns både för mörk och för invecklad för att vara riktad till barn, och Den tatuerade fjärilen känns helt enkelt för mörk. Nu är den utgiven som ungdomsbok, och det kan fungera bra tror jag, om man klarar av att berättelsen ständigt rör sig i en allt dystrare riktning. Icke-lyckliga slut är ju något av ett tabu i barnboksvärlden.

Handlingen då? Unge Chris sommarjobbar åt ett företag som hyr ut diverse teknsika festtillbehör. Under ett arbetspass på en fin studentbal träffar han Jenny och blir genast intresserad av henne. Jennys liv är dock inte helt okomplicerat, vilket sätter en del käppar i hjulet för den spirande kärlekshistorien. Faktum är att det inte bara är omständigheterna i Jennys liv som blir problematiska. Chris arbetsgivare har ett inte alldeles fläckfritt förflutet, och när detta förflutna hinner ikapp honom drar det plötsligt in den intet ont anande (eller snarare bakom ljuset förda) Chris, och i förlängningen också Jenny.

Den tatuerade fjärilen är som en modern variant av en klassisk tragedi. Som läsare sitter man med stora delar av facit på hand, och likväl är det nervpirrande, likväl sitter man och hoppas att det inte ska gå så illa, att miraklet ska inträffa. Ödet stakas ut redan i bokens inledande mening, och hela berättelsen är sedan en mycket målinriktad resa mot detta ödes fullbordan, genom diverse olyckliga sammanträffanden. Tragedi är en benämning, en annan skulle kunna vara novell – detta inte enbart med tanke på att boken är tunn och tryckt med rätt stor stil, utan lika mycket med tanke på hur målinriktat handlingen berättas. Här finns inga onödiga utvikningar. Alla vägar leder till slutet. Läskigt, obehagligt, men mycket snyggt gjort, och därmed också njutbart.

Annonser

2 kommentarer

  1. Den mörka materien ligger just nyinköpt fynd hos mig efter första varvet på bokrean. Vad tyckte du om den?


  2. MiA: Jag tyckte att den var mycket bra och oerhört fascinerande. Helt klart en trilogi jag måste läsa om vid tillfälle! Fantasy när den är som bäst, nyskapande och med intressanta undertoner. Och Pullman kan det här med att berätta en historia.



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: